Annons

Varför är svart/vitt fascinerande?

Produkter
(logga in för att koppla)

llesrof

Aktiv medlem
Jag är ingen expert på foto och bild och bryr mig inte så mycket heller. Det är en av flera hobbys och det är trevligt att komma ut lite. Det är sällan jag besöker fotosidor. Andras bilder intresserar mig sällan, speciellt inte pretentiösa bilder på halvnakna modeller i miljöer där halvnakna modeller normalt sett inte har sitt habitat. Det finns så klart bilder som tilltalar mig, gärna vackra landskap och övergivna järnvägar. För lite sedan stötte jag på begreppet "Lomography". Vad jag förstått så är det "analoga" bilder tagna med rätt enkla kameror. Jag blev fascinerad av dessa bilder. Många var i svart/vitt och andra var i bleka eller skrikiga färger. Vad är det med detta som är så intressant? Många föreställer totalt ointressanta och vardagliga saker.

Är det fler än jag som fascineras av detta? Och varför? En sträng som heter Nostalgi slog an hos mig. Eller är det valet av motiv i sig? Jag tänker att man väljer sitt motiv med omsorg när man fotar analogt. Det är inte bara till att låta kameran gå. Vad känner ni andra?

Edit: Svart/vita bilder ger mig ofta samma känsla. De är mer intressanta att titta på. Mer uttrycksfulla liksom, Varför känner man så?
 
Senast ändrad:
Bra fråga. Kanske finns det hundratals svar eller så finns det inget riktigt bra svar på frågan.
Många gamla klassiska svartvita bilder är tagna av drivna fotografer som hade dåtidens bästa kameror. De fotografer som drev utvecklingen framåt tänkte ofta utanför boxen och fastnade inte i stelbent agerande.
Som tur är så är smaken väldigt olika, om det vore tvärtom skulle nog tillvaron vara olidlig.
 
I svartvita bilder blir ofta motivet mer renodlat. Färg kan tillföra väldigt mycket, men färg kan också ligga i vägen för en rakare upplevelse av motivet. Svartvitt ställer också höga krav på att bilden har någon substans.
 
Jag skrev en artikel med rubriken "Svartvitt är fotografins sanna färg" för ett par månader sedan, där förklarar jag varför jag valt att jobba i svartvitt och varför det funkar bäst för mig:
 
Alla är vi intresserade av olika saker, vilket ju är tur. Nej lomografi slår nog inte an några strängar hos mig, även om jag gillar abstrakt foto också. Kanske för att dåliga kameror som man haft förknippas med missnöje.

Svartvitt? Det kan tänkas att det upplevs mer "dokumentärt" och verkligt eftersom många av oss var med när dagstidningarna foton enbart var svartvita plus att de gamla hyllade pionjärerna jobbade i svartvitt. Färgbilder användes i mer oseriösa sammanhang och i familjens fotoalbum. (Undrar hur de yngre ser på det?) Det ligger då kanske i det undermedvetna att svartvitt är bättre. Vissa bilder behöver inte färgerna för att berättelsen ska gå fram och färgerna kan t.o.m vara störande om de tar fokus från och skär sig med budskapet. I andra fall är det färgen som gör bilden, som t.ex rosa solnedgångar.
Egentligen borde det vara svårare att ta en "bra" färgbild eftersom man har en ytterligare "dimension" i ekvationen.
Det var mina teorier.
 
Jag skulle inte säga att svartvitt är bättre, utan det är ett annat sätt att förmedla uttryck. Färgen är ju lite mer förrädisk och vilseledande, där svartvitt kan vara mer direkt. Samtidigt som svartvitt kan kännas mer tidlöst, där färg lätt kan fastna i modenyck.

Jag fotograferar svartvitt till 1/3 och ser det som ett viktigt verktyg att använda till en viss typ av bilder.

För mig gäller alltså både-och, istället för antingen-eller.
 
Jag tror att det finns ganska många skäl till att man gillar bilder tagna med de där enkla kamerorna. En är att man kan släppa taget lite och låta slumpen spela viss roll. Ett lite mindre kontrollerat fotografi. En parallell är hur man inom måleri väljer mellan små penslar med extrem kontroll och bredare, tjockare penslar. Jag tänker att en kompositions helhet i många fall kan bli starkare när den inte störs av alltför många detaljer. Samma sak med svartvitt. Det blir en lite rakare väg in i bildens uppbyggnad, om man ändå inte bygger sin komposition på färg.
 
Om man sysslar med dokumentärt fotograferande (t.ex. familjebilder eller turistbilder) så fotograferar man med fördel i färg. Att ta bort färgerna och därmed göra bilden monokrom gör att bilden efterliknar verkligheten mindre.

Om man däremot fotograferar för att förmedla ett budskap så kan en en monokrom bild vara ett bättre medium än en färgbild. Färger kan distrahera från budskapet.

[Redigering: Mm -> Om]
 
Senast ändrad:
Jag är en person som oftast fotograferar i svartvit eftersom jag tycket att bilderna blir intressantare när man inte har några färger som distraherar, Många tror att det är lättare med svartvitt men jag håller inte alls med för utan färgerna så måste jag hitta ett annat sätt att förmedla min berättelse och det är inte alltid lätt att hitta hur jag ska göra det med mönster, kontraster och komposition.
 
För att plåta svartvitt så måste man fokusera på form o kontrast.
Färg behöver egentligen varken eller.
Det blir oftast bättre bilder om en svartvittfotograf plåtar färg, än om en färgfotograf plåtar svartvitt.
 
För att plåta svartvitt så måste man fokusera på form o kontrast.
Färg behöver egentligen varken eller.
Det blir oftast bättre bilder om en svartvittfotograf plåtar färg, än om en färgfotograf plåtar svartvitt.
Oj, vilken osis att jag inte läste detta igår innan jag åkte in till London för att gatufota en hel dag med en svartvit kamera. Trodde att jag hade lyckats med att få med mig hem en hel del okej bilder men inser nu att så inte kan vara fallet eftersom man ju måste fokusera på form och kontrast, vilket jag inte gjorde.

Verkar ju betydligt lättare med en färgkamera där man alltså inte behöver fokusera på form och kontrast. Tänk att det var så här enkelt, eller ska man säga svartvitt, kring hur det ska vara när det gäller foto med färg eller svartvitt…
 
Tack för era svar och tankar. Att det ser mer dokumentärt ut kanske stämmer men jag tycker att färgbilder kan vara lika dokumentära då de skildrar verkligheten bättre än svart/vitt. Men ställer verkligen svart/vitt högre krav på kompositionen eller råkar det bara vara en bieffekt att motivet framhävs bättre?
 
Tack för era svar och tankar. Att det ser mer dokumentärt ut kanske stämmer
Det stämmer alltså inte. Åtminstone inte objektivt. Om man tar man bort färgerna så får man en bild som stämmer sämre med verkligheten än en färgbild.
men jag tycker att färgbilder kan vara lika dokumentära då de skildrar verkligheten bättre än svart/vitt.
Ja, precis. Faktiskt mer dokumentära. :)
Men ställer verkligen svart/vitt högre krav på kompositionen eller råkar det bara vara en bieffekt att motivet framhävs bättre?
Det Beror På™. Nog går det väl att få fram ett budskap utan att kompositionen är speciellt bra om man bedömer enligt gängse mått?
 
Oj, vilken osis att jag inte läste detta igår innan jag åkte in till London för att gatufota en hel dag med en svartvit kamera. Trodde att jag hade lyckats med att få med mig hem en hel del okej bilder men inser nu att så inte kan vara fallet eftersom man ju måste fokusera på form och kontrast, vilket jag inte gjorde.

Verkar ju betydligt lättare med en färgkamera där man alltså inte behöver fokusera på form och kontrast. Tänk att det var så här enkelt, eller ska man säga svartvitt, kring hur det ska vara när det gäller foto med färg eller svartvitt…
Du kan raljera hur mycket du vill men du missar poängen.

Har du öga för formen så kan du plåta både och.
Men har du bara öga för färg så är det inte alls säkert att det blir bra svartvita bilder.

Tolka det som du vill.
 
Du kan raljera hur mycket du vill men du missar poängen.

Har du öga för formen så kan du plåta både och.
Men har du bara öga för färg så är det inte alls säkert att det blir bra svartvita bilder.

Tolka det som du vill.
Jo, jag förstår din poäng men den är ju så förenklad att den är oanvändbar. Det fattar väl vem som helst att när man fotograferar svartvitt så kan man inte förlita sig på vad färger kan göra för ens bilder. Men fortfarande finns där ett innehåll du kan fånga, händelser, gester, rörelser etc. och du måste givetvis inte fokusera på "form o kontrast".

De som skapar hyggliga bilder kan nog utan problem både göra okej i från sig oavsett om det är färg eller svartvitt som gäller.
 
Det intressanta för min del är att under min analoga tid på 80 o 90-talet så eftersträvade jag att ha så skarpa bilder som det huvudtaget gick. Jag köpte utrustning för att uppnå detta.
Sen kom den digitala kameran och det blev i stort sett tvärt om. Man började lägga till korn och vinjetering i efterhand.
Jag skulle tro att det är för att man kan göra det så lätt i datorn och ändå ha ett perfekt original kvar.
Sen älskar jag "Lomografi".
 
Jag är ingen expert på foto och bild och bryr mig inte så mycket heller. Det är en av flera hobbys och det är trevligt att komma ut lite. Det är sällan jag besöker fotosidor. Andras bilder intresserar mig sällan, speciellt inte pretentiösa bilder på halvnakna modeller i miljöer där halvnakna modeller normalt sett inte har sitt habitat. Det finns så klart bilder som tilltalar mig, gärna vackra landskap och övergivna järnvägar. För lite sedan stötte jag på begreppet "Lomography". Vad jag förstått så är det "analoga" bilder tagna med rätt enkla kameror. Jag blev fascinerad av dessa bilder. Många var i svart/vitt och andra var i bleka eller skrikiga färger. Vad är det med detta som är så intressant? Många föreställer totalt ointressanta och vardagliga saker.

Är det fler än jag som fascineras av detta? Och varför? En sträng som heter Nostalgi slog an hos mig. Eller är det valet av motiv i sig? Jag tänker att man väljer sitt motiv med omsorg när man fotar analogt. Det är inte bara till att låta kameran gå. Vad känner ni andra?

Edit: Svart/vita bilder ger mig ofta samma känsla. De är mer intressanta att titta på. Mer uttrycksfulla liksom, Varför känner man så?

Det jag gillar med svartvita bilder är att det är kontrasten /gråskalan som gör bilden i olika nyanser istället för färgerna. Kag tycker att man får motivet att framtäda på ett annat sätt.
 
När jag började fotografera så var Henri Cartier-Bresson och hans kompis Bruce Davidson de fotografer vars bilder inspirerade mig mest. Och gör det fortfarande. Ränderna går aldrig ur. Jag kan fundera på om ränderna fanns i mig långt innan och fotograferna råkade vara de första jag upptäckte, eller om det var deras bilder som "skapade" dessa ränder.
Hur som helst var H C-B en ödmjuk man som visade vikten av att ha respekt både för sitt arbete och dom han dokumenterade.
Samma respekt som man bör ha för olika smaker och de som tycker annorlunda.
Det finns egentligen inga dåliga bilder bara olika. Oavsett genre eller diverse kategorier.

H C-B var egentligen målare och ville bli konstnär men är ihågkommen med sina svarvita bilder. Han överlät framkallning och kopiering av sina bilder åt andra.
Han var en pionjär med Leicas små och då moderna kvalitetskameror.

Bruce Davidson behärskade den svartvita tekniken till fulländning.

Det vore mycket intressant att veta vad dessa herrar skulle uträtta om de fanns idag. Med tillgång till den fantastiska teknik som finns.
Jag tror inte att skräpkameror skulle finnas på deras agenda, men man kan ju aldrig veta.
 
För att plåta svartvitt så måste man fokusera på form o kontrast.
Färg behöver egentligen varken eller.
Det blir oftast bättre bilder om en svartvittfotograf plåtar färg, än om en färgfotograf plåtar svartvitt.
Man får inte glömma betydelsen av färgfilter för att kontrollera/påverka gråskalan i precis det riktning man vill. Något kan bli tydligare i svartvitt än i färg om du ändrar i gråskalorna.

Jag fotograferar oftast direkt i svartvitt i kameran, men nästan alla är dessutom med något färgfilter för att få den gråskala jag önskar.
 
Bruce Davidson behärskade den svartvita tekniken till fulländning.

Det vore mycket intressant att veta vad dessa herrar skulle uträtta om de fanns idag. Med tillgång till den fantastiska teknik som finns.
Jag tror inte att skräpkameror skulle finnas på deras agenda, men man kan ju aldrig veta.
Bruce lever och har hälsan – hoppas jag – även om han redan för fyra år sedan var rätt skröplig när jag hade äran att få träffa honom på ett galleri i London. Han fotade ju en hel del i färg också – jag tänker på boken/projektet Subway och sen har jag nån annan bok också som just heter "Bruce Davidson: In Color". Sen minns jag några fina bilder från Wales också.

Jag tror inte att HCB skulle intressera sig för en massa "fantastisk teknik" idag. Inte heller tror jag att Bruce gör det.
 
ANNONS