S T O R V I N S T PÅ GOTT OCH ONT.

Dubbelt Upp.

Efter en lång resa med hinder som berg och gropar lika djupa som havet,
med motvind och motgångar lika stora som orkaner,
med en svindlande kamp i kärlekens tecken..
föddes två små töser.

Äntligen. 

En vecka fick jag vara på sjukhus med töserna innan vi fick komma hem till syskonen.
Det blev en omtumlande värld vi hamnade i, att hinna med alla 8 barnens behov.
Pendlandet mellan två små bebisar och vardagen blev plötsligt väldigt svårt att balansera.

Efter 2 dagar började min hälsa svikta. Hade förlorat blod som var på gränsen "för mycket" när jag födde töserna men inget som läkarna var oroliga för. Hemma började mattheten ta över.
En grym trötthet. Men mina frågor om min hälsa blev bara bemött med
"du har fött tvillingar, du SKA vara trött, det är helt normalt med tanke på att du gjorde ett dubbelt jobb med att föda två barn och blödningen är helt normal".

Jag hade fortfarande mycket smärtor i mage och rygg, jag undrade om det var något kvar av modekakan som gav sådana blödningar och sådan intensiv smärta, men de avfärdade det med samma förklaring som innan. 

4 dagen tilltog blödningen. 
Först försökte jag bara vara stilla, lurade mig själv att jag inte blödde så mycket, men när jag inte orkade ta de små på natten började en obehaglig rädsla krypa i mig. 
Jag ville bara vara hemma med min familj.
Så jag valde att ha samma förklaring intalande som sjukhuset, att allt var helt normalt. 

5 dagen ringer jag sjukhuset igen och berättar.
Och naturligtvis får jag tala med en kvinna som ansåg att det jag beskrev var helt normalt.
Jag stod på mig och sa att jag ville ha en tid för en kontroll.
Kvinnan sa att de inte hade några tider annat än akuttider och hon ansåg att jag inte var i  någon akut situation. Jag frågade om det var normalt att blöda bindor fyllda inom loppet av en halvtimma, hon säger då med syrlig ton att "om jag nu verkligen ville ha en tid kunde jag VÄL få en 15 minuters tid vid halv fyra". Bra tänkte jag, då får jag en hel dag tillsammans med barnen innan.

 Blodproverna visade ett lågt blodvärde MEN det var ju under omständigheterna normalt.
Läkaren säger att jag kunde ju ha en infektion på gång och att jag skulle komma tillbaka nästa dag för nya prover. I detta skede orkade jag inte argumentera. Hon påbörjar en gynundersökning och blir helt vit i ansiktet och börjar svamla en ursäkt och att detta var allvarligt för blödningen var enorm. Det resulterar med en akut operation- skrapning.

På uppvaket förklarar läkaren att de hade avlägsnat bitar av modekakan som fanns kvar och att blödningarna berodde på att det blivit sår. Men att jag nu skulle bli bättre.
Jag känner att det rinner och jag frågar henne om det var normalt.
Ja självklart blöder det till en början men det kommer avta förklarar hon.
Ska det rinna som det gör nu? undrar jag medan det bokstavligen forsar ur mig. Läkaren kollar och börjar säga att det inte var något ovanligt att blöda men hon tystnar när de vände mig på sidan.
Under mig i sängen växte en blodpöl.

Kaos. Det dyker upp personal i operationskläder, läkaren förklarar att de måste operera mig akut för detta var livshotande.
"Inte för att skrämmas Johanna men bara så du vet kan det bli så att vi måste operera bort din livmoder om vi inte får stop på detta, tänker det är bra att du får veta det."
Jag ville bara hem. Sa att de får göra vad som krävs för jag ville hem till min familj.
Jag ber att få ringa min sambo men jag fick inte fram något annat än gråt när jag hör hans röst i telefonen. Maktlösheten var enorm. Rädslan lamslog mig totalt.

Hade jag kommit in till sjukhuset senare än vad jag gjorde
hade jag inte suttit här idag.

Barnen hade inte haft en mamma. 
Jag fick 12 påsar blod, de bytte ut hela mitt blodomlopp. 

Denna resa tog nästan mitt liv. 
Nu börjar andra resan, tillsammans med min familj.
Läka både fysiskt och psykiskt.
För jag vet att det är värt varenda steg, mina 8 barn ger mig styrkan.
Jag har kommit alldeles för långt för att det skulle sluta så här,
jag vill leva med min familj.

I resten av mitt liv.

//Johanna
 

Vilken dag som helst nu.

Har Klarat 34 veckor nu.
Det har inte varit så lätt, tvillingar innebär mer komplikationer.
Har de sista veckorna åkt in och ut på förlossningen,
först för att få mediciner och stoppa förtidig födelse,
sen prover, kurvor och mätningar.

Fick lägga in mig i Torsdags då tvillingarna uppvisade dåligt mående.
Är nu hemma på permition men ska tillbaka ikväll för nya kontroller.

Det tuffa är att vara ifrån de andra barnen.
Att inte kunna vara hemmavid, sova i sin egen säng, äta god mat.
Ni vet ju hur sjukhusmat är,
och äter man för tre är det svårt att äta mat som ger kväljningar.

Det är inte mycket annat än bebisar nu som trängs därinne,
det är rätt häftigt att se fotsulor, tår, nävar, handflator som trycks mot huden.
När något vidrör magen är de små snabba att utforska,
emellanåt kan man få tag i en fot eller hand.
Trycker man lite på magen får man en puff/spark direkt.
Underbart att kommunikationen är så redan nu.

För var dag som går är det bästa för dom att stanna därinne
men är värdena sämre kommer jag bli igångsatt.
Så nu är det en balansgång.
Att få ihop vardagen med familjen, hålla kvar barnen i magen om det går,
vila och förbereda.

//Johanna

Tar Det Lugnt.

Dagarna rusar iväg.
Känns som jag väntat på sommaren så länge
och nu luktar hösten utanför fönstrena
och jag väntar fortfarande på sommaren.

Jag har välkomnat våren och sommaren genom fotandet,
jag har verkligen använt mig av årstiden att Leva Med Kameran.

Men detta år har jag inte kunnat fota på samma fria vis,
då två hjärtan vuxit inom mig och bestämt takten.

Frustrerande ja, men väldigt Lärorrikt.

En tvilling graviditet är lite mer kompliserat,
jag har inte kunnat Ignorera min kropps signaler på samma sätt som tidigare.
Och jag har Inte kunnat Kontrollera saker och ting som jag velat.

Barnen har en pågående kamp om vad De anser detta ska vara för SORTS bebisar,
bröder eller systrar.
Det finns konkret svar på det i journalen
då vi gjorde fostervattenprov-
men det har inte känts Rätt att ta reda på det svaret.

Om det däremot syns under undersökningarna får man acceptera det så.

Jag fortsätter min dropp värld så länge jag kan,
det känns lite som jag har en hel värld inom mig som växer och utvecklas
och många dropp bilder representerar den Känslan.

Jag är inte så engagerad på FS just nu
men jag finns runtomkring och tar del
av den fantastiska värld vi fotografer delar.
Och jag hoppas att jag bidra med min del ändå.

//J

Förändringarnas vindar.

Förändringar.
Har varit så svårt att få inspiration.
Till allt.
Har varit en del stormar, några som vände upp och ner på allt,
Några som förändrade allt,
Några som inte gjorde någon skillnad alls.

DET är vår ute,
något jag riktigt längtat efter.

Men fortfarande ingen inspiration.

Någonting förändrades helt,
det började kännas konstigt.
Men det kändes att det var något mer än mina egna känslor.

Någonting vaknade.

 När jag fick svart på vitt kändes det rätt dumt.
Att jag inte hade fattat.

Vi väntar smått.

Och det är två hjärtan som pickar därinne.

Jag saknar fotandet.
Jag hoppas jag finner orken och inspirationen igen.

Om inte nöjer jag mig med att studera era bilder så länge.

//J

En bild säger mer...

-" Jag lovar...den talar till en."

-" Visst..en talande sten?... Vem f.n tror han att han är!"

-" Känns som jag tappat något..."

//J