Hur beskära sportbilder?

[HåG]

I början av mitt fotograferande så beskar jag inte bilder alls.
Men sedan började jag beskära bilder och var rätt nöjd själv.
Försökte beskära så att tight som möjligt och ändå ha hela idrottaren i bild.
Ja och är det en kampsituation vill man ju ha båda idrottarna i bild.
Sen ville jag undvika att hugga huvudet av andra personer eller få in armar och ben som stör bilden.
Men nu gjorde jag ett test med en bild där jag beskar bilden ytterligare ( i detta fallet var ansikte och armar intressant så jag klippte bort resten) och det var fler som tittade på den bilden här på fotosidan.
Nu verkar just sportbilder inte dra till sig någon större skara åskådare tyvärr så man skall nog inte dra några större slutsatser av detta lilla test.
Hur resonerar ni andra när ni fotar sport?
Har ni några tips eller regler man kan/skall följa eller är det bara känsla?

 

[fotobollfoto]

Jag beskär nog ungefär som du beskrev att du brukar göra. Jag kan dock kapa lite av den ena av två spelare i kamp.
När jag inte tar fotbollsbilder beskär jag ofta hårt. Det skulle jag möjligen göra i fotboll också ifall jag hade längre brännvidd.

En gång för länge sedan under en träning satt jag väldigt nära och tog porträtt på spelare som stod koncentrerat och väntade på sin tur att lägga en straff. Dessa porträtt är bland de mest uppskattade under min tid som fotbollsfotograf.

 

[HåG]

Tack för svar.
Hoppas fler har lite feedback att ge mig.
Jag har också upptäckt att "actionbilder" ofta blir bra porträtt.

 

[apersson850]

Vad som är rätt vet jag inte. Då hade jag ju varit perfekt med mina sportbilder, och förmodligen världsberömd. Men jag vet ju hur jag själv gör. Du kan kolla i detta album, som handlar om bilder från olika orienteringstävlingar (eller andra aktiviteter i det sammanhanget) under 2019. Det här året har det varit klent med sådana arrangemang.
Här är ett till, som bara handlar om 10-mila samma år.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag inte försöker hänga upp ett arrangemang med hundratals (eller i vissa fall, tusentals) deltagare på en bild, utan jag sätter ihop ett antal bilder. Därför har jag inte en och samma beskärningsstil på alla bilderna.

 

[fotobollfoto]

Man kan ju undra vad det var för en stackare som hade så bråttom att den inte han stanna och ta tillvara på sin högersko som trillade av. Och hur det gick att springa resten av sträckan utan. (Tjejen med nummer 1024 som har båda dina skor på fötterna men håller en dojja i handen).

 

[apersson850]

Ja, precis. Det är just när jag lyckas fånga någon sådan detalj som jag tycker det är lite extra roligt. Oavsett vilken tävlingsnivå de ligger på. Visst har jag bilder på världsmästare, men det blir en annan glimt i sådana bilder.

 

[HåG]

Att ändra beskärningsstil under samma arrangemang/tävling ger ju lite mer liv i bilderna det måste jag använda mig mer av.
Är nog speciellt viktigt i sporter där samma moment återkommer många gånger.
Orientering är väl en rätt familjär sport så campingbilderna hör ju till.
Har ögnat igenom bilderna lite snabbt och har fått lite tips på hur man fotar orientering så nu hoppas vi bara att det blir några tävlingar också.

 

[Astroscapist]

Beskär oftast väldigt tight för att få mer action och fokus på personerna. Stora nackelen är att att det tar tid då sportbilder även handlar om kvantitet och inte bara kvalitet.

/Stefan

 

[apersson850]

Precis. Det är inte ovanligt att jag har tusentals bilder från en tävling, om det är en där jag bara har fotograferat, och inte själv deltagit. Ska jag ut och springa också går ju några timmar av dagen åt till det.
Av dessa bilder blir det kanske 50-100 som representerar en tävling. Då det är just en familjesport (eller den ultimata publiksporten - nästan hela publiken är ju med och tävlar), är det många som uppskattar om de själva kommit med på bild. Därför blir det ibland lite mer kvantitet än bara de med bäst kvalitet som jag lägger i mina album.

 

[fotobollfoto]

Jag som ägnar mig åt att fotografera spelare för spelarnas skull hamnar också i kvantitet före kvalitet. Jag publicerar oredigerat och ogallrat på Flickr så att alla ska a en möjlighet att hitta åtminstone någon bild på sig själv. Sedan väljer jag tio som jag beskär hårt och kvadratiskt för publicering på Instagram.

 

[smislo]

Jag brukar göra likadant som du Petter Norman fast beskär ändå lite till Flickr och försöker behålla alla personer i bilden för att få lite mer dynamik i bilderna.

 

[Fotbollslasse]

Med några hundratusen sportbilder på samvetet sitter beskärningen av bilderna som en slags ryggradsreflex. När jag går igenom allt material efter en match/tävling väljer jag ut en massa bilder som publiceras i ett bildalbum. Då vet jag oftast hur jag ska redigera var och en av de enskilda bilderna i nästkommande moment. Variation är inte oviktig om någon ska orka titta igenom alla bilderna, ofta mellan 150-200 bilder efter en lagsport-match.

Det svåra är att avgöra vad som är intressant i en bild och hur beskärningen ska lyfta fram just detta. Sedan måste jag erkänna att jag med tiden blivit mer och mer intresserad av att ta bilder som också visar omgivningen tillsammans med en spelare eller situation. Sådana bilder känns "förklarande". Alltså, om jag för några år sedan mestadels beskar jättetajt har jag numera zoomat ut en aning.

Bilder som jag tar i vissa omgivningar kräver också en del insatser för att räta upp dem. Många lodräta linjer, typiskt i inomhushallar och på konstgräsplaner med stolpar, stängsel och annat fult i bakgrunden, skaver om de lutar. Tycker jag i alla fall.

Jag försöker bibehålla bildproportionerna men undantag görs. Vissa bilder beskärs från att ha tagits i liggande format till att bli stående. Eftersom majoriteten av de som tittar på bilderna gör det med sina mobiltelefoner försöker jag att inte skifta liggande och stående motiv allt för ofta, det blir inte bra om slutbetraktaren behöver vända på skärmen titt som tätt. Sedan har ju Instagram-publiceringarna de senaste åren bidragit till att jag också behöver hitta motiv som passar i kvadratiskt format där situationerna är extra tydliga.

Jag vet inte om någon är betjänt av exempel men här kommer det i alla fall:
Bandy
Ishockey
Rugby
Fotboll
Stadsorientering (hittills min enda "orienterings-fotografering")

 

[fotobollfoto]

Just det där med variation är jag dålig på. Det gäller såväl val av motiv som beskärning. Jag har tänk tanken många gånger att jag borde skapa en ”berättelse” från matchen. När jag tittar på andras bilder är detta något som jag uppskattar mycket. Men när jag väl sitter ner bredvid plan ställer hjärnan om sig och letar bara efter action.

 

[apersson850]

Jag försöker bibehålla bildproportionerna men undantag görs.

Det är en anledning till att jag använder Google Photo för mina bilder. Det går att blanda de format som fungerar bäst. Att folk inte använder större skärmar än mobiltelefonerna bryr jag mig inte om. Det får vara deras eget problem.

(hittills min enda "orienterings-fotografering")

Tycker du har lyckats rätt bra, trots att det tydligen är enda försöket med just orientering. Stadsvarianten är bra för den som är ovan att fotografera orientering, för det är lätt att hitta ställena där det händer saker. Det krävs lite mer ute i skogen.
Mig har du inte fått med. Dels är Stigtomta lite för långt från mina normala jaktmarker, dels ser jag i almanackan att jag var i Tokyo just då...

 

[HåG]

Exempel uppskattas.
När det är många bilder på samma sida så ögnar man snabbt igenom dem och de bilder man fastnar för ställer jag mig frågan varför på.
Visst är motivet det viktiga men man lyfter fram det olika beroende på beskärning, känner jag mig rätt så har jag lätt att fastna i ett sätt att göra det på vilket är orsaken till frågan.
Kvalite och kvantitet är också en fråga.
Väldigt roligt att få med så många som möjligt på en tävling/match speciellt om man känner flera som är med. Men brukar sluta med att jag drar ner mina krav på kvalite lite för mycket. Men de som kollar på bilderna sitter inte vid en 24" skärm och tittar (utan på en 6"mobil) och har helt andra krav än jag så de är nöjda ändå.
Att få med omgivningar/publik ser jag att ni lyckas bättre än mig med (får skylla på Corona, nej bättring där).

 

[apersson850]

Som (förhoppningsvis) glad amatör fotograferar jag orienterare av tre olika anledningar.

• Dokumentera den egna klubbens verksamhet.
• Fixa bilder till planerade reportage/artiklar i tidningar typ I Kärrkanten.
• Ta bilder på många löpare, framför allt från det egna distriktet, för att ha ett slags bildgruva att ösa ur. Ibland vill man ha en bild på en viss löpare, av anledningar som kan vara något helt annat än deras tävlingsprestation. Det kan exempelvis vara någon som utmärkt sig som ungdomsledare och belönas på distriktsförbundsnivå. Då kan det vara kul med någon bild på vederbörande in action, så att säga.

 

[HåG]

Jo bilderna skall ju ha ett syfte.
Har ibland frågat om det är någon man skall lyfta fram.
Det kan ju vara någon som har lite lågt självförtroende och som behöver piggas upp eller någon som tränarna vet kommer prestera bra. Tyvärr är responsen på detta inte så stor. Så att ta bra bilder på så många som möjligt blir den svåra lösningen.
Har funderat mycket på att man får favoriter som man tar många bilder på, men jag försöker se till så att det inte blir så tydligt och inte publicera så många bilder på en och samma person.
Det är säkert så i många sporter att vissa är lättare att få bra eller spektakulära bilder på och andra som presterar fantastiskt bra är svåra att få på bild.
En fotbollsspelare som styr passningspelet är oerhört svår att få bild på i de situationerna. Men att få bild på en spelare som ofta hamnar i närkamper är mycket lättare.

 

[fotobollfoto]

Ja precis, den som går själv och driver boll är lätt att få bilder på. Medan den som på en touch levererar vidare är så gott som omöjligt att fånga. Eller det är åtminstone svårt att med bild fånga det bra som den spelaren faktiskt gör.

jag har dock några härliga bilder där det tydligt framgår ögonkontakt mellan två spelare precis när den ena lägger en pass till den andra.

 

[apersson850]

Vi börjar komma från ämnet om beskärning, men jag tror inte det gör något. Vi har redan berört det från alla håll.
Nu är det innehåll, och där är min erfarenhet att det har mycket stor betydelse vilken sorts idrott vi pratar om.
På en fotbollsplan är alla spelare inom synhåll hela tiden. Givetvis gör de inget bildmässigt hela tiden, men man kan i alla fall se dem.
Spelas det tennis är spelarna både synliga och rör sig inom en ganska liten yta.
Körs det rally är det ett brum, sen är den deltagaren förbi på den specialsträckan. Gjorde han inget spektakulärt där är frågan vad som kan hända när man hunnit till nästa specialsträcka.
När det gäller orienterare är den väg de olika deltagarna tar upp till dem själva. Dessutom måste man ha kontakt med banläggaren om man ska få någon aning om var de kan passera. Något som inte går för sig om man ska tävla själv också. Men om man inte står vid en kontroll, något som inte är så populärt, eftersom det är lätt att röja den, är det ingen garanti för att en viss deltagare, som man kanske vill ha en bild på, verkligen kommer där man står.
Återstår målfållan, där alla passerar förr eller senare. Men den är inte speciellt rolig, speciellt inte om man har hundra bilder därifrån. Skogskänslan försvinner ju helt och hållet.

 

[fotobollfoto]

Det är inte så konstigt att fotboll är en stor publiksport men orientering nästan bara lockar utövarna själva.

Jag höll själv på med orientering under några år på sjuttiotalet. Har tänkt många gånger hur tråkigt det är på tv, det som är så roligt och spännande att utöva.

De fåtal bilder som finns på mig sedan dess håller jag ändå varmt om hjärtat. Någon målspurt, någon stund i en campingstol tillsammans med klubbkamrater samt någon prisutdelning.