En Z6 och ett 50 1.8 S kostar drygt 15 000:- och genererar utmärkt fin bildkvalitet i princip alla lägen. Det är prisvärt.
I princip vartenda objektiv Nikon släppt till Z-systemet har varit toppklass, och kostar inte speciellt mycket mer än de gamla motsvarande objektiven till spegelreflex.
Världen har inte stått stilla sedan Sigma släppte sin 18-35 och 50-100 1.8. De är fortsatt unika, men de var ämnade att fylla ett gap för de som hängde kvar med mindre sensorer. Att gå över till småbild med mer samtida optik hade fortfarande gett prestandafördelar - till en kostnad. Dina alternativ är få, när du låser in dig inom ett supersmalt fält över optik för 20 000 kronor...
Nikon har ju givetvis inget intresse av att skapa ett priskrig inom sin egen plattform. Anledningen till att Sony valde en annan väg, med den öppna - eller åtminstone delvis öppna - plattformen var ju för att armbåga sig in på en ny marknad. De flesta samtida objektiv från Tamron och Sigma funkar ju fortfarande med Nikon Z med FTZ-adaptern. Så jag får en känsla av att hela tråden mest handlar om något sorts tillgjort magknip över ett icke-problem.
Man har ju länge skrivit om denna trängre Sony-fattning i många sammanhang. Både att den skulle vara hämmande för utveckling av nya typer av objektiv och att den skulle vara för trång för att få sensorstabiliseringen att funka. Det senare sade man även om de första Sony FF för gamla A-mount t.o.m. Nu klarar ju A7r V 8 steg precis som Canon R8 och det tycker jag var lite otippat. Jag vet inte om de blandat in gyrostabiliseringen för att uppnå detta men en del testare har ju varit rätt lyriska över den stabiliseringen.
Jag vet inte i detalj hur det är med det optiska och om Sony skulle vara särskilt hämmat av den trängre fattningen. Det enda jag vet är att de nya objektiven (inte minst GM) till skillnad från äldre både primes och zoomar är skarpa fullt öppna och ger bra bokeh i många fall. Numera är det svårt att veta också hur mycket som korrigeras elektroniskt
Vi hade verkligen verkliga problem med NEX 7 och en del Leica vidvinklar som gav rödstick m.m. när NEX 7 kom men en del av de problemen löstes väl med mer snedställda mikroprismor i nyare modellerna om jag inte missminner mig.
Jag vet inte vad designmålen var med E-mount men man kan ju misstänka att man från början faktiskt tänkte skapa en nisch med mindre APS-C kameror för de första kameror som kom var ju faktiskt sådana (NEX 3 och NEX 5). Den första mer kompetenta modellen var ju just NEX 7 som var den första modellen av E-mounthus som fick 24 MP. Det var nog tur för Sony att man inte gjorde fattningen ännu mindre för då hade man nog fått problem på allvar och rent av behövt börja om. Då hade E-mount blivit ett stickspår ungefär som Canons M-serie.
Framtiden får nog visa om Nikon och Canon verkligen kan dra nytta av sina vidare fattningar, för jag undrar verkligen om det har någon större praktisk betydelse idag annat än att det kanske är lättare för Nikon att få ihop sina konstruktioner an vad Sony har. Sigma har länge levt på att anpassa samma konstruktion till både Nikon, Canon och Sony och det leder förmodligen till kompromisser, för alla tillverkare vinner väl på att anpassa sina objektivkonstruktioner till just sina egna förutsättningar.
Karl Gillen skriver att: "Bredden på fattningen hjälper att göra ljusstarkare optik och ju grundare den är hjälper för vidvinkliga objektiv. " och det kan säkert vara en utmaning för Sony att få till det men de har ju hittills ändå lyckats hyfsat även med GM-seriens mer ljusstarka vidvinklar. Tycker ni att ni ser tecken idag på att Nikons vidare fattning skulle vara "en game changer" som helt ställer Nikons objektiv i någon särställning prestandamässigt? Det är ju ett antal Sony GM som de senaste åren fått bra press när årets utmärkelser ska fördelas. Allt kan väl inte förklaras med att Nikon och Canon ännu inte hunnit fylla hålen i sitt objektivutbud för R och Z eller ?
www.fotosidan.se
