Det är en ganska vanlig uppfattning att journalister banne mig ska kunna skriva korrekt svenska. Men de som jobbat med textproduktion vet att varken författare eller journalister skriver felfritt direkt. Det krävs antingen att de själva redigerar sin text eller att det finns korrläsare. Vid webbpublicering finns varken tid för att gå igenom sin egen text eller resurser till korrläsning. Korrläsare är borta på många tidningar.

Kvaliteten hos en journalist ligger inte främst i hur få språkfel de gör, utan vilket innehåll materialet har. Att hitta sakerna med högst nyhetsvärde, högst relevans. Att vaska ut väsentligheter och sila snömos. Och så vidare.

Journalistföraktet är utbrett. Politikerföraktet är utbrett. Snart finns det inga inom statsmakten kvar att förakta, vad gör vi då?

Jag förstår din synpunkt på saken, Magnus, och jag förstår helt klart att det är stressigt och inte finns tid för att korrläsa allt. Jag förstår också att innehållet är det viktiga. Men det bör också finnas nån sorts gräns för hur mycket som får gå "fel" innan det det inte längre kan skyllas på "det är stressigt".

Läser inte nyheter så ofta, men likväl, de få gånger jag gör det så blir jag alltid irriterad på främst vinklande av nyheten, uteslutande av information, och syftningsfel. Fel hos meningsuppbyggnad noterar jag också, men inte lika mycket. Kanske är det för att man är så van mer akademisk svenska som gör att man lättare blir irriterad över sånt här. Ironiskt nog avskyr jag samtidigt de strikta reglerna i just akademisk svenska så det att jag reagerar så starkt på språk fel i vardaglig journalistik tyder nog på att den är aningen bristfällig i vissa fall.

Sen måste man ju också ifrågasätta firmorna - inte bara journalisterna själva: Varför anser ni firmor att korrekturläsning är så lågt ner på prioriteringslistan?

Och det att skribenter skulle vara kompetenta fotografer... Jo.. det har vi ju sett så ofta att INTE fungerar... Tror nog en fotograf behärskar svenska språket bättre än skribent behärskar fotografering, men jag kan säkert ha fel.

Num, visst kan språkfel störa läsningen. Och i den bästa av världar skulle allt korrläsas. :)

Jag är inte säker på att det. Det är nog individuellt. Jag tror snarare att det handlar om att de som bestämmer har lätt för att acceptera försämrade bilder och vill ha enkla kategoriska lösningar.

Jag ställer mig tvivlande till påståendet att det skulle vara lättare för en skrivande journalist att lära sig att ta bra bilder än en fotograf att lära sig skriva bra texter.

Varken bra bilder eller bra texter är dock speciellt gångbara i dagens mediautbud, så frågan är kanske inte så relevant.

Hursomhelst så bör förstås utbildningarna till journalist respektive fotograf slås samman så att framtidens reportrar behärskar både bildspråk och skriftspråk.

Jag tycker att det är en myt att journalistiken har blivit sämre.
Jag tror att vi ställer högre krav i och med att valmöjligheterna och teknikmöjligheterna har blivit fler.

Jag har göttat ner mig i en rad landsortstidningsarkiv genom åren och det har inte varit någon njutning att läsa eller betrakta den skrivna och fotograferade journalistiken under 1950- till 1980-talen (även om frisyrerna var snyggare).

Stilistiskt har det bara gått uppåt. Faktamässigt är det typ samma nivåer även om internetboomen har omfördelat researchmöjligheterna till både det bättre och det sämre.

Ännu en helt ovetenskaplig slutsats....

Jag tror inte att journalisterna har blivit sämre, däremot så har de fått större tidspress på sig, i alla fall i dagspress. Fackpress håller högre kvalitet, dels för att man oftast har längre tid på sig till publicering, dels för att de som skriver faktiskt är någolunda insatta i de ämnen de skriver om.

Ja, det är nog korrekt att göra skillnad på fackpress och dagspress. Liksom landsortstidningar och storstadstidningar.
Man har visserligen mindre tid i dag men samtidigt har redskapen blivit snabbare.