Kebnekaise den 10 till 15 juli 1991

Den här bloggen liksom mina tidigare har tagit lite tid att få till med bilder men en liten skillnad är det dock, de flesta bilderna finns redan på min dators hårddisk. Men för att komplettera så fanns resten av bildmaterialet på ett rundmagasin för diabilder och några på ett vanligt diamagasin.

Efter fotokursen i Kvikkjokk så dröjde det några år innan det blev aktuellt med någon ny fjällvistelse. Mina vänner Carl-Magnus och Gunvor erbjöd mig att få följa med på en tur som skulle gå från Riksgränsen - Unna Allaka - Alesjaure - Kebnekaise, men min far blev sjuk så jag fick tacka nej till erbjudandet. 

På väg mot Tarfala 1991

Under våren 1991 frågade min hustru Lenas son Henrik om vi kunde ta en tur till Kebnekaise under sommaren. Han ville först att vi skulle tälta, men jag föreslog att vi kunde bo på Kebnekaise fjällstation, och jag ringde Sv. Turistföreningen och bokade rum åt oss, och vi fick plats mellan den 10-15 juli, i ett fyrbäddsrum som vi efter ett par dagar fick dela med ett danskt par.

 Detta är Kebnekaise från Tarfalladalen. Bilden ovan har jag lånat från Kebnekaise resan 1997, som jämförelse av bilden ovanför denna, det var mer snö kvar 1997 

Det var dags att plocka ihop utrustningen igen och se över om något behövde kompletteras, jag tror att jag köpte mig en ny ryggsäck som var lite rymligare och nya stövlar sedan handlade vi Blå Bands frystorkade rätter som jag testat tidigare, en Fjällkarta över området och ett par bra böcker.

                                                                                          

När det gällde kamerautrustningen så hade jag köpt en ny Nikon F801 tidigare och till den tog jag med mitt 35-135 mm. zoom, en Nikon Teleconverter TC-16A samt några rullar diafilm Kodak Ektachrome.

                                   

 Sagt och gjort den 9 juli åkte vi med tåg från Stockholm till Kiruna och sedan buss till Nikkaluokta. Att åka tåg är ganska skönt och avkopplande. Vi hade sovvagn så när man kände sig trött så var det bara att krypa i säng. Men vi satt uppe ganska länge i restaurangvagnen och pratade och ju längre norr upp i landet vi kom ju ljusare blev kvällen.

Efter några timmars sömn så återvände vi till restaurangvagnen för lite frukost och det åter stod några timmar till vi var i Kiruna, jag minns inte hur lång tid tågresan tog men det var kanske 17-18 timmar.

Väl framme i Kiruna så var det ett par timmars väntan innan bussen till Nikkaluokta skulle avgå så det blev lite sightseeing på stan och samtidig äta lunch, men till slut var det dags att ta plats vid busshållplatsen och här står Henrik i busskön till Nikkaluokta. Bussfärden tog väl ett par timmar kanske och väl framme så bytte vi till stövlar för det hade jag haft tidigare under mina fjällvistelser.

Efter ankomsten till Nikkaluokta så började en lång vandring, det är c:a 19 km. till Kebnekaise fjällstation. Vädret såg lovande ut och det blev ganska varmt om fötterna i solen, men vi hade ju ingen aning om hur gångleden såg ut. Bitvis var det som att gå på en trottoar, för det var ju spångad led, inte hela vägen men långa sträckor var det, och det var ju för att minska på slitaget, för med alla tusentals fjällvandrare så slits lederna. 

 Efter några kilometer så kom vi fram till en hängbro över Tjeurajokka.

 Henrik på bron över Tjeurajokka efter bron så kom vi till båtlänningen vid sjön Ladtjojaure

Vy över Kebnekaise och Tolpagorni från Ladtjojaure båtturen tog omkring en halv timme men sparade många steg, sedan var det apostlahästarna som gällde igen.

 Kebnekaise fjällstation i sikte,  Det är svårt att minnas när vi kom fram, och eftersom det var ljust långt in på  natten så kan det varit ganska sent. Men efter att vi fått vår rumsnyckel och installerat oss så blev det dags för lite mat, och fjällstationen har en utsökt restaurang så vi intog vår middag där. 

Dagen därpå gjorde vi en rekognosceringstur runt fjällstationen, och här går vandringsleden mot Singi. i bakgrunden syns Singitjåkka och Tolpagorni.

Vy över Ladtjovagge från foten av Tolpagorni

 En av många fjällbäckar som rinner ned till Ladtjojåkka som flyter fram genom Ladtjovagge till Ladjojaure  och i bakgrunden så tornar Singitjåkka upp sig 1702 m.ö.h.

Henrik betraktar deltagarna på en klätterkurs på Kaipak, som är det så kallade husberget. Efter middagen var vi på en genomgång av olika aktiviteter man kunde deltaga i under vår vecka. Det var bland annat bestigning av sydtoppen på Kebnekaise, klätterkurs och glaciärvandring för att ta några exempel.

Vi valde att vara med på bestigningen av Kebnekaise, och det skulle bli dagen efter med samling kl. 08.00 . med oss fick vi ett matpaket och en termos med varm dryck, övrig utrustning var regnkläder bland annat.

Det blev en skakig start på bestigningen av Kebnekaise beroende på att jag försökte fota samtidigt och att hålla takten i kön, tänk om VR vore uppfunnet då.

Henrik läskar sig med en kåsa fjällvatten på första rasten på vägen mot toppen.

Ny vätskepaus på Östra leden mot Sydtoppen och det syns att svetten lackar på flertalet deltagare.

Vandringen fortsätter sakta uppför branten, lite anmärkningsvärt att notera den smutsiga snön, det  kanske beror på någon form av nedfall, lite förvånad blev jag i alla fall. 

 Ny vilopaus efter en brant klättring vi var ganska svettiga och kylan kommer med moln och dimmor som omsveper Kebnekaise. Efter hand så får vi passera en glaciär och över ett område med stora klippblock som var ganska svåra att forcera. Men till slut så kommer vi fram till den så kallade väggen och där gör vi halt medan våra guider undersöker möjligheterna att klättra upp på väggen till toppstugan. Beskedet blev tyvärr negativt de ansåg att det var alltför riskabelt att klättra på den hala vägen upp, så vi fick avbryta c:a 200 m. från målet.

 Väntan på 2000 m. höjd nedanför Sydtoppen, och nu väntar vi bara att klättra ner igen och slicka såren efter besvikelsen att inte nått toppen

 Här har sällskapet samlats på kanten av Björlings Glaciär och meningen var att åka kana nedför, efter instruktioner av guiderna att ha ryggsäckarna på magen och ha regnkläderna på så var det bara att ge sig iväg.  Det gick väldigt fort och för att bromsa skulle man vända sig och bromsa med fötter och händer.

Här får man en uppfattning om lutningen på Björlings Glaciär på Kebnekaise, och den är nog nära 45 grader

Alla kom ner välbehållna men det återstod många meter innan vi var nere och mina fötter ömmade ganska mycket, speciellt mina stortår var väldigt inflammerade med blånaglar. 

 Vy från Östra leden på Kebnekaise

Under kvällen så pratade vi om att försöka en bestigning igen nästa dag, men mina fötter var alltför inflammerade så jag avstod, men Henrik ville försöka igen och det tyckte jag var ok. Så följande dag gav sig Henrik iväg och det såg ut som det skulle bli fint väder. 

Medan Henrik besteg Kebnekaise så rörde jag mig på lite mer plan mark under dagen och här har jag fotat Tolpagorni från Östra leden. Solen grinade mig rakt i ansiktet och varför var inte den på min sida dagen innan. Nu passade jag på att fota några växter och en Bastaedsvärmare

 Utslagen vide i Kebnekaise

                       

                                               Fjällgröna                                                     Svarthö

Bastardsvärmare

Henrik och övriga i sällskapet återvände ganska sent på kvällen och de hade haft en lyckad dag med fint väder på toppen, så han hade kunnat ta många fina bilder, men de bilderna har jag aldrig fått se .

Dagen efter så föreslog jag en tur upp till Tarfalladalen och det var också en vandring som gick mycket uppför. men det var inte fullt lika påfrestande som bestigningen av Kebnekaise.

 Vandring uppför Tarfallavagge från Kebnekaise fjällstation var det 8 km.

Smältvatten från Kebnetjåkka blir till ett litet vattenfall

                                                        

                                                  Fjällglim och Isranunkel på  vägen till Tarfala

                                                                                                                 

 Fjälltrav och Fjällvedel på vägen till Tarfalla

Molnen hängde ganska lågt över Vetenskapsstationen och Tarfalastugan

 Tarfalla stationen och Isfallsglaciären

Med 135 mm så kom jag ganska nära Isfallsglaciären, som var ganska mäktig att se.

 Tarfalajaure och Kebnepakteglaciären, sjön är ganska stor avståndet från vår sida  till Glaciären är det drygt 1000 m.

Solen bröt igenom ett kort ögonblick så jag fick en skaplig bild på Kebnepakteglaciären 

Här intogs dagens lunch vid Tarfalastugan som antagligen innehöll något "läckert" från Blå Band. Henrik ser inte alltför missbelåten ut, men det ser ut som det var ganska kyligt att sitta där, för solen kom bara fram korta stunder. 

 På väg nedför Tarfallavagge

 Nedför Tarfallavagge i bakgrunden Savotjåkka

Sedan var det en lätt vandring tillbaka mot fjällstationen och efter middagen så bokade jag helikopter för transport till Nikkaluokta av två själ, det ena var mina ömmande fötter och det andra, det kunde vara roligt att flyga helikopter också som avslutning på Kebnekaisevistelsen.

Helikoptern som flög oss till Nikkaluokta från Kebnekaise

Bilderna från flygturen är så dåliga att de är inte något att visa, men flygturen var kul och tog inte mer än 15 minuter, vandringen tog flera timmar. Efter en stunds väntan på bussen så kom vi tillbaka till Kiruna. Där blev det ett par timmars väntan också, och då passade vi på att besöka Kiruna kyrka som är lite unik i sin byggnadsstil.

Kiruna kyrka rödmålad och doftade tjära, kyrkan skall monteras ned och återuppföras på annan plats.

Interiör från Kiruna kyrka och Altartavlan tror jag har målats av prins Eugen

Gatufotobild från Kiruna kanske lite unik med tanke på att den delen av Kiruna inte kommer att finnas längre. Den kanske inte platsar i Gatufotogruppen men i min blogg får den plats.

Kiruna järnvägsstation 15 juli 1991, det blev sista bilden från resan till Kebnekaise, och nu började en lång resa till Stockholm, men det skall bli skönt att komma hem igen. Som tack från Henrik fick jag ett fint praktverk av Sven Hörnell, "Subarktiskt Land" en bok med fantastiskt bildmaterial från Kebnekaise bland annat.

Det har ändå varit en fin resa med många häftiga vyer från ett högalpint landskap även om jag missade toppen av Sverige. Nu blir det inte mer för denna gången men jag kanske återkommer.

Ha det gott

Stig

Ett nedslag i den svenska Fjällvärlden

Här kommer ett nytt avsnitt på min fotoresa under de senaste sextio  åren. Att det blir lite fram och tillbaka i tiden, har bara råkat bli så, för Stig har blivit lite till åren, och då sker inte allt i kronologisk ordning. Det bara poppar upp händelser ur minnet, och då är det bäst att pränta(printa) ner det så fort det går innan det försvinner. Apropå försvinner så har jag inte hittat negativen, utan det är scannade  foton från album som visas i den här bloggen.

1977 arbetade jag i Luleå och på hösten det året fick jag besök av mina döttrar Susanne och Heléne och vi gjorde en del utflykter bland annat till Storforsen som är ett av Sveriges största vattenfall. Det var kanske där som mitt intresse för den svenska naturen i allmänhet föddes.  Bilderna nedan är tagna med Canon FT obj. 50 mm. 1:1,8 och Kodacolor II.

Storforsen 1977

 

               Susanne och Heléne grillar korv vid Storforsen

Heléne och Susanne poserar vid Storforsen 1977

Senare under hösten sade min hyresvärdinna att jag borde åka upp till Jokkmokk, och eventuellt till Kvikkjokk, för att det är mycket vackert där sade hon. Jag kom till Jokkmokk och skulle fortsätta mot Kvikkjokk, men jag gjorde fel vägval och hamnade i en liten by som heter Karats invid en sjö med samma namn och där tog vägen slut. Därifrån såg jag långt bort i fjärran vad jag trodde var fjäll, där och då väcktes nog nyfikenhet och intresse för den svenska fjällvärlden. Men det skulle dröja till 1985 innan jag kom dit.

Karats

Under några år så försökte jag övertala min hustru Lena att vi skulle gå en bit på Kungsleden, mellan Abisko och Nikkaluokta, men hon var inte intresserad, om det berodde på rädslan för myggbett eller att bära en tung packning vet jag inte, men det blev aldrig av.

Så en dag sa hon att om jag ville så fick jag följa med Gunvor och Carl-Magnus Ryberg till Padjelanta på en veckas vandring. Självklart tackade jag ja till erbjudandet.  Med på resan följde även Carl-Magnus syster som jag tyvärr glömt namnet på.

Gunvor hade gjort en detaljerad färdplan hur vi skulle vandra och det blev från Ritsem, Vaisaluokta, Kutjaure, Lådejåkka, Arosluokta, Staloluokta, Staddajåkka, Sårjusjaure Sorjushytta, över Sulitelma till Fauske i Norge, därifrån med buss till Narvik sedan tåg till Riksgränsen i Sverige, buss till Kiruna och slutligen flyg till Arlanda.

Områdeskarta  över Padjelanta

Den 30 augusti 1985 flög vi från Stockholm till Luleå och där bytte vi till ett mindre propellerplan som tog oss till Gällivare, och därefter blev det postbuss till Ritsem.

Vårt flyg som skall ta oss till Gällivare

Här lastas våra ryggsäckar på flyget till Gällivare . Med mig hade jag förutom packning, min Canon FT och två objektiv, ett 35-70 mm. och ett 8o-210 mm. båda Tamron, och vad jag trodde massor av film,  Kodacolor II. Det skulle visa sig att mina filmer tog slut innan vi hade kommit halvvägs. Men turligt nog så träffade vi ett par i Staloluokta som kunde sälja några rullar Fujifilm till mig.  Det skall samtidigt sägas att en del bilder är lite oskarpa tyvärr. Tidigare så fotograferade jag nästan alltid med dia film, men av någon anledning så övergick jag till neg film i stället. 

                          

 

Från Gällivare tog vi postbussen till Ritsem  en tur på drygt 2 timmar. Av de långa skuggorna verkar det som vi åkte sent på eftermiddagen.

Ritsems  fjällstation 1985

Här har vi anlänt till Risems fjällstation som ligger i Stora Sjöfallets nationalpark. Efter middag och nattvila så blev det båtfärd till Vaisaluokta den 1 september. Vår båtförare sa att Akka hade tagit på sig vintermössan, och topparna var alldeles vita av snö. Den fösta snön hade kommit.

Vy över Akka och Akkajaure den 1 september 1985. Nedanför Ritsem i förgrunden ligger båten som skall ta oss över till Vaisaluokta.

 

Här ombord på båten Storlule, och i bakgrunden syns Akkamasivet med toppar över 2000 m. Nu är vi på väg mot Vaisaluokta och Padjelanta.

Efter båtresan så började en "klättring" ett par hundra meter uppåt från båtlänningen tills det var dags att ta en paus, och då blev det i samband med lunch. Första dagen bjöd på solsken och allt verkade lovande. Visst var det jobbigt att gå uppför med c:a 15-20 kg. packning på ryggen, men det var bara att bita ihop.

Efter ett par timmars vandring så var det dags för den första lunchen på vår Padjelantavandring 1985

Äntligen ser vi dagens första etappmål Kutjaurestugan

Efter första dagen var jag ganska trött, för sträckan vi gått var c:a 18 km. Men efter en god middag, som antagligen bestod av någon frystorkad delikatess från Blå Band, så stöp man antagligen i säng.

Nästa dag så hade vi c:a 19 km. framför oss innan vi skulle nå Låddejåkka, som var nästa stopp, och vädret verkade vara på vår sida även denna dag. Låddejåkkastugan ligger vid älvstranden.

Det blev många broar som vi gick på under veckan i Padjelanta och de flesta var i gott skick men när det var långa hängbroar över större vattendrag var de ganska svajiga, men den här var kort och stadig.  

Vi kom fram på eftermiddagen då vidtog de vanliga bestyren att göra eld i spisen och bädda sedan var det dags för en bit mat och kaffe och en stunds prat om dagens etapp och kanske något om morgondagens, efter det blev det god natt. På morgonen efter frukost innan avfärd så fick vi städa efter oss, bära in ved  och skriva in i gästboken vilka vi var som varit där. 

Efter Låddejåkka så blev det en kortare etapp till Arasluokta c:a 13 km. och efter gårdagens 19 km. så kändes det mycket kortare. Det var stora nivåskillnader mellan stugornas placering som ofta ligger vid något vattendrag och vandringsleden, det kan handla om från femtio till några hundra höjdmeter.  Efter en jobbig vandring uppför, så blev det relativt lättgånget på plan mark och utsikten var ibland strålande vacker, vädret spelade förstås sin betydelse. 

Vi passerar flera vattendrag som till exempel Vuojaätno och på långt håll syns ett  Sameläger i bakgrunden.  

Fotograf är Gunvor Ryberg 

Här står en lycklig man och ser ut över det vackra landskapet i Padjelanta.

Vänder man blicken mot öster så syns Sarek i fjärran  med många fjälltoppar, och då började hjärnan drömma om att någon gång få göra en vandring där också. Men det stannade vid det en dröm kanske. Här använde jag mitt 80-210 mm. zoom objektiv och Sarek såg ut att vara närmare än vad det var, men det var inte ofta jag använde det.

Som jag skrev tidigare så passerade vi många vattendrag från större och mindre sjöar till strida forsar som Miellätno här en vy från bron 1985

Här går  Carl-Magnus på hängbron över Miellätno.

Nu syns Arasluoktastugorna lång i fjärran så vi har en bit kvar att gå, och nu syns lite av nivåskillnaden mellan vandringsleden och stugorna. Om det var jobbig att vandra uppför så var det påfrestande för fötterna att gå utför. Fötterna trycktes framåt i stövlarna och mina stortår ömmade ordentligt på kvällen.

Carl-Magnus i samspråk med några samer vid Arasluokta i Padjelanta 1985

Inte så lågt från stugorna såg vi ett sameläger och vi såg att det fanns folk där så vi beslöt att gå över och fråga om de hade någon fisk att sälja. Men det hade de inte, däremot fick vi köpa älgkött och det tackade vi inte nej till så till middag den kvällen blev det kokt älgkött och kokt potatis det blev riktig fest med en liten snaps till.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Festmåltid på älgkött och en "lille" till  i Arasluokta den 3 september 1985 runt bordet sitter jag, Carl-Magnus syster och Gunvor Ryberg.

På kvällen kunde vi se genom fönstret ut över sjön Virihaure med en vacker färgsprakande himmel, men det det förebådade sämre väder tyvärr, jag öppnade fönstret och ställde kameran på fönsterkarmen och tog bilden på c:a 30 sek. Det var första gången jag testade att använda så lång tid och bilden blev nog inte rätt exponerad, men den duger åt mig.

Nästa dag regnade det mycket riktigt så det blev att sätta på sig regnkläder och dra på ett regnskydd på ryggsäcken också. Nästa etapp gick till Staloluokta c:a 12 km. och det var ju inte så avskräckande långt, men att gå i regn var ju inte så uppmuntrande.

Kameran var ju inte vädertätad så det kom in en del fukt på spegeln, men det blev inga bestående men som tur var. Sedan är det skillnad på regnkläder också, mitt var av den billigare sorten, för det läckte in lite grand så det skyddade inte så mycket.

Vi vandrade på Padjelantas högplatå som ligger omkring 800 meter över havet och där stötte vi på en raukliknande sten som hade fått lite mänskliga drag. Padjelanta är inte något högalpint område de flesta  bergstopparna når något över 1400-1500 meter över havet.

En Rauk på Padjelantas högplatå 1985

Man är ganska liten i det enorma landskapet och här kämpar vi oss upp vid en ny brant mellan Arasluokta och Staloluokta i Padjelanta. Väl framme så var det att torka kläder så fort vi fått eld i kaminen. Men med lite varm mat så mådde man ganska bra och så hoppades man på bättre väder nästa dag.

Nästa dag då skulle vi till Staddajokkå c:a 12 km. och tyvärr så var vädret detsamma som föregående dag. Men det var bara att klä på sig regnkläderna igen. Det var förhållandevis ganska lätt vandring , men för att inte utsätta kameran för väta så blev det inte så många bilder tagna.

 Följande dag så var det uppehållsväder och vi hade en något längre etapp framför oss, vi skulle gå via Konsul Perssons stuga i Sårjusjaure och vidare till Norge och övernatta i en norsk hytta som jag vill minnas hette just Sårjushytta, det blev en etapp på ungefär 15 km.

 Sårjusjåkkå

Här i Konsul Perssons stuga så lagade vi till lunch och det fanns inte en vedpinne att elda i spisen med, men det var ingen överraskning för det står i Svenska Turistföreningens stugförteckning att ved får man ta med sig, men det "glömde" vi. Efter lunchuppehållet så tog vi oss vidare mot Norge, och regnet övergick till snöblandat regn det var ju mindre lustigt särskilt när vi skulle vada över en bäck.

Carl-Magnus och hans syster vadar över en relativt grund bäck i Norge. Så småningom så kom vi fram till Sorjushytta det var en norsk hytta kanske inte lika välordnat som i de svenska  fjällstugorna men det gav oss tak över huvudet, vi kunde torka våra kläder, och maten smakade lika bra där.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Gruppfoto med Stig med kameran, Carl-Magnus syster och Gunvor utanför Sårjushytta i Norge

Efter frukosten började en lång vandring över Sulitelmamasivet det hade ju snöat så det blev halt bitvis så det gällde att gå försiktigt.  Från Sorjushytta över Sulitelma var det c:a 7 km. och det var mycket brant uppför till att börja med.

Fotograf Gunvor Ryberg

Jag längst ned, Carl-Magnus syster och Carl-Magnus på väg uppför Sulitelma

Så har vi nått högsta punkten på vandringsleden över Sulitelma tyvärr så har det blivit en vinjettering på bilden.

Gunvor ser på stormbyarna på Suliskongens topp

Suliskongen

Åter till civilisationen

Vår vandring börjar närma sig slutet det återstår en bit till Fauske som ligger i närheten av Sulitjelma, och efter en kort promenad så får vi lift fram till Sulitjelma och sedan buss till  Fauske Hotell där vi gottade oss åt dusch och god mat.

Efter en god nattsömn i en riktig säng så började vår resa till Narvik med buss en resa som gick på landsväg och genom tunnlar men också på färjor.  Avstånd enligt Google 248 km.

Fotograf okänd

Gruppfoto av Padjelantagänget 1985, från vänster Stig, Carl-Magnus syster, Gunvor och Carl-Magnus  

Bussresan gick bra men vi missade tåget, som skulle ta oss till Riksgränsen, det hade redan gått och nästa tågförbindelse var först nästa dag. Vi gjorde en kalkyl om kostnaden för en natt till på hotell eller ta en taxi, och utfallet blev taxi så vi fick tag i en taxi som körde oss till riksgränsen och därifrån blev det en ny bussresa till Kiruna, och där blev det en ny hotellnatt. Dagen efter blev det flyg till Arlanda och hem till Täby.

Detta var min första kontakt med fjällvärlden och det gav naturligtvis mersmak, och det blev en resa ett par år senare till Kvikkjokk, men den resan har jag redan berättat om. Nu finns det inte mer att tillägga utan jag stannar här.

Ha det gott och ha en fin sommar.

Stig

Nikon 501 och om en resa till Kvikkjokk

Tidigare så har jag beskrivit några viktiga milstolpar i min fotografiska historia, och Nikon F 501 var en sådan milstolpe, det var 1987 som jag bytte min Canon T70 till denna Nikon F 501 med autofokus. Nikon hade gjort autofokuskameror tidigare men de blev kanske inte den succé vad man hade hoppats på. Men 1986 lanserade Nikon en konsumentkamera som fick modell numret F 501.   

Kamerahuset lånade man från en annan kameramodell, F-301, och byggde in en autofokusmotor och en del elektronik, beskrivning av kameran finns i länken( Vikipedia).

Till kamera köpte jag också ett objektiv, och det var ett zoomobjektiv 35-135 mm. 1:3,5-4,5. Till den nya autofokuskameran släppte Nikon ett flertal AF-objektiv.  Andra tillbehör var förstås en blixt SB20 och en Nikon Teleconverter TC 16A

            

I min blogg "Återblick tredje delen" berättade jag om anledningen till att jag köpte den här kameran, det var framförallt på grund av autofokusen, och den underlättade ju ganska mycket. Hur var det nu att fota med autofokus jämfört med manuell fokusering? Jo det gick ganska bra, jag slapp hålla på att ställa in skärpan med fokus ringen på objektivet. Hur blev bilderna då? De blev bra med några få undantag, för ibland så hade kameran svårt att hitta fokus p.g.a. dålig struktur i motivet.

Som prenumerant på tidningen Foto så läste jag en annons om en naturfotokurs i Kvikkjokk, som skulle hållas i Kvikkjokk med fotografen Peter Ugander, medlem i "Naturfotograferna n", som handledare. 1985 gjorde jag en fjällvandring med goda vänner i Padjelanta Nationalpark, och jag tänkte att den där fotokursen vore nog något för mig. Så jag skickade in anmälan och fick  efter ett tag  besked att jag var antagen.

                                                                                                                                 

                                               Mitt stativ                                       Kulleden

En del utrustning hade jag redan och det var bara att se över om jag behövde skaffa något annat och ett stativ var nog något som saknades så jag köpte ett ganska litet men lätt stativ. Det hette BILORA Profilo 75-16. Men det skulle visa sig att det hade nog en del brister, bland annat så var arbetshöjden på tok för låg och kulleden som hörde till var ganska vek, och som helhet ganska vingligt. Kameran F501 vägde med objektiv 1474 gr. med batterier. Det som var positivt var att det var lätt. Sedan var det valet av film också, och det blev Kodak Ektachrome 100 ASA och det visade sig var ett bra val och nu snart 30 år senare så är bilderna fortfarande bra.

Här följer några bilder från fotokursen i Kvikkjokk 1987

Busstationen i Jokkmokk

Resan till Kvikkjokk gick med tåg från Stockholm till en station som heter Murjek en liten ort i Lappland, därifrån gick det buss till Jokkmokk.

Jokkmokks kyrka

Det blev ett uppehåll i Jokkmokk på kanske en timme och för att fördriva tiden promenerade jag runt och gjorde ett besök hos en lokal konsthantverkare som bland annat tillverkade lappknivar och jag köpte en med ett skaft i björk(som visade sig vara made in Finland) . Sedan besökte jag också Sareks "Parkvakt" Edvin Nilssons ateljé och butik där det såldes böcker och foton över Sarek förstås.

Vår stuga med självhushåll i Kvikkjokk

Sedan fortsatte bussresan till Kvikkjokk. Nu var vi mitt inne i den Lappländska fjällvärlden. Vi blev mottagna av Tor Lundberg en ortsbo som numera också är en medlem av "Naturfotograferna n". Tor Lundberg som var vår värd lärde oss dessutom en del om överlevnad i naturen. Inkvarteringen blev i en stugby och jag fick dela  stuga med en grabb från Västergötland.

Därefter presenterade sig Peter Ugander och berättade om kursens innehåll.

 Interiör från stugan Kvikkjokk och tråkigt nog så har jag glömt bort vad min stugkamrat hette.

Efter ankomsten så serverades det middag och det var säkert något av traktens specialiteter och det bådade ju gott för resten av veckan. Men tyvärr så var det enda gången som det serverades lagad mat i restaurangen, resten av veckan fick vi laga vår mat av frystorkat som delades ut till kursdeltagarna. Det var antagligen därför man blev ombedd att ta med sig ett friluftskök. Det hade jag och det var ett rödspritdrivet Trangiakök, som jag tidigare hade haft med på min Padjelantaresa 1985

Mitt Trangiakök nu fotat i mitt kök med Panasonic GX7 

Om jag minns rätt så var vi 7 deltagare på fotokursen i Kvikkjokk 1987

Dagen efter så började kursen med fotografering i omgivningarna och Peter Ugander gick runt bland kursdeltagarna och gav tips och råd. Jag hade ännu inte skaffat mig något makroobjektiv men jag hade en försättslins som hade 2 gångers förstoring, men det var inte att rekommendera till mitt zoomobjektiv ansåg Peter. Men jag provade ändå och ibland blev det bra.   

Försök till närbild med min försättslins av Fjällvioler

Efter en kort promenad så hamnade vi i ett skogs område där det fanns gott om vindfällen och avbrutna träd som visade mer eller mindre konstiga former.

 Naturkraften som formgivare i Kvikkjokk

Så småningom så tog vi en kaffepaus i en liten koja som fungerade utmärkt som regnskydd.

 Paraplyförsedd fotograf i Kvikkjokk

Efter en regnig morgon så tittade solen fram.

 Kursledaren visar en klappkamera med dess specifika restutionsegenskaper. Samtidigt så kan vi se här hur riktiga stativ skall se ut.

Vi fick testa att ta närbilder och här ett försök till närbild på Smörbollar.

Smörbollar växte det i tusental och här är en Smörbollsäng i Kvikkjokk

På eftermiddagen så fortsatte vi med fotografering av forsarna i Kvikkjokks närområde och det var framförallt ett vattendrag som heter Kamajåkkå eller Kamajokk som jag tog några bilder på. Vattenfall är ju fascinerande som fotoobjekt stora som små, och det är ett levande väsen som är i ständig förändring.

Forsarna i Kamajåkkå i Kvikkjokk

 Biflöde till Kamajåkkå

 Kamajåkkå ned mot Miertekjaure

 En bild tagen med polarisationsfilter av en liten vik i Kamatjåkkås forsar.

Vy mot Kaskaivo från Kvikkjokk

Förutom Smörbollar så hittade jag en liten Rödblära

Djurlivet var det inte så mycket bevänt med men här är en vit skönhet i Kvikkjokk

Det var efter den första dagen och vi skulle ses igen på kvällen där Peter Ugander hade lite teorilektion med oss när det gäller naturfoto. Efter någon timme så berättade han om sitt möte med en av naturfotos största Ansel Adams. Peter gick på någon form av workshop hos Ansel Adams 1981, och fick lära sig zonsystemet och hur det kunde användas vid t.ex. naturbilder i svart vitt.

Ansel Adams böcker

Ansel Adams skrev en fantastisk serie om bildbehandling från kamera till färdig bild i 3 böcker som behandlar var sitt område Kamera, Negativ och Bild. Som jag nämnt så har jag tragglat mig igenom samtliga böcker och med stor behållning. Sen har jag nog inte kunnat omvandla teorin i praktiken i brist på det mörkrum som aldrig blev verklighet.

Efter kvällspasset så återstod bara att krypa i säng, nästa dag skulle innehålla andra vyer.

Nästa dag så åkte vi med båt över sjön till ett deltaområde som ligger en bit utanför Kvikkjokk, och det regnade hela tiden vi var där så jag fick skydda kameran så gott det gick under regnkläderna. Det blev bilder på växter och de blommor som fanns, för att vi var i Kvikkjokk i juli månad märktes inte så mycket på blommor, för dem var det sparsamt med, men desto mer grönska hittade jag.

Den här dagen så regnade det ganska mycket och regnstället skyddade mig men inte kameran så den fick jag ha under jackan så den höll sig någorlunda torr. Det kanske fanns vädertätade kameror för 30 år sedan, men det var inte min Nikon 501.

 

Tor Lundberg och båten som skall föra oss över sjön.

 Stormhattsblad Kvikkjokk

 Någon sorts ormbunkar

Lika vanlig som på mina breddgrader är Kabblekan i Kvikkjokk

Så blev det dags för en kaffepaus och det fanns en lada som blev ett regn och vindskydd med en eldstad mitt i huset och där gjorde vi upp eld som både värmde och kokade vårt efterlängtade kaffe.

Här tänds elden för kaffekokning

Kokkaffe över öppen eld

På kvällen så blev det fortsatt undervisning i konsten att lyckas med naturbilder, Peter visade med diabilder både från Sverige och utrikes, bland annat en resa han gjorde till Indien.

Dagen därpå så gav vi oss iväg, utrustade med tält, på en tvådagars utflykt till "Prinskullen" som ligger på Vallevaare. Vi åkte med två båtar från Kvikkjokk på älven Kamajokk i någon timme, där vi blev i landsatta och sedan blev det en vandring i ett par tre timmar till Prinskullen där vi slog läger.  

Med båt på Kamajokk Sarek i bakgrunden

Här har vi blivit ilandsatta från båten på vår väg mot Prinskullen och Vallevaare Och här fixar vi till vår lunch på Trangiaköken.

Sedan fick vi gå några kilometer först efter stranden av Kamajokk. Sedan vek vi av och gick genom skogen och kom så småningom fram till ett nytt vattendrag som heter Tjuoltajåkkå, och där erbjöds nya fotomöjligheter.

 Här tas det bilder från alla vinklar

Vattnet forsar på ordentligt i Tjuoltajåkkå

 Tjuoltajåkkå från en annan plats .

 Tor Lundberg demonstrerar hur man vadar i en jokk, och Tor menade att om man har sina något så när vattentäta regnbyxor och trär de utanpå stövlarna och drar åt med packremmar så klarar man ganska djupa vad. Men det fungerar nog bara i teorin för han blev ganska blöt om fötterna. 

Här har vi slagit upp tälten på Vallevaare och det har blivit ganska mörkt så bildkvaliteten blev därefter, det blev sen middag den dagen men den smakade ganska bra ändå.

Dagen därpå så såg området lite annorlunda ut i dagsljus, och man kunde skönja fjälltopparna  på andra sidan dalen. Det var bland annat Staikas dubbeltopp som steg fram ur dimmorna.

Tältlägret på Vallevaare 1987

Utsikt mot Staikas dubbeltopp från vårt tältläger

Efter frukost så rev vi tälten sedan började en lång vandring tillbaka till Kvikkjokk och vi kom så småningom ned till Kamajåkkå igen och där fanns förstås motiv att fota lite växter bland annat.

 Tuva med Fjällglim

 Fjällsippa eller Isranunkel

I brist på annat så tog jag en bild på några kullerstenar vid stranden

Vandringen fortsatte mot Kvikkjokk där vi så småningom blev hämtade med båt. Efter middagen så samlades vi åter för genomgång och någon sorts utvärdering  och alla var nog överens om att vi trots regn haft utbyte av kursen.

Personligen så var den här kursen kanske lite för avancerad för mig, jag hade inte så mycket erfarenhet av naturfotografi tidigare, men några tips snappade jag ändå upp, och mina förväntningar var heller inte så stora. Nu c:a 30 år senare så är jag glad att det blev av med den här naturfotokursen, för den har nog bidragit till att ha vidgat mina vyer, så jag ser på fotografering och naturen med andra ögon nu.

 Sedan var det dags att krypa i säng för dagen efter så var det dags för hemfärd.

Kvikkjokks Kyrka

När det gäller utvärderingen av min Nikon så var det mesta nog positivt, det saknades spottmätning och nedbländningsfunktion, det var väl det ända negativa, jag tog c:a 100 bilder under Kvikkjokk-veckan och det var inte många som blev dåliga på grund av kameran, utan de dåliga bilderna får tillskrivas fotografen.

Nikon F501 var min första Nikon, fram till idag så har jag haft 5 stycken Nikon-kameror och mina tankar kretsar just nu om en ny Nikon, och funderingarna går just nu till en D7200 som verkar ganska vass jämfört med min D90. Naturligtvis har jag också tänkt på att skaffa en fullformatskamera, men det blir nog en betydligt dyrare historia.

Det var vad jag hade att berätta om en kamera och några bilder från Kvikkjokk med omnejd.

Ha det gott

Stig

 

Tack för ett trevligt Dagnyfika i Korsheden

Fick ett mail från Gunnar Wesley som jag försökte svara på men det studsade tillbaka när jag upptäckte att det stod no-reply@mailer.fotosidan.se. men jag bifogar mitt svar till honom här.

Hej Gunnar och tack för mail. 
Det är sant att jag inte syns varken på FB eller i Dagnyfikagruppen och förklaringen är att jag är inte medlem där. Vad gäller Dagnyfikagruppen så visste jag inte om dess existens förrän nu. 

För många år sedan var jag medlem på "fejan" men i samband med att jag flyttade till Lindesberg så gick jag ur för jag tyckte då att jag inte hade något utbyte av ett medlemskap.

Anledningen till att jag kom till Björns kaffekalas var att jag från början hade tänkt titta på hans utställning på hembygdsgården och då kom en spontan
inbjudan till kaffe om jag hörde av mig. 

Sedan kom en inbjudan till Dagnyfika i Korsheden och efter att jag ordnat med hundvakt,  så anmälde jag mig också. Men det slog mig inte att det kanske var en inbjudan endast till "Dagnyfikagänget", utan jag tog det som att alla var välkomna.

Men jag såg att utvecklingen stått stilla här i Lindesberg på kamerafronten, det märks ganska väl  på alla fina bilder jag sett, både dina och andras, som bloggat på Fotosidan, jag märker att min gamla (8 år) Nikon D90 inte hänger med längre. 

Men en förnyelse kostar en del pengar så jag får se när mina vattenskador är betalda om det blir någon ny kamera.

Det var några tankar om min medverkan och några bilder från lördagen.

Ha det gott/Stig

Vår värd Björn

Men nu skickar jag ett tack till framför allt Björn som bjöd på detta trevliga kalas, och det var trevligt att få träffa alla er som jag ofta läst om och av i era bloggar.

Här följer en rad bilder som jag tog med mina kameror.

Gunnar, Marianne, Bengt och Magnus

Torbjörn och Ewa

Lena Marianne och Björn

Ewa och Gunnar

Martin och Torbjörn

Bengt, Magnus och Lena

Marianne

Lena

Torbjörn

Gunnar

Martin

Magnus

Ewa

Bengt och Gunnar försöker fånga regndroppar

Som jag nämnde i början så blev min medverkan i "Dagnyfotofikat" lite av en slump och om det blir någon mer gång det får vi se. Det är lite skillnad på avstånd från Lindesberg till Korsheden (c:a 8 mil) och till Uppsala (18 mil). Men hur som det var trevligt och det verkar ju bli något av en tradition med Dagnyfika i Korsheden. Så om inte det blir någon resa till Uppsala i år,  kanske det blir om ett år igen till Korsheden.

Ha det gott

Stig