Nisseblogg

Gatufoto bland bakelser

Ja, det är möjligt. Sista dagen i Budapest blev jag hög på bakelser på mitt favoritfik och rusade runt i lokalen några minuter och tog lite bilder. Att äta bakelser verkar nästan vara en sport här i Ungern. Dom är betydligt godare än de svenska. Och mycket billigare.

Det fik jag besökte var litet och alltid fullt med folk. Ståplats var det enda som erbjöds i lokalen. Utanför konditoriet ringlade sig köer till en glassluckan i ett fönster och en våffellucka i ett annat.

 När man gick förbi konditoriet stod det alltid folk och proppade i sig bakelser så här.

Bra reklam. Så man gick in och inspekterade bakelsedisken. Det här var bara en av dessa diskar.

På gammalt östeuropeiskt vis betalade man i en kassa. På grund av språkproblem beställde jag ofta fel. Men det ordnade alltid upp sig.

Här närmar jag mig bakelsediskarna.

Det skall väl tilläggas att man åt bakelse på en stor tallrik med en rejäl dessertsked. Det fanns utrymme för att lägga upp många bakelser. Det visar den här bilden. Det'är min bakelse för dagen som syns i förgrunden. Har just hämtat den i bakelsedisken och ska nu få en kopp med the.

Om man ville ha bakelser utan grädde kunde man handla såna direkt vid disken utan att gå omvägen via kassan. Dom här äppelbakelserna var en av mina favoriter.

Här pågår försäljning av nygräddade våfflor.

Till sist - här är damen som sålde glass. Hon hade lite lugnare då glassäsongen inte riktigt börjat.

Finns det något negativt att säga om ett sånt här ställe. Som vanligt så finns inte svenskt kaffe - här kallat amerikanskt kaffe. Det är espresso som gäller och som jag inte tycker passar till bakelser. Vanligast var att man drack ett glas vatten till bakelsen.

Dela:

Fyra kvinnor - en döende

Mötte dem framåt aftonen i en park i Budapest. En sjuksäng på stora hjul drogen av en sköterska. Hon följdes av tre äldre damer. Det väckte min nyfikenhet.

Sköterskan log brett välkomnande mot mig när hon såg att jag fotade. Jag förstod att hon arrangerat utflykten. De tre damerna var lite generade för min uppmärksamhet. Hade så gärna velat intervjua dem. Men språket lade hinder i vägen.

Förstod så mycket att det var fyra gamla väninnor. Kvinnan i sängen var väl inlindad i filtar och sov djupt. Jag skymtade ett tunt kvinnoansikte inne bland filtarna när jag böjde mig över sängen. Hennes ögon och kinder var djupt insjukna.

Våren hade redan kommit. Solen sken och det var varmt för årstiden. Arbetsdagen var slut och det var mycket folk i rörelse i parken. Kvinnorna hade nog  säkert tillbringat mycket tid här tillsammans.

Efter kort stund tog jag farväl och fortsatte promenaden. Huvudet var fullt av tankar. Dessa kvinnor hade upplevt andra världskrigets fasor och kommunistiskt terrorvälde men de  kunde sluta sina dagar i nationell frihet. Nästa dag skulle ungrarna fira sin nationaldag.

En vy över Donau invid parken förresten.

Undrar om åldringarna  på Caremas äldreboende hemma i Sverige får uppleva sådana här utflykter?

Dela:

Varför fotar jag om samma motiv igen och igen?

Inget medvetet val i mitt gatufoto. Upptäcker det i efterhand när jag tittar på bilderna.  Senast var det temat hjul som spökat i hjärnan.

När jag kom hem upptäckte jag att det fanns en massa meningslösa bilder på rullatorer, barnvagnar, dramatare osv.  Men några bilder med hjul stack ut.

Den här killen kom körande i full fart över Hötorget.  Det gick så fort att jag knappt hann få upp kameran innan killen var försvunnen.  Kanske nån form av cykelbud. Man kan ju leka med tanken på  flykt efter en klädstöld.

Första gången jag ser  en sån här stor barnvagn med en last på sex ungar. Och som råkar möta ett ensamt barn i vanlig barnvagn med båda föräldrarna. "Titta " ropade ett av barnen i jumbo-barnvagnen och pekar.

Bilden kan väl handla om kollektiva eller enskilda transporter. Eller kanske om privat eller offentlig barnomsorg.  Och den eviga frågan – vilket är bäst.

I Gamla stan följde jag efter en mystisk dam i svart som drog på en vagn med konstiga fyrkantiga grejer på. Undrar var det var.  Mannen betraktar mig lite förvånat när jag står och tar några bilder strax bakom henne.

Kanske är det så att det triggar fantasin när man möter en människa som släpar något på en vagn. Det väcker frågor.  Vad är innehållet. Vad är ändamålet? Varifrån kommer personen och vart är den på väg? Alla frågor lämnas givetvis obesvarade.

Den här mannen. Som kommer med IKEA-kassar på en liten vagn bärande på en sparkcykel. Förtjust leende. Och en liten pojke med cykel i skylten fick jag också med.

När jag satt vid en busshållplats på Söder kom två killar bärande en soffa. Plötsligt satte dom ned soffan på marken. Den ena killen sprang tillbaka och hämtade en rullbräda. För att lösa transporten av soffan på det här viset.

Efter att jag tagit bilden ropade och viftade jag uppmuntrande med armarna. Dom såg inte åt mitt håll. Det dom gjorde fordrade koncentration.

I gatufoto ska fotografen hitta motiv i ett kaotiskt myller. Kanske det är en tillgång att välja ett tema för fotograferandet. Även om det sker omedvetet.

Dela:

Människor på Hötorget

Gatufoto är för mig att skildra människor på nära håll. Men att få tillfällen komma åt. Chanserna finns på loppmarknaden på Hötorget i Stockholm. Här har besökarna  rovdjursradarn påkopplad. All uppmärksamhet är inriktad på att göra fynd. De märker inte att de blir närgånget fotade.

Min radar är däremot inställd på att finna personligheter. Och många finns på plats - både bland besökare och försäljare.

Chansen till en bra bild ökar om man hanterar kameran rätt fritt. Dvs inte lyfter kameran till ögat utan tar bilden från brösthöjd eller från höften också.

Tog flera tillfällen i akt att få en bild på den här piprökaren. Sällsynta nuförtiden.  När jag hittat något fotovärt går jag i cirklar runt personen. Försöker få till flera möten vederbörande.

Bilden ska givetvis tas framifrån för att skildra personligheten. Fick flera bilder på den här mannen med sin hund. Likheten i deras uppsättning av mustacher var slående.

Ibland kanske det märks att man fotar. Eller har den försäljaren kanske sina tankar på annat håll där han står med sedeln i hand. Och en monokel runt halsen.

Fascinerad av den här äldre damen som säljer porslinsföremål och hemvirkade alster.

Stod vid sidan av mannen. Sträckte ut armen med kameran framför honom. Givetvis med 10 mm på vidvinkeln. En man som ofta har kunder på sina stränginstrument.  Säkert kunnig på det här området.

Varför fotar man personer så här närgånget då?  Vet inte - bara att det är intressant.

Dela:

Fota folk man möter på gatan

Ibland fotar jag och snackar med främmande människor på gatan.  Turen var kommen till stadsdelen Nyfors här i Eskilstuna.  

Det hade precis slutat regna. Först stötte jag på det här paret på Nyforsgatan. Det var lite uppförsbacke. Jag frågade om jag kunde hjälpa till och dra rullstolen. Men fick svaret att dom ville streta på själva. 

Utanför ICA-butiken satt denne man. Drack kaffe och rökte. En personlighet verkligen. Hälsade och  bad om bild. Vi pratade lite om väder och vind. Han frågade hur länge gamla negativ höll sig som han hade i en låda. Och jag försökte ge besked. 

Lite längre upp på Nyforsgatan satt en man på rullator framför ett gäng jobbare som byggde en lekplats.  Slog mig ned på en plattrave bredvid honom.  Vi betraktade tyst skådespelet. Sen berättade han för mig allt vad dom gjorde fel. Mannen var förresten från Bosnien-Herzegovina. Förstod att han tillhörde de ”juggar” som arbetskraftinvandrade till Eskilstuna på femtiotalet.

Ett par grabbar kom fram till oss. Jag förstod att min kamera intresserade dom.” OK – jag tar väl en bild”, sade jag. Dagens charmigaste.

 ”Juggen” frågade grabbarna om de kunde busvissla. Han demonstrerade. Den ena killen var riktigt duktig medan den andre bara fnissade. Sen busvisslade vi allihop så gott vi kunde ett tag.

Fick sen ögonkontakt med några killar på en uteservering. De drack starköl och verkade trevliga. Dom undrade vad jag fotade. Berättade lite grann. ”Kom tillbaka klockan tolv i natt. Då vi ska slåss med somalierna utanför kebaben. Det blir fina bilder.” Ursäktade mig med att det inte riktigt var min grej även om det lät jättespännande. När jag lyfte kameran och bad om bild, dolde dom blixtsnabbt sina ansikten bakom halsdukar och huvor. ”Polisen jagar oss. Vi har fem år hängande över oss” , sa dom förskräckta. ”Ok, ni bestämmer om det blir bild eller ej”, svarade jag. Sen fortsatte vi prata. Nån bild har jag inte att visa således.  Allvar eller skämt – vet inte.

Besökta en asiatisk stormarknad i en källarlokal. Har aldrig varit där. Gick runt bland hyllorna och fann idel obegripliga livsmedel. Så långt det går från svenska köttbullar. Affären har sina kunder bland den stora grupp vietnameser i Nyfors som kom hit på 60-talet. Butikspersonalen verkade vara en storfamilj inklusive spädbarn. Tog en bild på en mamma och en farfar som fikade.

Snart började det regna igen. Sökte skydd inne på Järnvägstationen. Ställde mig vid ingången och tog lite bilder på folk med uppfällda paraplyer. Fick inte till någon toppenbild men den här får väl duga. Hon fick i varje fall en kul min när hon förstod att hon blev fotad.

Gör gärna själv såna här fototurer. Alla människor där ute väntar på lite uppmärksamhet.   

Dela: