Titanic

Det blev ett besök i Belfast när vi var ute på tur i Nordirland, det som lockade där var Titanicmuseet.

Museet är byggt på den platsen där Titanic byggdes. Öppnades 2012 och ska vara som ett monument över Belfasts maritima arv. Byggnaden ligger på Queen's Island, ett landområde vid ingången till Belfast Lough som togs upp ur vattnet i mitten av 1800-talet.

Det är väl ingen som inte känner till Titanic, som träffade ett isberg och sjönk under sin jungfruresa 1912, om inte så får man en rejäl historielektion här. Även små barn som troligtvis inte hört så mycket om Titanic, fann museet intressant.

Vi går in och fördjupar oss i historien om hur fartyget byggdes.

Första delen är uppbyggt så att man ska få känsla för hur det var inne i varvet. Vi får åka hiss upp fyra våningar och där kan vi kika ner och få känslan av hur högt varvsarbetarna jobbade.

På ett parti får vi åka runt i en vagn och se hur det arbetas, både i stillbilder, film och uppbyggda scenerier.

Vi fick även en liten inblick i hur arbetarna kopplade av efter att de stämplat ut för dagen.

På tal om stämpla ut så fanns det en slags stämpelur redan då.

Den 31 maj 1911 var Titanic klar för sjösättning.

Kikar man ut genom fönstret bredvid skylten så ser man platsen för sjösättningen. 

Vi kommer vidare till avdelningen för fartygets inredning, en del hytter är uppbyggda här. Det här en av de finare hytterna. Med hjälp av modern filmteknik så är både passageraren och hennes uppassare på plats.

När vi kommer till avdelningen där det berättas om själva förlisningen är det ganska tyst, folk går omkring tankfulla och läser på skyltar och studerar bilder.

En film visar hur fartyget sjönk.

En stor modell av båten.

Ville man ha med sig ett minne från besöket så fanns en välfylld shop. Där kunde man köpa sig en modell i ett kinesiskt landskap.

Eller en legobyggsats.

Eller leka kapten för en dag.

Utanför museet står Rowan Gillespie's skulptur, Titanica.

Här finns även en väggmålning som heter  Dockers rest. 

Efter besöket går vi över till SS Nomadic som fungerade som tenderbåt när folk skulle till Titanic här i Belfast.

Den ligger i en docka nära museet och inträdet till museet gäller även här. Försökte beställa i baren, men bartendern var upptagen med disken efter dagens passagerare.

Lite tidstypiskt bagage står här, ingen som kollade övervikt på dessa färder.

Till sist en liten titt på Belfast för att plocka upp de som valde att se på stan i stället för museum.

Stadshuset.

Man får inte dricka alkohol var som helst i Belfast.

Dark Hedges

Nu ska vi åka till en allé som blivit världskändis på grund av TV-serien Game of Thrones, den kallas för Dark Hedges och finns nära Ballymoney i Nordirland.

Men först gör vi ett kort stopp för att se repbron Carrick-a-Rede. Det är en hängbro som leder ut till ön med samma namn.

Bron är 20 meter lång och går 30 meter ovanför havet och klipporna nedanför. Numera är den mest en turistattraktion, ägs och underhålls av National Trust. 

Man tror att laxfiskare har byggt broar till ön i över 350 år. På 70-talet var bron bara en ledstång och med stora luckor mellan spjälorna, men numera finns det en stadigare variant byggd med stållinor.

Finns ingen Parkering nära bron och ingen bilväg fram dit utan det är en ganska lång promenad från parkeringen så tyvärr hinner vi inte, på vårt korta stopp, att gå dit och testa vår höjdrädsla på bron,  vi får nöja oss med att titta på lite håll.

Utsikten ut mot havet är inte så dum den heller.

Vi åker vidare till  The Dark Hedges, den har anor från 1775 då James Stuart byggde ett hus där, han döpte det till Gracehill House efter sin hustru Grace Lynd. Samtidigt  planterades över 150 bokträd längs infartsvägen till gården för att skapa en imponerande entré till huset.

Den här allén är ett av de mest fotograferade naturfenomenen i Nordirland och en populär attraktion för turister från hela världen. Så jag tänkte när vi var på väg till själva allén och såg alla som var före oss, att det är nog ett hopplöst företag att få en någorlunda bra bild på den allén.

Men hör och häpna, en mer  disciplinerad och hänsynstagande samling av personer får man nog leta efter.  Alla och jag menar ALLA stannade upp som om det varit ett rep över vägen och alla väntade tåligt på att alla fått ta sina bilder innan de fortsatte vidare på vägen.

Självklart finns det en legend även här, och enligt legenden besöks häckarna av ett spöke som heter Grey Lady, som svävar längs vägen mellan de knotiga träden. Hon försvinner ur sikte när hon passerar det sista trädet. Hon påstås vara antingen anden efter James Stuarts dotter (kallad "Cross Peggy") eller en av husets pigor som dog mystiskt. Andra tror att hon är en förlorad ande från en gammal, öde kyrkogård som tros ligga gömd på fälten i närheten. På halloweenkvällen sägs de bortglömda gravarna öppna sig och den grå damen får sällskap på sin vandring av de plågade själarna från de som begravdes bredvid henne.

Tiden och trafiken har gått hårt åt träden så nu är biltrafik förbjuden på den här vägen, men tyvärr så förekommer det skadegörelse på träden.

Vi har haft en mycket fin dag och solen skiner fortfarande och får träden i parken vid Gracehill House att lysa i en mäktig grönskimrande färg.

Giants Causeway

I september var jag över till Irland och Dublin. Visst är Dublin en härlig stad att strosa runt i och det finns så mycket att upptäcka där, men även kul att passa på och se lite mer av den gröna ön när man ändå är där så vi bokade en utflykt till Nordirland.

En tidig morgon begav vi oss iväg till samlingspunkten för avfärd, på vägen dit passerade vi “The Spire of Dublin” som mäktigt pekar upp mot den blåtonade himlen med sina 120 meter.

Vi hittar vår buss bland alla olika bussar som ska iväg med förväntansfulla turister. 

Jag tycker det är trevligt få se hur det ser ut i landskapet vi åker förbi och ibland går det att få en bild också.

Så småningom närmar vi oss kusten.

Vi kommer till första stoppet på resan, Dunluce Castle. Det är ett medeltida slott som var säte för klanen MacDonnell.

Det är många bussar här men vår buss kommer bli ganska lätt att känna igen för vår guide för dagen har placerat en blå dinosaurie i fönstret.

Det finns ett hotell här för de som vill övernatta.

Det finns några olika vägval som man kan ta, vi väljer den röda för att komma upp och se utsikten ut över havet.

Giant’s Causeway är ett område med pelarförklyftning som består av över 40 000 svarta polygonformade, de flesta som hexagoner, basaltstenar. Fenomenet är ett resultat efter ett underjordiskt vulkanutbrott för omkring 60 miljoner år sedan. Vulkanutbrottet sträcker sig ända bort till Skottland, där kan man se liknande formationer på ön Staffa. Staffa och Fingals cave i det här blogginlägget.

Härlig utsikt när man kommer en bit uppför backen, i klart väder kan man se över till Skottland och eftersom vi har sådan tur att det är en strålande vacker dag så ser vi Skottland skymta där borta.

Det finns olika legender om hur den irländska jätten Finn McCool skapade Giants Causeway. En berättar att han blev arg när han hörde att den skotska jätten Benadonner hånade hans sätt att slåss. Han kastade då ett meddelande som satt fast på en sten till Skottland; i meddelandet utmanade han Benandonner.  

Fast Benandonner kastade tillbaka en sten med meddelandet att han inte kunde anta utmaningen för att han inte kunde simma och därför inte kunde komma till Irland. Finn McCool ville inte låta Benandonner komma undan så lätt så han ställde upp pelarlika stenar som bildade en bro (causeway) åt Benandonner. När Benandonner kom över till Irland hade Finn utseendet av en jättebebis och bet Benandonner i handen.

Sedan jagade han Benandonner tillbaka till Skottland, medan han kastade stora jordklumpar efter honom. Efter en av bitarna/jordklumparna skapades ett hål som fylldes med vatten och bildade den sjön Lough Neagh (Brittiska öarnas största insjö). En annan jordklump landade i havet och bildade ön Isle of Man. 

Långt där nere ser vi en del av de stenar som bilder den i legenden omtalade bron. Vi kommer dit sen.

Tittar vi åt motsatt håll än ut mot havet så breder det gröna irländska landskapet ut sig.

Vi fortsätter vår vandring uppåt.

Vi har kommit upp ganska högt.

Många av stenformationerna har fått namn, den här kallas för skorstenen.

Det här är Jättens stövel.

Det är fint här uppe men den röda leden tar oss fram till några långa trappor som går ner.

och ner och ner.

Här nere börjar vi nu närma oss de gigantiska pelarna som reser sig likt stora orgelpipor upp ur marken.

Regnkläder var lite överflödigt i dag, vi hade tur för dagen innan hade de haft ösregn hela dagen.

Orkar man inte gå hit så finns det buss.

Då kommer man fram till den här platsen dit de flesta tar sig. 

Det är lite knöligt att gå bland de här stenarna, jag är lite försiktigt och vill inte ha några nya benbrott så jag nöjer mig med att gå ut en liten bit och ta några bilder. 

Det var ingen mening att vänta ut de som skulle ta selfies, för det kom genast nya.

Andra tog det lite lugnt och slog sig ner för att beundra havet.

Tittar lite på de som klättrar upp till de högsta pelarna.

Sedan är det dags att gå tillbaka för att åka vidare till nya mål.

Huskur

För ungefär ett år sedan tog jag en liten tur ut på Ekerö och till Älvnäs, och tittade bl.a på den fina busskuren som nu fått smeknamnet Harry Potterkuren. Inte så konstig då dess förlaga är Goathland railway station i Yorkshire i England som förutom att ha varit inspelningsplats för Hogsmeade i Harry Potter-filmerna också figurerat i tv-serien Tillbaka till Aidensfield.

Den har dessutom fått pris och diplom för att vara Sveriges näst finaste nyproduktion 2021, ingen dålig utnämning då man tittar på de andra nominerade som alla var bostadshus.

Kul är att det även finns en värmande brasa inne i kuren.

Och dessutom en bit järnvägsräls framför.

Men nu var det inte för den kuren som jag åkte dit utan den har fått en uppföljare, en liten bit längre bort står den nya busskuren. Den ser ut som en liten fransk polisstation.

Den blev klar i början av september, Hans Christiansen, som är ordförande i Älvnäs väg- och tomtförening och även idémakaren bakom busskuren har berättat att han här blev inspirerad av kommissarie Maigret.

Där inne kan man tryggt vänta på bussen och njuta av lite franska vyer.

Lite reklam på ena gaveln.

På den andra sidan ser vi att den franska polisen haffat en bov också, hoppas han inte rymmer.

Vägen till morfar

För några dagar sedan var jag på bokrelease. Sådant är alltid kul och extra kul den här gången eftersom det är vår dotter Carina som skrivit boken.

Boken handlar om min far och hans uppväxt på tidigt 1900-tal. Hans mamma, min farmor, dog när min far var bara tre år.

Han pratatade eller berätta aldrig om sin uppväxt för oss barn, jag fick bara höra små fragment, men kanske var det lättare att berätta för nästa generation om de svåra åren.

Festen blev en trevlig tillställning och jag tror nog min far log stort där uppe i sin himmel när han kikade ner på oss.

Kön för att få sin bok signerad var lång. 

Harald säger; Läs min mormors bok! 

Boken finns på bl.a Akademibokhandeln och Bokus.