Varje söndag ger jag mig ut med min Rolleiflex automat. Den är tillverkad 1937 och fungerar fortfarande utan större anmärkningar. Ålder: 74 år!

Min Canon EOS400d är trasig. Ålder: 3 år.

Min Leica M6 fungerar felfritt. Ålder: 26 år.

Nikon-kameran jag köpte 2005 är trasig. Ålder: 6 år.

FED2:an, min ryska Leica-kopia, fungerar som en klocka. Ålder: 55 år.

På sambons eos400d har blixten gått sönder. Ålder: 3 år.

I rest my case. :)

Räkna de elektroniska komponenterna i en modern kamera så kommer du att inse att en sådan innehåller säkert 10 gånger FLER delar än Pentaxen i länken. Och elektroniska komponenter är tyvärr inte särskilt tidsbeständiga. Kondensatorer börjar läcka, lödningar korroderar och släpper, kopparledare oxiderar och går av, transistorer åldras och ger fel förstärkning, och så vidare.

Så länge elektroniken är väl instängd är det inga större problem, men det är den inte. Jag vill se den digitalkamera som fortfarande funkar om 50 år. Troligen har varenda kretskort i hela kameran klappat ihop. Kanske har också vissa plastdelar tappat formen, vilket man kan se på gamla kameror där sånt finns.

Nu ser jag inte detta som ett problem. Utvecklingen går såpass fort att det inte finns någon anledning att hänga fast vid sin kamera i mer än 5-10 år på sin höjd, förutsatt att man återvinner den på ett bra sätt.

Sist men inte minst så skiter jag i om nya kameror är bättre. Tillverkarna har ändå lyckats tappa bort den taktila känslan som gamla kameror hade. Jag tar heller känsla med dålig kvalitet än tvärtom faktiskt.

Det ska kännas rätt; det är viktigt. Det är bland annat därför jag bara använder manuella objektiv av metall.

Bättre eller sämre. Men dom var i alla fall snyggare förr.
Jag har kvar min fullt fungerande Pentax MX, som jag köpte för muckarpengen 1976. Med ett antal objektiv till. Den står i ett glasskåp i bokhyllan hemma i vardagsrummet.

Skillnaden idag mot förr är väl att de flesta delarna numera är fastlödda och svåra att byta. Jag har många mekaniska kameror som är mycket gamla men fortfarande fungerar. Jag törs inte ens tänka med måttet decennier i livslängd för de digitala medan de mekaniska bara går och går och lägger decennium efter decennium bakom sig.

Fel i artikeln. Canon AE-1 bestod INTE av bara 300 delar. Däremot kunde antalet delar reduceras med ungefär 300 st p g a de elektroniskt styrda komponenterna.

En annan "rolig" grej med den var att kåporna visserligen såg ut som metall, men de var i grunden av plast som besprutats med ett tunt metalliskt skikt.

Ju förr desto sämre. Många förr-delar är dåligt..
Morgondagens kameror hör framtiden till.

Måhända att en kamera med fler delar kan gå sönder, men en mekanisk slutare(som dessutom går att byta ut) fortsätter att knäppa, trots att batteri, ström, & ljusmätare lagt av för länge sedan. Intressant artikel dock. Det mest fantastiska var bilden med alla delar. Gjorde detsamma idag, men med en autofokus konica. Såg ut som en dator inuti och man fick bryta för att få loss allt. Inget att rekommendera. Bra mycket roligare med en mekanisk kamera tror jag!

Visst fanns det fler delar i en gammal kamera än i dagens moderna kameror. Men jag kan inte låta bli att dra mig til minnes när min Minolta Dynax 80000 för ett antal år sedan fick problem. Då fanns det inga delar till den Minolta bytte den mot en liten mellanskillnad till en 800si. Och min 8000 var inte ens 5 år gammal när det var slut med delar. OK jag klagar i och för sig inte över det bytet.

Men faktum kvarstår att medan den gamla mekaniska kameran troligen kan fungera både 30 och 40 år klanderfritt om den sköts ordentligt, kan den moderna elektroniska kamera troligen inte överleva sin 15 års födelsedag utan att det blir problem med reservdelar om något går sönder.

Så jag vet inte riktigt om jag håller helt med Magnus.

Detta hindrar emellertid inte att jag i dag fotograferar med en Sony Alpha digital SLR, men jag tror inte den hänger med till mina barnbarn när jag lägger av så småningom.

mvh Hans-Peter Larsson

Tog just upp min gamla Pentax ME som nu är ca 40 år gammal. Den är i princip helt i mässingplåt (ja den är ganska skavd och saknar helt de pålimmade konstläderbitarna bak som ramlat av för längesedan). Jag har tappat den två ggr i marken och det syns knappt. ME är mycket välbyggd precis som andra konkurrerande märken från samma tid som exv. Olympus OM1. Det enda som inte funkar efter alla år på massor av resor och väldigt omild behandling stundtals är räkneverket. Brukade sätta en gammal filmkartongbit i hållaren bak och bocka av antal bilder med penna då det inte längre fanns delar att reparera den med på marknaden.

I övrigt fortsätter den funka för det som utmärkte denna ganska enkla och robusta kamera var ett minimum av finesser. Min Me har aldrig varit på verkstad under alla dessa år, så nog lägger jag ett par spänn på att mekaniken klarar sig bra mycket bättre över tid än dagens kameror.

Det som kan vara problematiskt dock med den del gamla kameramärken är att det inte längre tillverkas batterier till dessa gamla modeller. Jag äger också en OM 2 som jag ärvt och detta om utgångna batterier gäller den modellen enligt uppgift jag fått. Hur länge kan vi köpa batterier till de kameror vi har idag tro?

Det finns en exponeringsmätare i ME. Det finns tidsautomatik inbyggt och exponeringskompensation och det är i princip allt. Objektiven är under av precision och håller mycket hög mekanisk kvalitet i jämförelse med det mekaniska skräp vi får idag i form av kitobjektiv och detta trots att det rör sig om en ren och ganska enkel och billig konsumentmodell.

Pratar man med de som reparerar kameror idag så verkar några av de vanligaste skadorna vara att folk smäller i sina objektiv när kameran hänger över axeln. Avslitna bajonettfästen är en standardåkomma som jag faktiskt drabbats av själv. Speciellt hårt drabbade är tydligen de kameror som har objektivfattning i plast och objektivfästen med liten diameter.

Apropå mekanik kontra elektronik. Min gamla Minolta XD-7, inköpt 1980, har varit på service en gång. Detta p g a fel på elektroniken.
Min Contax T kompaktkamera, också från åttiotalet, är helt död sedan den fallit i golvet från mindre än en meter med objektivluckan stängd. Inget mekaniskt fel, så vitt jag kan bedöma, förutom en liten buckla i ett hörn, men det elektriska fungerar ej längre.

rent argumentationsmässigt kan man ju även undra vad antal delar i en spotmatic har med huruvida det var bra förut eller inte att göra.

Har ett flertal äldre mekaniska kameror. Rollei, Leica, Nikon. Vid normalt hanterande och utan olyckor fungerar dessa utmärkt efter 30-40 år. Är man noggrann kan en genomgång var 15-20 år öka livslängden och bibehålla precisionen. Enkelheten i dessa gör att det är möjligt att göra en reparation efter 30 år , vilket jag tror är omöjligt med en elektronisk kamera som börjar ha hyss för sig efter 20-30 år. Moderna digitalkameror har besynnerligt många inställnings-kombinationer. Det är ju ändå bara ISO-tal , tid , bländare och fokusering som skall ställas in.
P.S.
För egen del handlar det inte om antingen eller utan både och. :-)
Jag använder både min D300 och Rolleiflex 3,5 F Planar flitigt.

Saken är ju den att ju längre tiden går ju mindre anledning finns det att tillverka teknik som håller länge helt enkelt på grund av det som Ray Kurtzweil kallar "the law of accelerating returns". Många har ju säkert hört och är medvetna om att man brukar säga att under 1900-talet utvecklades tekniken mer än den hade gjort genom hela människans historia fram till dess. Detta är dock förmodligen ingen engångsföreteelse, utan verkligheten tycks vara att under första decenniet av 2000-talet så skedde förmodligen lika mycket utveckling som under hela 1900 talet. Oavsett storleksordningen så är det ett oomtvistligt faktum att utvecklingen går allt snabbare. Detta medför ju naturligtvis att saker blir omoderna avsevärt fortare och därför ligger det varken i tillverkarnas eller konsumenternas intresse att betala mer för något som håller i 40 år när saken ändå är omodern om ett halvår.

...men det var "sensorn" ...