Lumix GH5 som Panasonic introducerade för ett år sedan är en systemkamera med ovanligt kraftfulla videofunktioner. Nu tar Panasonic ett steg till och introducerar Lumix GH5s som är ännu mer benhårt videoinriktad, bland annat med en ny sensor som ger lägre brus.

Panasonic och Sony är de två kameratillverkare som satsat hårdast på att introducera riktigt avancerade videofunktioner i systemkameror för entusiaster. Utöver bra videofunktioner i alla sina kameror har bägge varsin specialserie för de riktiga videoentusiasterna: A7S-modellerna från Sony och GH-serien från Panasonic.

När vi testade Panasonics senaste GH-modell, GH5, kallade vi den för "en avancerad videokamera i proffsklass som utmanar gränserna för vad en kamera under 25 000 kronor kan göra". Med nya GH5s har de skapat en ännu mer extrem videofilmande systemkamera med, som man brukar säga, extra allt. 

GH5s kan spela in både vanlig 4k (UHD, 3 840x2 160) och Cinema 4k (4 096x2 160) i 10-bitars 4:2:2 i 24, 25 eller 30 bildrutor/sek till internt minneskort. Håller du dig till 8-bitars 4:2:0 kan du dessutom spela in UHD och C4K i 50 och 60 bildrutor/sek. Du kan även spela in i variabla hastigheter, 2-60 bildrutor/sek med UHD/C4K och 2-240 bildrutor/sek med Full HD.

GH5s har port för att synka tidskoder med andra kameror och inbyggd VLogL (utan att behöva köpa till DMW-SFU1). Du kan byta sidoförhållande: 4:3 (anamorfiskt), 16:9 (Full HD, UHD) eller 17:9 (C4K) med bibehållen horisontell bildvinkel och du kan spela in ljud från externa enheter via LINE-ingång. Filmar du i 4:3-läge med ett anamorfiskt objektiv kan kameran visa den verkliga horisontella bildvinkeln i realtid. Du kan även få linjer som visar beskärning till 1:1, 16:9, 2,35:1 eller 2,39:1.

GH5s har även proffsfunktioner som en gamma-kurva som skall efterlikna "Rec 709", en färgrymd för HDTV. Du har så kallad "knee control" som dämpar utfrätning av högdagrar. Du kan se en Wave For Monitor eller ett Vectorscope så du kan se till så ljusstyrka och färger håller sig till broadcasting-standarder. Du har en extra mikrofon som registrerar brus så det kan räknas bort från de vanliga mikrofonerna. 

En funktion från GH5 som däremot försvunnit är stabilisering i kamerahuset. I videoproffsvärlden jobbar man hur som helst hellre med dollys, jib-kranar eller varianter av steadicam, så där är det nog få som saknar inbyggd stabilisering.

Väderskyddad. Panasonic GH5S har ett stadigt chassi i magnesiumlegering, den har omfattande vädertätningar för att klara damm och fukt och den skall klara temperaturer ned till -10 grader Celsius.

Det tydligaste tecknet på video-optimeringen är den helt nya sensorn på 10,2 megapixel. Tack vare den lägre upplösningen klarar man mer avancerad bildhantering i högre hastighet utan överhettning (i pressmaterialet har Panasonic med en värmekamerabild av GH5s som visar temperaturfördelningen, kan tolkas som en pik mot en konkurrent). Den höga utläsningshastigheten gör att man nu vågar utlova försumbar distorsion på grund av rolling shutter. Det här möjliggör också saker som filmning med olika sidoförhållanden och det större urvalet av bildfrekvenser (ännu fler lägen mellan 2 och 240 bilder/sek).

Men kanske ännu mer intressant är att Panasonic har lyckats klämma in dubbla analoga utläsningskretsar i varje pixel. Man har alltså två sätt att läsa ut pixlarna, en krets som är optimerad för maximalt dynamiskt omfång med ett bas-ISO på 160 och en krets som är optimerad för lågt brus med ett bas-ISO på 800. Genom att växla mellan de här utläsningskretsarna har man uppnått ett total ISO-omfång på 160-51 200, eller om man räknar med de utökade lägena, 80-204 800. Det här skall göra sensorn mycket bättre i svagt ljus, ett område där vanliga GH5 så att säga hamnat i skuggan av Sony A7s och A7S II.

Tidskod-synkning. Lumix GH5s har in-/utport för tidssynkning. Det innebär att du kan koppla kameran till andra kameror och synka deras tidkoder vilket drastiskt kan förenkla efterredigering. GH5S kan både styra andra kameror med TC-port och bli styrd.

Även på stillbildssidan ger den nya sensorn några nya egenskaper. Bland annat kan kameran ta 14-bitars råfiler med seriebildstagning och med kontinuerlig autofokus. Panasonic säger inget direkt om fokushastigheten, men med tanke på att den är starkt beroende av utläsningshastigheten i sensorn borde den kunna bli något bättre än i vanliga GH5. Något de däremot uttryckligen lovar är att autofokusen skall klara riktigt svagt ljus, ned till -5 EV, dvs ungefär det ljus du har i stjärnljus. På tal om svagt ljus har Panasonic en smart detalj: När du nattfotograferar kan du sätta både sökare och skärm i ett nattläge där menyer och annat blir röd-monokroma vilket stör mörkerseendet minimalt.

GH5S börjar säljas i slutet av januari och man siktar på ett pris på 27 995 kronor

Sony lanserar ett 18-135 mm f/3,5-5,6 för APS-C-kameror och väger bara 325 gram. Trots detta utlovar man höga optiska prestanda och snabb autofokus. Dessutom börjar de snart sälja en silverfärgad version av A6300.

Sony har fått en del kritik för att de varit ensidiga i sin satsning på objektiv till sina småbildsmodeller. Men nu kommer en praktisk normalzoom för deras APS-C-modeller. SEL18135 som den formellt heter har alltså brännviddsomfånget 18-135 mm, vilket motsvarar bildvinklarna du skulle få med en 27-200 mm på en småbildskamera. En normalzoom, snudd på superzoom alltså. Objektivet är 68 x 88 mm och väger 325 gram.

Maximala ljusstyrkan är f3,5-5,6 vilket är det normala för den här typen av objektiv. Den kortaste närgränsen är 49 cm och objektivet har en maximal förstoringsgrad på 0,29x vilket är riktigt bra för närbildsfoto. Objektivet är uppbyggt av 16 linselement i 12 grupper. Två linselement är av lågspridande ED-typ, ett är asfäriskt. Objektivet har optisk stabilisering och sju bländarlameller. Fokusmotorn är av linjärtyp som skall ge snabb men ändå tyst fokusering - skall funka både för action och video.

Objektivet börjar säljas under februari och priset är satt till 6800 kr inklusive moms.

Så kommer det här objektivet mildra kritiken om få Sony-objektiv för APS-C? Förmodligen inte, det entusiaster nog helst vill ha är små ljusstarka fasta objektiv, inte relativt ljussvaga normalzoomar. Men vi skulle nog ändå säga att det här är ett smart och rent av nödvändigt objektiv från Sony. Det är den typ av mångsidiga zoomar som många faktiskt köper och använder. Som vardagszoom, som resezoom eller för videofilmning. Se på utbudet av liknande APS-C-zoomar, både original och tredjeparts, för Canon och Nikon. De finns eftersom det finns en marknad för dem.

En annan mindre, men småtrevlig nyhet är att A6300 från och med i februari också börjar säljas i en silverfärgad version. På bilden nedan ser du en sådan med den nya zoomen.

Metaobjektiv är ett helt annorlunda sätt att bygga optik, där linselementen, metalinserna, bara är några bråkdels millimeter tjocka. Själva tekniken bakom metalinser har varit känd länge, men har hittills haft begränsad användning för fotografi. Men nu har ett team på Harvard uppnått ett genombrott.

För ett och ett halvt år sedan, sommaren 2016 skrev vi om möjligheterna till supertunna så kallade metaobjektiv. Problemet då var att metalinser bara kunde hantera ett mycket begränsat spektrum av färger. Något som gjorde dem begränsat användbara för fotografi.

Ett halvår senare, i februari 2017 kom ett första genombrott, då lyckades man fokusera spektrumet från blått till grönt i ett plan vilket redan det var ett stort steg framåt. Men nu har gruppen av forskare vid Harvard John A Paulsen School of Engineering and Applied Sciences tagit ett ännu större steg framåt: de har lyckats skapa en metalins som kan fokusera hela det synliga spektrumet av ljus i ett plan. 

Hela ljusspektrumet fokuserat i ett plan. Det här nya genombrottet innebär att man för första gången har lyckats bygga en metalins som kan fokusera hela det synliga spektrumet av ljus i ett plan - en förutsättning för att göra sådana linselement användbara för fotografi. Bild: Jared Sisler/Harvard SEAS

Metalinser och i förlängningen metaobjektiv är enormt lockande. Dels för att de kan byggas extremt korta, mer som ett tunt filter än som ett traditionellt objektiv. Men också för att linselementen kan byggas med försumbara aberrationer och med en trots allt relativt okomplicerad tillverkningsteknik. Om nu något som hanterar element i nanostorlekar kan anses okomplicerat.

Men vi skulle slippa många av de problem som tjocka linselement innebär: dyrt material (optiskt glas är rejält dyrt) och långsamma dyra tillverkningsprocesser med rätt mycket spill. Dessutom kan vi med metalinser slippa många av de aberrationer som uppstår i traditionella linselement.

Grunden i metalinser är ganska enkel: Starkt förenklat handlar det om att du ändrar riktning på strålning, i det här fallet ljus, med hjälp av små, och då menar vi enormt små, plattor. En lite haltande analogi är att jämföra det med "barn doors" eller ett raster på en studioblixt. Fast i det här fallet många, många miljoner av dem i nanometerstorlek ordnade i noggranna mönster. En stor fördel med tekniken är att man kan styra mönstret hos de små plattorna, och därmed vilken effekt de har, med extremt hög noggrannhet. 

Dessutom är tillverkningsprocessen för sådana här linselement industriellt sett relativt enkel. Du kan tillverka dem med liknande produktionsteknik som för vanliga elektronikkretsar, fast med bara ett enda lager där vanliga kretsar ofta har många lager. Jämfört med innehållet i elektronikkomponeter är de nanometerstora plattorna i sådana här linselement rätt stora och enkla att bygga upp med hög noggrannhet.

Men de grundproblem som vi beskrev i artikeln sommaren 2016 kvarstår: Tillverkningsprocesser som för elektronikkomponenter är kostnadseffektiv när du gör fysiskt små komponenter i enorma serier. Att göra de relativt stora linselement som krävs för att belysa systemkamerasensorer i de närmast löjligt små serier som passar systemkameramarknaden är knappast ekonomiskt försvarbart än på länge.

På kort sikt är nog den här tekniken mest intressant för små linselement som görs i riktigt stora serier - som för alla de miljoner småkameror och sensorer som byggs och kommer att byggas in i allt från autonoma industrirobotar och självkörande fordon till leksaker eller liknande. På lite längre sikt kanske vi ser dem i mobiler och ännu längre in i framtiden kan metalinser kanske dyka upp som ett sätt att minska storleken även på våra systemkameraobjektiv. Eller för att göra effektivare och bättre mikrolinser framför pixlarna på våra sensorer. En annan möjlig tillämpning av tekniken kan kanske vara olika typer av filter för konventionella objektiv. 

Nästa målsättning för forskarna bakom det här genombrottet är hur som helst att bygga en metalins som är en centimeter i diameter. Vi lär återkomma till den här tekniken framöver.

Mer läsning: Artikeln hos Harvard John A Paulsen School of Engineering and Applied Sciences

Många är lediga i mellandagarna och bland mycket annat du kan göra är att passa på att titta ikapp på filmer och TV-serier du inte hunnit med. Vi listar några TV-program som kan vara intressanta för fotografer.

Om du inte själv är någonstans och fotograferar så kan du alltid titta på resultatet av andras fotograferande. Eller höra berättelser kring bilder. Här några TV-program som ligger uppe just nu och som kan vara värda en en titt.

En bild berättar - en SVT-klassiker. Varje avsnitt i den här serien är en ca 4,5 minuter lång berättelse baserad på ett fotografi. Just nu ligger åtta avsnitt på SVT Play.

Kamera - en serie i sex avsnitt om vår vardagliga fotohistoria (fyra har hunnit läggas upp). Varje avsnitt är 6-7 minuter långt och utgår från en viss kamerakategori: mellanformat, småbild, Instamatic, systemkameror. I mitten januari kommer avsnitt om Polaroid och digitalkameror. Beskrivningarna av serien och avsnitten på SVT Play känns lite underliga, men själva programmen är bra och roliga att se.

Söka ljus - ett halvtimmesprogram som är en ren njutning om du gillar ljus i allmänhet och vinterljus i synnerhet. Eller gillar landskapet i norra Norge. 

Söka ljus. Ett koncentrerat och precist ljus, just för att det står i så skarp kontrast till det omgivande mörkret. Foto: Tindefilm/NRK

Himlens mörkrum - ett varmt och eftertänksamt program om fotografen Jean Hermansson och de bilder som han lämnade efter sig när han dog. Men kanske framför allt om de människor som hamnade framför kameran, om ett stort misstag och hur man hanterar det arv som ett bildarkiv innebär. 

Girlgaze - ett program om en rörelse där kvinnor fotograferar varandra och sig själva. Det här handlar om att utmana den traditionellt manliga fotografin och retar därför gallfeber på många.

Messiah - fotografen Jonas Bendiksen fascineras av personer runt om i världen som anser sig vara Jesus och de människor som följer dem.

Sony satsar vidare med ambitiösa objektiv till sina spegelfria småbildskameror. Ett av de intressantaste är den extrema vidvinkelzoomen FE 12-24 mm f/4 G som imponerar på de flesta punkter.

Sony börjar nu få ihop ett hyfsat komplett utbud av zoomobjektiv till sina spegelfria kameror. I det här numret kikar vi på de två vidvinkelzoomar de kompletterat med i år, dels deras FE 16-35/2,8 GM och här den ännu mer extrema FE 12-24 mm f/4 G. 

Konstruktionen är avancerad med 17 linselement i 13 grupper, varav fyra är asfäriska, tre är i lågspridande ED-glas, ett i super-ED-glas. Objektivet har nano-antireflexbehandling, DDSSM-fokusmotor och är vädertätat. 

Resultatet är mycket imponerande, mittskärpan är utmärkt redan vid maxbländaren och det är först ute i kanterna som skärpan avtar lite. Men det räcker att blända ned ett eller två steg för att kantskärpan skall gå från bra till utmärkt. 

Utmärkt kantskärpa. Med ett stegs nedbländning (går kantskärpan från bra (f/4) till utmärkt (f/5,6) vid 12 mm (se ovan). Med ytterligare ett stegs nedbländning (f/8) nås maximal kantskärpa.

Objektivet har en svag tunnformig distorsion vid 12 mm som avtar när du zoomar och mellan 14 och 15 mm övergår den i en svag kuddformig distorsion som sedan är hyfsat konstant upp till 24 mm. Vinjetteringen och de kromatiska aberrationerna är försumbara. Oskärpeteckningen är lugn och behaglig.

Med en så här extrem vidvinkel kommer du ofta få med solen eller andra starka ljuskällor i bild. Så länge du har solen i bilden kan du ofta undvika spökbilder eller reflexer. Har du solen strax utanför bild kan du få svaga spökbilder på motsatt sida i bilden. Det här är ett vanligt fenomen hos objektiv med välvda frontlinser, men FE 12-24/4 G sköter det ändå ovanligt bra.

Se upp med solen. Objektivet klarar motljus bra, men vissa situationer kan ge tydliga spökbilder. I det här fallet försvann spökbilderna när vi gick någon centimeter i sidled.  Bilddata: 12 mm, f/11, 1/100, ISO 100, Sony Alpha 9. Foto: Magnus Fröderberg

Autofokusen är både snabb och tyst. Dessvärre saknas filtergänga eftersom frontlinsen är så kraftigt välvd. Det finns ingen bländarring, men objektivet har en programmerbar knapp vid autofokusomkopplaren. Objektivet är inte litet, men ändå överraskande lätt och kompakt jämfört med liknande konkurrenter och i synnerhet relation till dess prestanda.

SLUTSATS

Sony FE 12-24 mm f/4 G är ett riktigt toppobjektiv utan tydliga optiska brister. Kvalitetsmässigt borde det kunna höra hemma i Sonys prestigeserie G Master. Det är skarpare än Sigma 12-24/4 och snarare i klass med de betydligt dyrare Canon 11-24/4. Sonyobjektivets prestanda motiverar det höga priset.

Bildprogrammet Darktable har nu släppts i en ny officiell version, 2.4.0. Utöver en lång rad förbättringar och nya funktioner är den stora nyheten att det nu finns en officiell och supportad Windows-version. 

Darktable är byggt på öppen källkod och har hittills mest varit känt som det kanske bästa Lightroom-alternativet för Linux-användare. Men det har också sedan några år gått att installera och köra i Mac OS X och nu som sagt också i Windows. Går du till installationssidan hittar du färdiga versioner för en rad Linux-varianter: Ubuntu, Fedora, Opensuse, Arch Linux, Funtoo/Gentoo, Rhel 6/SL6/Centos 6 och Debian. Men också för Solaris, FreeBSD. Mac OS X och som sagt numera Windows.

Så vad gör programmet? Det har en bilddatabas som hjälper dig hålla reda på dina bildfiler och du kan justera och framkalla dina råfiler utan att påverka originalen. Det gör med andra ord på det stora hela samma saker som marknadsdominanten Adobe Lightroom. 

Mörkrumsläget. I mörkrumsläget arbetar du med bilden via en lång rad moduler för olika justeringar. De vanligaste modulerna ligger grupperade vilket gör att det trots det stora antalet är överraskande lätt att hitta bland dem.

Darktable håller reda på bilder av alla upptänkliga format med hjälp av nyckelord, gradering och färgetiketter. Du kan söka, gruppera och sortera bilder i databasen. Data om bilderna och vad som gjorts med dem sparas inte bara i databasen, utan också i XMP-filer. Programmet har bra stöd för färgprofiler och drar nytta av grafikkortsprestanda via OpenCL. Det är modulärt uppbyggt, det finns i dagsläget 61 moduler för olika typer av redigeringar du kan välja bland. Du kan även fotografera med direktfångst (tethering). Sist men inte minst finns programmet på 21 språk, varav ett är svenska. Du hittar en mer komplett lista med funktioner här. 

Utöver officiellt stöd för Windows innehåller den nya versionen en mängd mindre nyheter, några exempel: en ny framkallningsmodul för att ta bort dis, masker har fått ångra-funktion och du kan nu gruppera ångra-steg smartare sätt, stöd för komprimerade Fujifilm-råfiler plus nya algoritmer för avflätning (demosaicing) av X-transfiler,  kontrastmodulen kan göra mycket mer omfattande justeringar osv, osv. 

Gruppen bakom Darktable påpekar med visst eftertryck att Windows-versionen inte är helt komplett ännu. Bland annat kan du inte skriva ut ännu och det är lite krångel med direktfångst. Men vi har själva provkört i Windows, och jämfört med de inofficiella versionerna som vi körde i höstas fungerar programmet mycket bra. Det är en viss inlärningströskel med Darktable, men det här har länge varit ett intressant alternativ till det kommersiella programmen och som nu blivit tillgängligt för mycket fler.

Canon har kryddat uppföljaren till Eos 6D med vinklingsbar skärm, fler pixlar, ny autofokus, snabbare autofokus och en mängd nya funktioner. Men på en avgörande punkt lägger Canon krokben för sig själv. 

Det är inte lätt att upprepa en succé. Canon Eos 6D blev bland annat populär för att Canon lyckades göra kamerahuset relativt litet, men ändå få in smidig teknik som wifi och GPS. Under utvecklingen av efterföljaren 6D Mark II har utvecklingsteamet försökt se in i framtiden för att upprepa framgången. Frågan är om Canon gjort rätt val? 6D Mark II har inte mottagits lika varmt som sin föregångare.

Det är lätt att tänka att vi ska hålla kvar vid det som gjorde föregångaren populär, det vill säga låg vikt och litet format, men addera ny teknik. För att behålla det lilla formatet går det inte att stoppa in hur många funktioner som helst. Det leder till prioriteringar.

Problemet är att kundernas uppfattning om vad en kamera bör innehålla förändras över tid. Canon har säkert försökt ta reda på vad kunderna vill ha, annars skulle de inte givit 6D Mark II en vinklingsbar skärm. Något som många 5D Mark IV-ägare saknar.

Det är naturligt att jämföra 6D Mark II med Nikon D750. De har samma introduktionspris och riktar sig till samma målgrupp: avancerade hobbyfotografer. Med tanke på att D750 har dubbla platser för minneskort är det konstigt att inte 6D Mark II inte också har fått detta. Dubbla minneskort ger ökad säkerhet vid exempelvis bröllopsfotografering. 6D Mark II väger 75 gram mindre än D750, Canon kanske prioriterade vikt och storlek.

Bättre autofokus har stått på många 6D-ägares önskelista. 6D ger bra autofokus med mittpunkten, men de omgivande punkterna missar alltför ofta skärpan. 6D Mark II har fler och betydligt bättre omgivande AF-punkter. Här har vi fotograferat ett rörligt motiv och fått perfekt skärpa på nästan varje bild i serien.
Bilddata: Zombie Walk i Stockholm, 6D Mark II, EF 70-200/2,8L IS II, vid 145 mm, 1/500 s, f/2,8, ISO 125.

Många förbättringar

Förutom vridbar skärm har 6D Mark II fått en lång rad förbättringar jämfört med föregångaren. Antalet megapixel har ökat från 20 till 26, vilket ger en aning bättre detaljåtergivning.

En mer påtaglig skillnad är den snabbare seriebildstagningen, från 4,5 bilder/s till 6,5. Detta gör att kameran upplevs rappare.

Autofokusen är också ny, både när det den optiska sökaren används och i live view. Den optiska sökaren har 45 AF-punkter istället för 9. Mittpunkten fungerar utmärkt i 6D, men precisionen i de 8 omgivande punkterna är inte så bra. 6D Mark II ger bra AF-precision med alla AF-punkter. Mittpunkten utmärker sig dock positivt med extra hög känslighet. Autofokusen fungerar även om objektivkombinationer med ljusstyrka f/8 används. En sådan kombination vara ett EF 100-400/4,5-5,6L II med 1,4x telekonverter.

Våra tester visar visar att 6D har en klart bättre autofokus än 6D, men också att 5D Mark IV har ännu bättre autofokus. Dels har 5D Mark IV ännu fler AF-punkter utspridda över en större yta. Storasyskonet ger också fler skarpa bilder i en serie när vi fotograferar svåra motiv, som cyklister som byter riktning och ändrar fart i en skarp kurva. Lättare motiv som löpare som spring rakt mot kameran klarar 6D Mark II utan problem. Autofokusen fungerar bra i vardagssituationer, men klarar inte lika svåra sportmotiv som de dyrare modellerna.

Inte som Mark IV. Även om autofokusen i 6D Mark II är klart bättre än i 6D, så är 5D Mark IV ännu bättre. Det märks inte i vardagssituationer, men vid sportfoto, särskilt om motivet snabbt ändrar riktning eller snabbt dyker upp, märks det skillnad mot Mark IV. 6D Mark II behöver lite längre tid på sig att hitta skärpan för första bilden i en serie, men framförallt så missar 6D Mark II skärpan oftare. Det blir en del bilder som är helt ur fokus.
Bilddata: EF 70-200/2,8L IS II vid 200 mm, f/2,8, 1/2000s, ISO 320.

I live view har autofokusen förbättrats rejält, från slö till snabb, om inte supersnabb. Dual Pixel AF gör att sensorn både kan ställa in skärpan genom att mäta kontrasten och genom att räkna ut rörelser (fasdetektering). Det går därför att följa rörliga motiv med skärpan även om live view används. Seriebildstagningen sjunker dock till 4 bilder per sekund.

Skärmen har pekfunktion som underlättar hanteringen, särskilt i live view. Det är lätt att peka på skärmen för att markera var man vill sätta skärpan.

Ljusmätaren har fått 7 560 mätpunkter istället för 63 som i Eos 6D. Under vår testfotografering har vi imponerats av hur precist kameran sätter exponeringen. Det har sällan krävts någon exponeringskompensation.

Punkterna är färgkänsliga, även inom IR-spektrat, vilket gör att mätaren kan hjälpa autofokusen att känna av hur motivet flyttar sig över bildytan och automatisk byta AF-punkt. Ljusmätaren kan också användas för att känna av hur ljusrör blinkar för att undvika att exponera under en blinkning.

Föregångaren 6D var en föregångare med både inbyggd GPS och wifi. Canon har trimmat detta något med NFC som gör det snabbare att ansluta en mobil eller surfplatta. Kameran har också fått bluetooth som gör det möjligt för kameran att hålla kontakt med mobilen under lägre tid utan att batteriet snabbt dräneras. Vid bildöverföring dras den mer batterikrävande wifi-funktionen igång.

Bättre i live view. För den som använder live view för stillbildstagning och videotagning är det stor skillnad mellan 6D och 6D Mark II. Den nya kameran har Dual Pixel AF som ger snabbare fokusering för stillbilder och snyggare fokusrörelser för video. Dessutom har skärmen fått pekfunktion och är vridbar, vilket också underlättar.

Äldre sensorteknik

Även om Canon givit 6D Mark II vinklingsbar pekskärm och bra autofokus så finns det video­funktioner vi saknar i kameran. Då tänker vi främst på fokus peaking för att underlätta manuell fokusering och att Canon inte förbättrat bildkvaliteten. Det är samma luddiga full-HD-video som vi sett under fler år, men undantag för Super35-läget i Eos-1D C.

Till skillnad från 5D Mark IV så kan 6D Mark II inte filma i 4K. Man kan förklara detta med att 6D Mark II är en billigare modell.

En alternativ förklaring till att kameran saknar 4K-video kan vara att Canon valt att använda äldre sensorteknik än i 5D Mark IV. 2016 kom Eos 80D och Eos-1D X Mark II med sensorer där A/D-omvandlingen integrerats i sensorn för att minska de analoga signalvägarna och uppkomsten av elektronikbrus. Sedan dess har en lång rad modeller lanserats med samma teknik, men den har inte använts  i 6D Mark II.

Vi kan se en tydlig skillnad i bildkvalitet mellan 6D Mark II och 5D Mark IV när vi ljusar upp mörka partier i bilderna. Där syns då mer brus i 6D Mark II-bilder.

Canon har antagligen tänkt sig spara en slant på denna sensorfint. Frågan är om de inte biter sig själva i svansen när de sänker bildkvaliteten? Visserligen kommer långt ifrån alla att dra i sina bildfiler så att de ser den här bristen, men 6D Mark II har fått ett dåligt mottagande på nätet och i pressen på grund av detta och det lär påverkar försäljningen.

Canon har fått beröm för att tidigare lanserade modeller under 2016 och 2017 har en sensorteknik som ger större dynamiskt omfång och mindre brus vid uppljusning av mörka partier. 6D Mark II drar däremot inte nytta av denna utveckling utan presterar rätt likt sin föregångare 6D och 5D Mark III, men inte alls lika bra som 5D Mark IV. Vid höga ISO-värden är 6D Mark II lika bra som Canons övriga fullformatskameror.

SLUTSATS

Canon Eos 6D Mark II är en rejäl modernisering av Eos 6D. Vi gillar särskilt den förbättrade autofokusen och att kameran blivit snabbare. Den vridbara pekskärmen är också efterlängtad. Men vi måste också jämföra med huvudkonkurrenten Nikon D750. Då inställer sig några frågor: Varför inte dubbla minneskort? Och framförallt: Varför återgår Canon till gammal sensorteknik som ger sämre dynamiskt omfång? Vi frågar oss också varför en kamera i den här prisklassen inte har 4K video.

Fotoprofessorn, fotografen och konstnären Tuija Lindström har gått bort vid 67 års ålder.

Dödsfallet bekräftas för TT av Lindströms vän Niclas Östlind, kurator och filosofie doktor i fotografi.

Östlind kurerade Lindströms stora utställning "Look at us" på Liljevalchs i Stockholm 2004 och beskriver fotografen som en person som bröt ned barriärer.

- Om vi tittar på den scen vi har i dag, där de kvinnliga konstnärerna som arbetar med fotografi hör till de mest inflytelserika, det är i väldigt hög grad Tuija Lindströms gärning, säger han till TT.

Tuija Lindström föddes 1950 i Finland och studerade vid Konstfack i Stockholm på 1980-talet. 

1992 tillträdde Tuija Lindström som professor på högskolan för fotografi och film vid Göteborgs universitet, och hon blev därmed Sveriges första kvinnliga professor i fotografi. Under Lindströms ledning ändrades utbildningen från att ha varit en mer yrkesinriktad utbildning till att omfatta ett mer kritiskt förhållningssätt till fotografi. Tuija Lindström var skolans professor fram till 2002. 

Fotosidanmedlemmen Johan Siggesson tar hem kategorin One Shot / Wildlife, Sealife i tävlingen Travel Photography of the year 2017.

Bilden föreställer handen på en snöapa och är fotograferad i Hell Valley i Japan. Johan säger att snöapan är väldigt lätt att fotografera men att ta en unik eller speciell bild är däremot väldigt svårt. Detta är också vad juryn uppskattar;

"What a clever image! Snow monkeys have been photographed so often, it’s hard to find a different approach. Johan has captured a scene in which the monkey looks like a mysterious half-human creature emerging from the deep. The detail in the hand is fascinating."

Vinnarbilderna i tävlingen kommer visas runt om i världen under 2018.

Johan bor numer på Malta och har varit medlem på Fotosidan sedan 2005. Han har ett gäng riktigt fina bilder med i Fotosidan Galleri. Johan försöker sträva efter enkelhet och med grafiska element i bilderna.

Under senhösten hade vi en tävling om en resa i Eldslandet. Vinnaren är dragen och det blev Urban Söderlund. Stort grattis säger vi! Vi kommer publicera ett litet reportage efter resan så håll utkik.

En man greps i söndags på en badstrand i Malmö. Han anmäldes för kränkande fotografering, men polisen kommer att ändra rubriceringen till ofredande eller eventuellt sexuellt ofredande eftersom man bedömer att det inträffade inte faller under lagen om kränkande fotografering.

Vid halvtvåtiden i söndags eftermiddag uppmärksammade flera personer på Riberborgsstranden i Malmö en man som verkade ta bilder av kvinnor som han inte kände. Ordningsvakter tillkallades och de tillkallade i sin tur en polispatrull. Anmälan som togs upp av polisen gällde kränkande fotografering. Det finns två anmälare, en kvinna i trettioårsåldern och en kvinna i övre tonåren samt flera vittnen. Polispatrullen kontaktade jourhavande befäl som beslöt att den gripne mannens mobiltelefon som använts för fotograferingen skulle beslagtas.

Vi pratade med Nils Norling, presstalesman hos polisen i Malmö som berättade att brottsrubriceringen kommer att ändras till ofredande eller eventuellt sexuellt ofredande eftersom polisen bedömer att det inträffade inte alls omfattas av lagen om kränkande fotografering. En badstrand är inte ett utrymme av privat karaktär vilket är ett av flera krav för att något skall kunna vara kränkande fotografering.

Nils Norling framhöll att det är vanligt att brottsrubriceringar ändras efter anmälan. Detta har att göra med att de som anmäler har inte alltid detaljkoll på olika brottsrubriceringar som gäller och att polis eller åklagare därför ibland efteråt gör en annan bedömning än de som först anmälde. När det gäller just lagen om kränkande fotografering uttryckte Nils Norling att det nog ibland finns en stor skillnad mellan vad en privatperson upplever som kränkande och vad som faktiskt omfattas av lagen om kränkande fotografering.

Så vad säger lagen egentligen, den exakta lagtexten hittar du i Brottsbalkens fjärde kapitel, sjätte paragrafen: "Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme". Så att ta bilder på en badstrand är inte ett brott mot den lagen.

Det här väcker frågan hur vanligt det kommer att bli i framtiden att privatpersoner får för sig att lagen om kränkande fotografering gäller mycket mer än den faktiskt gör.

Artikelbilden har inget med det inträffade att göra, den är tagen i Laguna Beach, Kalifornien, tidigare i våras.

I det senaste numret ger vi tips för porträtt utomhus och hur man får till sina HDR-bilder. Vi testar sex kameror från Canon, Nikon, Fujifilm och Pentax. Huvudtemat är friluftsliv.

Fotosidan-profilen:
HEDVIG LARSSON är en ung medlem på Fotosidan med stor talang. Njut av hennes bilder.

En dag som:
BILFOTOGRAF
Vi följde med Fotosidan-medlemmen Patrik Lindgren på jobbet som fotograf på Teknikens Värld. Han har bloggat om reportaget här.

Bildkritik och fotoskola:
FRILUFTSLIV
Erik Olsson har fotograferat friluftsliv i 25 år. Han delar med sig av sina bästa tips och ger kritik på läsarbilder.

Bildkritik:
HDR (High Dynamic Range)
Niclas Andersson använder HDR-teknik för att efterlikna ögats förmåga att se världen. Ta del av hans tips och synpunkter.

Bildkritik:
BRÖLLOP
Lena Larsson har en hög ambition som bröllopsfotograf. Hon ger intressanta inblickar i sitt yrkesliv och ger tips.

Ljusskolan:
PORTRÄTT UTOMHUS
Lär dig att få till snygga porträtt i utomhusmiljö – även om solen bränner på med sitt hårda ljus.

Fotoskolan:
HDR PÅ RÄTT SÄTT
Erik Thor lär dig hur man får till bilder med större tonomfång än vad kameran klarar av att återge med en exponering.

Vi testar:
Fujifilm X100s och X20
Fujifilm har gjort omfattande uppdateringar av X100 och X10. De nya modellerna heter X100s och X20.

Vi testar:
Canon EOS 100D och 700D
Canon har tagit fram världens minsta digitala spegelreflexkamera: EOS 100D. Vi testar också den nya toppmodellen i XXXD-serien: EOS 700D.

Vi testar:
Nikon Coolpix A och Pentax MX-1
Kvalitetskompakter är i ropet. Vi testar Nikons och Pentax bidrag och blir imponerade.

Pentax planerar för 15 nya objektiv. 7 med K-fattning, 4 till Q-systemet och 4 till 645D. Dessutom kommer en 1,4x konverter med K-fattning.

Under 2012 kommer ett 50 mm objektiv, en superzoom med bra närgräns samt ett kraftigt supertele (troligen 560 mm) med K-fattning.

Tidigast 2013 utökas K-systemet med:
– DA vidvinkelzoom
– DA limited zoom
– DA telezoom
– DA* normalzoom med stort omfång
– DA AF RC 1,4x telekonverter

Q-systemet utökas, med start i år, med:
– Vidvinkel
– Teleobjektiv
– Telezoom
– "Mount cap lens" - troligen hålkameraobjektiv

Mellanformatssystemet 645 får också nya objektiv. Under 2012 kommer D FA 90 mm F/2,8. Under 2013 eller senare kommer en vidvinkelzoom, en normalzoom och en telezoom.

På loppmarknaden i Norrtälje köpte ungdomarna en kamera för 50 kronor. När de lyfte på locket hittade en påse amfetamin. "Vi har ingenting med knarkaffärer att sådant att göra." säger ägaren.

När ungdomarna Kristoffer Westring och Filip Törnqvist svängde förbi loppmarknaden Hamnladan i Norrtälje hittade de en gammal kamera som slumpades bort för 50 kronor. I kameran hittade killarna några påsar som de senare undersökte. 

– Vi gick hem och hämtade tändstickor och började elda lite på pulvret. Vi trodde att det kanske var magnesium till en blixt som tillhört kameran, berättar Kristoffer Westring för Norrtelje tidning. 

När pulvret inte flammade upp fattade killarna misstanke om att allt inte stod rätt till och gick till Norrtälje polisstation. De säkerställde att de inte kunde bli anmälda för knarkbrott - om pulvret skulle visa sig vara narkotika - och lämnade in påsarna till polisen. 

Polisen gjorde en snabbtest och konstaterade att innehållet i påsarna var tre gram amfetamin. Däremot följdes inte ärendet upp. I stället fick Hamnladans ägare Clas Lindqvist veta vad som hade hänt genom att läsa Norrtälje Tidning dagen efter.

– Vi har ingenting med knarkaffärer och sådant att göra, säger han och berättar att Hamnladan får in hur mycket saker som helst varje dag och att de går igenom det mesta.

Kameran som ungdomarna hade köpt ingick i ett parti kameror som Hamnladan fått in.

– Men att öppna alla kameror ser vi ingen anledning till. Vi vet från vem och varifrån vi har köpt kameran och det har vi talat om för polisen.

Källa

FS-medlemmen Göran Strands astrobild valdes som dagens favorit på NASA:s hemsida.

Hallå där Göran! Berätta om bilden!
– Ja, bilden har verkligen fått stor internationell uppmärksamhet och det är givetvis kul. Bilden ingår i ett fotoprojekt jag jobbar med just nu. Det är min tredje bild som NASA väljer som dagens astronomiska bild. Anledningen till att just den här fått så stor uppmärksamhet tror jag beror på att den visar hur människan blickar ut mot universum och försöker fånga dess skönhet på bild. Många har också sett likheten med omslaget till den klassiska sagan Lille prinsen. Bilden fångades förra veckan under ett vackert skådespel med norrsken. Jag och en kompis hade åkt en liten bit norr om Östersund för att slippa stadens ljus.

För närvarande är du aktuell med utställningen "Jämtlandsnatt" i Östersund. Hur länge har du arbetat med den och vad bjuds besökarna på?
– Mitt projekt med Jätmlandsnatt startade för drygt 2 år sedan och pågår än idag. Projektet är en hyllning till den Jämtländska natten och vår plats i den och i universum. Utställningen är en del i detta projekt och där bjuds besökarna på bilder från de senaste två åren. Förutom fysiska bilder visas också ett bildspel på 15 minuter som är indelat i sju kapitel. Utställningen pågår fram till och med söndagen den 5 februari i år och visas i och med Vinterfestivalen på Rådhuset i Östersund. På lördag den 4 februari klockan 16 kommer jag även att berätta om projektet Jämtlandsnatt i Rådhussalen.

Arbetar du med några övriga fotoprojekt?
– Ja, slutresultatet av projektet kommer att mynna ut i en fotobok som är planerad att släppas i slutet av 2012, lagom till jul. Så jag kommer fortsätter jobba med projektet under större delen av 2012. Boken kommer att ges ut i samarbete med Jengel Förlag. Det går redan att förboka ett ex om man vill.

Vad är största drömmen under 2012?
– Många molnfria kvällar och nätter.

Se mer av Görans bilder i bloggen: http://blogg.astrofotografen.se

Var går gränsen mellan foto och konst och vad innebär det egentligen att samla på fotografi? Det är några av frågorna som kommer beröras när Moderna Museet på fredag bjuder in till en föreläsning om fotografi och samlande.

I nära ett år har utställningen "En annan historia" varit aktuell på Moderna Museet i Stockholm. Här har museet haft som målsättning att presentera fotohistoria från 1840 fram till idag, en samling som omfattar cirka 100 000 fotografier.

Sedan utställningen hängdes har museet mottagit en mängd donationer, både av privatpersoner, vänföreningar och av konstnärerna själva. Med bara ett par veckor kvar av utställningsperioden arrangeras ett symposium som handlar om fotografi och samlande.

Vad är en fotohistorisk samling? Var går gränsen mellan konst och fotografi? Vad har denna gräns betytt när det gäller att bygga upp samlingar av fotografi? Vad innebär det att samla på samtida respektive historisk fotografi? Hur ska vi använda och lära oss av våra fotohistoriska skatter? För att diskutera frågorna har museet bjudit in ett antal internationella representanter från fotoinstitutioner, som kommer föreläsa om samlande och olika aspekter på den fotografiska bilden och dess framtid.




Föreläsarna är Charlotte Cotton (nytillträdd Creative Director för National Media Museum i London), Peter Galassi (tidigare Chief Curator för fotoavdelningen på Museum of Modern Art i New York), Ingrid Fischer Jonge (chef för Museet for Fotokunst i Odense), Elina Heikka (Chef för Finlands fotografiska museum i Helsingfors), Ingrid Nilsson (Chef för Preus Museum i Horten), María Karen Sigurðardóttir (chef för Reykjaviks fotomuseum) och Joachim Schmid (konstnär och fotograf, verksam i Berlin).

Datum och tid: Fredag den 27 januari klockan 13, Auditoriet
, Moderna Museet i Stockholm. Entrée till museet gäller, föreläsningarna sker på engelska.

Juliana Wiklund är fotograf och grundare till fotoprojektet "Essence Vitae" där fotografer ideellt arbetar med familjer som på något sätt har drabbats av en livshotande sjukdom.

Essence Vitae är ett uttryck som fotograferna bakom projektet själva har skapat. Vitae betyder ”livet” på latin och essence ”det som är viktigt” vilket då blir: Det viktigaste i livet.

Hallå där Juliana Wiklund, grundare till projektet. Hur föddes tanken till att starta Essence Vitae?
- Projektet föddes när jag fotograferade en väldig sjukt mamma 2003, som var kompis till en av mina bästa vänner. Jag var gravid i åttonde månaden och hade ingen aning om hur det skulle gå till. Men jag var säker på en sak: jag ville koncentrera mig på kärleken som fanns i familjen och glädjen att vara med sitt barn. En månad senare gick mamman tyvärr bort, men familjen kontaktade mig och berättade om vilken glädje de kände över att bilderna fanns. Lite längre fram, 2008 läste jag ett reportage om en familj som kämpade med glädje och kärlek, trots deras dotters livshotande sjukdom. Jag blev så berörd att jag kontaktade dem och jag fotade dem våren 2009. När jag träffade dem lärde jag mig förstå den kraft kärlek och glädje har som palliativ behandling. Det var då jag bestämde mig för att hjälpa familjer på riktigt. Jag kontaktade ett antal olika familjer jag läst om på bloggar och erbjöd mina tjänster som fotograf. Familjerna tyckte om idén och jag åkte över hela landet för att fotografera dessa fantastiska människor. Mina blogginlägg intresserade andra fotografer, de ville också vara med. Så det blev dags att skapa ett namn till idén och en hemsida!

Hur många fotografer är ni som arbetar med det här just nu och hur har projektet ändrats sedan starten?
- Idag är vi nästan 40 fotografer spridda över hela landet. Projektet har väl förändrats i den meningen att vi kan erbjuda våra tjänster precis över hela landet. Vi vågar därför mer aktivt söka fler familjer till projektet.

Vad är det bästa med att arbeta med Essence Vitae, enligt dig?
- Det är nog känslan av att göra något för dessa familjer. Att ge dem något som jag själv skulle vilja ha, om jag var i samma situation. Vi har gång på gång fått bevis för hur mycket bilderna betyder för familjerna, även när det värsta har hänt. Bilderna tröstar också, och det är skönt att veta att vi kan göra något meningsfullt.

Vad gör du när du inte arbetar med Essence Vitae?
- Jag fotograferar mycket barn, porträtt och andra uppdrag åt olika företag och egna företagare. På helgerna fotar jag bröllop, en annan passion! Resten av tiden är jag med mina tre underbara barn och försöker vara närvarande med dem så mycket som möjligt.

Hur stor del av din vardag fylls av detta projekt?
- Essence Vitae tar upp min tid i den mån att jag tänker ofta på projektet, hur vi ska nå ut bättre, hur vi ska kunna förbättra det, osv. Men rent praktiskt jobbar jag kanske med projektet ett par timmar om dagen. Jag har egentligen inte råd att jobba så mycket ideellt, men när man ser hur mycket vår engagemang betyder till våra familjer, blir det svårt att inte göra så!

Hur ser planerna ut för Essence Vitae framöver?
- Vårt mål är förstås att fota så många som vi bara kan. Men vi vill också i framtiden kunna visa upp bilderna. Främst på sjukhus i form av någon typ av utställning. För att skapa hopp, även för familjer som inte är med i projektet, så de får se att det trots sjukdomen finns massor med glädje, respekt och kärlek. Vi har också tankar på att försöka ge ut en bok med bilder av våra familjer och med deras starka berättelser. Vi ber gärna alla som har en blogg eller bekanta som kan hjälpa oss att nå fram till flera familjer, att prata om oss och sprida ordet om projektet!

Läs mer om Essence Vitae på hemsidan: http://essencevitae.com

Under en sen försommarkväll i maj 2005 höll Anders Tedeholm på att experimentera med sin första digitalkamera, en Minolta 7i, när han lyckades fånga åskvädrets sista blixt på bild.

Bilden Jord(-ad) är med sina 217 kommentarer en av de flitigaste kommenterade på Fotosidan.

Hallå där Anders! När och hur fotograferades den här bilden?
- Bilden togs på kvällen den 28 maj 2005. Tidigare på kvällen hade det åskat ganska rejält och vi var några personer som skulle övernatta i fågeltornet vid Glänås vid sjön Tåkern i Östergötland för att skåda fågel tidigt nästa morgon. Jag hade ganska nyligen köpt min första digitalkamera, en Minolta 7i, och experimenterade en hel del för att lära mig hantera den. Just i kväll ställde jag in programautomatik och ställde kameran på tornets räcke för att testa lite med lång slutartid. Åskvädret hade upphört så jag hade ingen som helst tanke på att försöka fota blixtar. Jag använde självutlösaren och automatiken valde en slutartid på 4 sekunder och under de sekunderna kom "åskvädrets sista blixt" på exakt rätt ställe. Svårare än så var det inte. Ren tur, helt enkelt.

- Det glassiga magasinet Peak Performance Magazine köpte för något år sedan bilden för publicering och i tidningen används den som en illustration till en artikel om en mycket strapatsrik och lång paddlingstur långt in i Alaskas (eller om det var Kanadas) vildmark. Tycker det är lite festligt att en sådan artikel illustreras av en bild från fågelsjön Tåkern på östgötaslätten.

Trodde du någonsin att den skulle bli en sån fullträff?
- Nej, bilden var ju som framgått inte alls planerad, utan är bara resultatet av lite "lek med kameran". Jag såg ju när blixten slog ner så det var med viss förväntan jag kollade på displayen och till min stora glädje såg det riktigt bra ut.

Vad är det som gör att du själv tycker om den?
- Det är väl helt enkelt en häftig bild.

Vad är drömbilden under 2012?
- Drömmen just nu är att under vintern få riktigt fina bilder på kungsörn vid min fotoklubbs utfodringsplats. Dessutom hoppas jag kunna klämma in en fotoresa till Runde i Norge under försommaren.

Se mer av Anders Tedeholms bilder här:
www.tedeholm.se

För att inspirera fler fotografer arrangerar CFF och SFF en fotobokskväll i Göteborg. Här får du lära dig om hur du kan söka stipendier och lyssna på fotografen Christer Ehrling berätta om hur det var att göra boken "Asphalt Telegraph".

Kvällen börjar klockan 18.00 med att Tommy Arvidson från Författarfondens beredningsutskott berättar vad som krävs för att kunna få ett fotoboksstipendium.

Från klockan 19.00 håller Christer Ehrling en föreläsning om sitt projekt som ledde fram till fotoboken "Asphalt Telegraph" och hur han fick kontakt med förlaget Journal. Christer tar även upp samarbetet med formgivaren Johan Lindberg och om kontakten med tryckeriet. Kort sagt en inspirationskväll tillägnad fotoboken.

Fotobokskvällen sker torsdagen den 26 januari på Studio Ponton, Oskarsgatan 4, 4 tr i Göteborg. Fri entré för alla. Kvällen är ett samarrangemang av CFF - Centrum för Fotografi och SFF - Svenska Fotografers Förbund.

Med en Metabones-adapter kan du använda Canon EF-objektiv på en Sony Nex-kamera med bibehållen bildstabilisering och automatik.

Metabones-adaptern tillverkas av företaget Conururs. Den ger inte autofokus, men i övrigt ska den ge full funktionalitet (exif, full automatik, bildstabilisering). Detta fungerar även med EF-S-objektiv och EF-objektiv från andra tillverkare än Canon.

Vanligtvis används objektivet nedbländat för att skärmen ska visa det verkliga skärpedjupet. På adaptern finns en knapp märkt WO (wide open) som bländar upp till den största bländaren för att underlätta fokuseringen. Funktionen drivs av kamerans batteri.

Adaptern kostar 399 dollar plus frakt och avgifter. Läs mer här