Sorg över försvunna minnen
Jag vet, ovanstående bild är inget gatufoto, men den har en historia starkt kopplad till reportage och gatufotografering under 70- och 80-talet. Det var en tid då jag var verksam som yrkesfotograf i Göteborg. Min arbetsplats var Hisingen, Angered, Kortedala/Bergsjön och hela Östra Göteborg. Jag såg stadsdelar växa upp och utvecklas, mötte människor av alla slag, inte minst grabbar som gillade motorcyklar. På ryggen stod det Hells nånting...
Jag minns mina vandringar och långa dagar i Hammarkullen och spännande möten med kulturer som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag mötte gummikvinnan som bodde i en lägenhet i Kortedala fylld av tidningar, från golv till tak.
Under en hel dag åkte jag buss mellan stadsdelarna och skildrade livet ombord på de kollektiva färdmedlen. Under 24 timmar i Angered speglade jag musikfestivalen "Musik till gryningen". Här hade hela progrörelsen samlat, för att spela och för att lyssna på musik under 24 timmar. Så många karaktärer samlade på en och samma plats för att förenas i en musikalisk hårdsmälta. Av dygnets alla timmar regnade det säkert 20, men ingen brydde sig.
Eller skildringen av hur grävskoporna rev hela Olskroken, bit för bit, samtidigt som invånarna tittade på med tusentals nostalgiska känslor, som inte gick att stoppa.
För att inte tala om bilden ovan. Det var någon gång i mitten av 80-talet. Jag jobbade som reporter på en tidning i Skövde och var ute på ett fascinerande, men mycket kallt uppdrag. Klockan fyra på morgonen, någon gång i december följde jag med Rolf ut i hans båt på Vättern för att fiska Sik. Efter en lång och tuff dag ute på att minst sagt vågigt Vättern var vi på väg hem. Rolf satte båten på autopilot med kurs mot Hjo. Själv tog han plats bak i båten och började rensa dagens skörd. Måsarna var som galna där bak. Jag fotade med blixt och lång slutartid. Effekten blev häftig. Det är mer än en som har trott att bilden är plåtad i studio och att det är en fondvägg med måsar där bak. Har blivit anklagad för att ha manipulerat bilden och att den är overkligt överdriven. Men jag lovar, det var på riktigt
Men allt det där är bara minnen nu. De sitter fastetsade någonstans långt bak i hjärnan. Samtliga negativ från den här tiden försvann under någon av mina många flyttar. Någon tyckte säkert att de otaliga pärmarna tog plats och vägde för mycket. Bilden på Rolf är den enda bild som finns kvar. Jag kopierade den i tidningens mörkrum och tog med den hem.
Bilder har alltid varit en stor del av mitt liv, de bär minnena, bevarar både ljusa och mörka ögonblick. De är en magisk backspegel rakt in i historien. Idag spårar jag min bildhistoria till början av 90-talet och framåt. Det får räcka.
Idag är det många som inte ens vet vad ett negativ är. Analogt har blivit digitalt. Jag hoppas bara att de flesta inser att kraschade hårddiskar innebär samma öde som ett antal pärmar med negativ slänga i en container. Om inte, är det risk att vi går en historie/bildlös framtid till mötes.
Jag ställer mig ofta frågan vad som är mest beständigt. Ett negativ eller en digital fil. Det digitala har ju den fördelen att jag kan lagra exakt samma bild på oändligt många ställen.
En blandning är nog bäst.
Jag måste dubbelkopiera Januari-11 på min externa HD ikväll. Jag har allt backupat, men gör det varje månadsskifte. Tack för påminnelsen.
Tommy