NU bär det iväg.

Det har hänt så mycket under detta år.
Ibland har det varit motgångar på motgångar.

Där man verkligen undrar över hur en del människor verkar
må bra av att utsätta andra.

Ibland har det varit medvind, så pass bra
att man trott allt ordnat sig tillslut.

Jag har mött människor här på FS som jag häpnat över.
Deras styrkor, deras förmågor, deras genomgoa engagemang.
Jag har mött människor som blivit vänner jag håller av.
Jag har fått så mycke feedback på mina bilder-
bilder jag aldrig trodde var något att..ja hänga i julgranen. =)

Nu närmar vi oss slutet på 2011 och början på 2012.
Vi ska äntligen åka härifrån Kalmar för att fira jul och nyår
hos våra familjer. Något vi kämpat för att få ihop till.

Barnen är så pirriga, hoppiga, nervösa och förväntansfulla.
Packningen vi har består av SÅ MYCKE väskor.
Har förberett 6 timmars resa för ungarna som tidsfördriv-
jag lär ju behöva sova några dagar sen. =)

Ville tacka er för ett händelserikt år här på FS.
Önskar Er en God fortsättning och hoppas på lika mycke fotorikedom
som detta året varit för mig.

Mvh Johanna Ohlsson

Det är som om jag inte tillhör mig.

Det finns en tyngd som överväldigar mig.
En känsla av att hamna under.
Som att hamna under en rasad byggnad.

Finns inga varningstecken, inget som kan förbereda mig inför.

Det är aldrig samma sätt att ta sig ur,
det är aldrig lika med någonting.
Och varenda gång känns det som jag inte hittar tillbaka igen.

Det är som att känna sig ensam- bland vänner och familj.
Det är som om jag inte tillhör mig.

Jag vet hur jag ska hjälpa dig, jag har dina svar,
jag kan vägleda och styrka dig.

Men jag kan inte hjälpa mig själv.

Jag vet vad som kommer hända dig i förväg,
jag vet vilka hinder du måste ta dig genom
för att nå målet.

Men det är så frustrerande när jag inte hittar min väg.

//J

TACK, nu känns det bra.

Min sambo är hemma.
Han är under min uppsikt.
Och jag kommer slå ihjäl honom om han blir sämre.  =)

//J

Hönsmamma JAVISST!

Det är det här med att Oroa sig,
som jag ansetts vara FÖR hönsmammig med.

Jag har sett det som att jag hellre tror det värsta
för att sen bli motbevisad att det gick bra.
Eller för att inte bli chockad ifall det värsta skulle hända.

Överlevnads meckanismen hos mig ialf.

Min sambo fick en tid för att operera bort halsmandlarna,
efter upprepade halsflusser som ledde till varbölder.
Där började känslan krypa inom mig, en vidrig känsla av skräck.
Han sa jag var löjlig.
Jag sa jag var löjlig.



HÅLL huvudet högt Johanna.
Bit ihop. Du är bara löjlig.
Det är fan ingenting att vara orolig över.
TRAMS.

Han opererades och jag gick sönder. Jag drunknade i oron.

Det skulle bara ta ca en timma.
Efter 3 timmar hade han inte kommit till uppvaknandet.

Ingen sa något,  undvikande svar och lama ord med falsk förhoppning.

Tillslut är han på uppvaknandet,
där jag först inte fick komma in på. Infektionsrisken.
Men jag morrade att jag hade laglig rätt att få träffa honom,
och jag gav blanka fan i personalens inrådan.

Rädslan var så stark, att jag inte skulle få träffa honom igen.
I livet.

Han var groggy. Så in i helvete.
Osammanhängande, sluddrande, nerdrogad.
Sa till personalen att dom MÅSTE ringa mig om det skulle
tillkomma komplikationer.

-"Du behöver inte oroa dig alls. Vi har full kontroll på honom.
Han blir kvar här över natten och det ordnar sig ska du veta.
Åk hem till barnen och ha en mysig kväll"

Något var fel.
Det malde. Det kröp under huden.
Kunde inte somna. Kunde inte sova.

På sjukhuset nästa morgon möter jag en tunn sambo.
Han var likblek. Han var påverkad av medicinerna.
Jag förstod ingenting av hans virriga förklaringar.
Bad att få prata med läkaren.

När han hade kommit in på avdelningen efter uppvaknandet,
hade han fått mängder med morfin, alvedon, panodil you namne it.
Han slumrade in och ur dimmorna.
Det hans minns är att han sovit en stund,
för att sen vakna med att behöva spotta.

Det forsade blod.
Något var åt helvete fel.
Han hade larmat på hjälp,
sagt till sköterskorna att de skulle ringa hans sambo.

Det hade börjat stört blöda, han hade ca 1 halv liter blod i magen,
och det forsade ur hans mun.
De sövde ner honom fort och in på operationsbordet igen.

I 45 min hade läkaren stått och hållt kompresser ner i halsen på honom,
för att få stop på blödningarna.

-"Detta är livshotande. Vi vill ha kvar honom under uppsikt.
Risken är att om det blir en blödning till,
så nära halspulsådern kommer han inte klara sig."

Jag var så arg.
Jag ville sparka läkaren i huvudet.
Jag ville slå ihjäl min sambo.

MIN magkänsla är något unikt,
men även en jävlig förbannelse.

-"Men Johanna, du överdriver,...ta det lugnt, det ordnar sig. Det kommer gå bra"

Hönsmamma är det jag är.
Och DET ÄR FAKTISKT något bra.

//J

Total förstörelse av pyromaner.

Jag har aldrig upplevt ett Krig.
Riktigt Krig.
Med vapen och döden som parner.
Där familjer splittras och blir hemlösa.
Där allt förstörs.

Men det Här kändes som ett krig.
Som en bomb som sprängts.
Mitt i centrum.

Det har ju pågått en tid här i området där jag bor,
en massa små bränder.
I vintras i år brann det i våran trappuppgång.
Och nu i Soptunna, miljöhus, papperskorgar, kontejner mm.

En kväll lyckades dom.

(bilderna är tagna av min halvtrasiga mobil)

Centrum finns inte längre.

Cafet skulle fira 50 år!

Brandmännen jobbade för fullt med att släcka elden
som blossade upp hela tiden när de röjde.

Apoteket, banken, cafet, hårsalong och kiosken är borta.
Gick inte att rädda.

Så jävla meningslöst.
Så många människor som drabbats.

//J