Klotterplanket
Välkommen i Sällskapet
Sune Liljevall
/inger
Sune Liljevall
/inger
Lars
glöm inte musiken och grafittin
många av de människor som söker efter demokrati
är illiterata, dvs kan varken läsa eller skriva
(på så vis kunde diktaturen hålla människor i okunskap om mänskliga rättigheter)
och hade/har inte tillgång till de hjälpmedel som är självklara för oss
ett språk uppstår genom musik eller grafitti
kanske det kan tolkas som en ny sorts bild
ett budskap kan förmedlas på många sätt och jag tror att en ny era kommer att visa oss nya sätt att kommunicera
i fotografiet, bilden , finns många bottnar
och
många sätt att uttrycka dem
det spännande ligger i
att
kunna uttrycka det
vi är vana vid bild
vi ser bilder överallt hela tiden
en stor del av jordens befolkning har ingen erfarenhet av bild, i vissa kulturer är bild och musik förbjudet,
jag har kontakt med en man från West Sahara
han törs aldrig avbilda något
bara abstrakta mönster utan synbar mening
som att titta i ett mikroskop
och ändå vågar han det
det innehåller säkert symboler som jag inte kan tolka eller förstå
men jag förstår, känner
att han är rädd
förmedlingen av rädslan blir här kvalite´n
så, som jag förstår det hela så är det fullt möjligt för tex dig Lars
att hitta ditt sätt att uttrycka dig och förmedla en känsla
det finns ett problem här, tror jag
det gamla sättet att se på uttryck i bild
låser fast fantasi och känsla
tvingar in skapandet i ramar och krav
det finns, kanske, en oro för andras betygssättning (som många av oss räds) som en stark motkraft till det egna skapandet utifrån känslan
ja, bara lite tankar utifrån det du skrev
/inger
glöm inte musiken och grafittin
många av de människor som söker efter demokrati
är illiterata, dvs kan varken läsa eller skriva
(på så vis kunde diktaturen hålla människor i okunskap om mänskliga rättigheter)
och hade/har inte tillgång till de hjälpmedel som är självklara för oss
ett språk uppstår genom musik eller grafitti
kanske det kan tolkas som en ny sorts bild
ett budskap kan förmedlas på många sätt och jag tror att en ny era kommer att visa oss nya sätt att kommunicera
i fotografiet, bilden , finns många bottnar
och
många sätt att uttrycka dem
det spännande ligger i
att
kunna uttrycka det
vi är vana vid bild
vi ser bilder överallt hela tiden
en stor del av jordens befolkning har ingen erfarenhet av bild, i vissa kulturer är bild och musik förbjudet,
jag har kontakt med en man från West Sahara
han törs aldrig avbilda något
bara abstrakta mönster utan synbar mening
som att titta i ett mikroskop
och ändå vågar han det
det innehåller säkert symboler som jag inte kan tolka eller förstå
men jag förstår, känner
att han är rädd
förmedlingen av rädslan blir här kvalite´n
så, som jag förstår det hela så är det fullt möjligt för tex dig Lars
att hitta ditt sätt att uttrycka dig och förmedla en känsla
det finns ett problem här, tror jag
det gamla sättet att se på uttryck i bild
låser fast fantasi och känsla
tvingar in skapandet i ramar och krav
det finns, kanske, en oro för andras betygssättning (som många av oss räds) som en stark motkraft till det egna skapandet utifrån känslan
ja, bara lite tankar utifrån det du skrev
/inger
Tack för din insiktsfulla kommentar Inger!
Den kastade ett nytt ljus över frågan om kvalitet och för vem och om konstens olika funktioner. Och sist men inte minst känslan!
Jag tror på samarbete mellan förnuft och känsla, inte minst för att det kan vara ett redskap för att hantera och avväpna politiska krafter som hotar demokratin. Men att göra något av det där i bild är inte särskilt lätt, det är betydligt enklare i skrift.
/Lars
Den kastade ett nytt ljus över frågan om kvalitet och för vem och om konstens olika funktioner. Och sist men inte minst känslan!
Jag tror på samarbete mellan förnuft och känsla, inte minst för att det kan vara ett redskap för att hantera och avväpna politiska krafter som hotar demokratin. Men att göra något av det där i bild är inte särskilt lätt, det är betydligt enklare i skrift.
/Lars
Apropå smak.
Konstnärerna Vitaly Komar och Alexander Melamid har skapat en bild de kallar Amerikas mest önskade målning, alltså en bild som ska motsvara den allmänna smaken. Jag tror det är en förlegad bild, eftersom smaken förändrats ganska raskt de senaste decennierna till exempel när det gäller förmågan att ta till sig abstrakt konst i de breda folklagren. Så bilden kanske motsvarar något slags ideal för 100 år sen? Märkligt nog är den från 1993.
Konstnärerna har gjort en undersökning av hur ett tvärsnitt av befolkningen vill ha en bild. Inget abstrakt (som sagt inte lika aktuellt längre) och helst ingen giftgrön färg. Deras forskning visar att en tilltalande bild helst ska innehålla mycket blått (himmel och vatten). Gärna ett vilt djur och något historiskt.
Så här blev bilden:
http://www.flickr.com/photos/15186107@N05/1981094838/
Deras "recept" har resulterat i en ganska knasig bild. Hötorgskonst vågar jag väl säga. Det är i vilket fall en kul bild som visar på svårigheterna med färdiga formulär, men också på hur smaken och konventioner förändras. Fast jag tror himmel och vatten står sig i popularitet.
/Lars
Konstnärerna Vitaly Komar och Alexander Melamid har skapat en bild de kallar Amerikas mest önskade målning, alltså en bild som ska motsvara den allmänna smaken. Jag tror det är en förlegad bild, eftersom smaken förändrats ganska raskt de senaste decennierna till exempel när det gäller förmågan att ta till sig abstrakt konst i de breda folklagren. Så bilden kanske motsvarar något slags ideal för 100 år sen? Märkligt nog är den från 1993.
Konstnärerna har gjort en undersökning av hur ett tvärsnitt av befolkningen vill ha en bild. Inget abstrakt (som sagt inte lika aktuellt längre) och helst ingen giftgrön färg. Deras forskning visar att en tilltalande bild helst ska innehålla mycket blått (himmel och vatten). Gärna ett vilt djur och något historiskt.
Så här blev bilden:
http://www.flickr.com/photos/15186107@N05/1981094838/
Deras "recept" har resulterat i en ganska knasig bild. Hötorgskonst vågar jag väl säga. Det är i vilket fall en kul bild som visar på svårigheterna med färdiga formulär, men också på hur smaken och konventioner förändras. Fast jag tror himmel och vatten står sig i popularitet.
/Lars
Som lärare i bild har man ju sett en del solnedgångar med ensam palm på en öde ö samt en hoppande delfin i förgrunden...../Göran
Lars
är det inte den här typen av "konst"
Göran Hägglund och Sverigedemokraterna talar om
den "konsten" som den "vanliga" människan anser bäst
den mest önskade målningen ligger inre långt från det svenska idealet - om man skall tro på Hägglund & co
tryggheten ligger nog i att förstå vad man ser
och det vackra, oförstörda väcker känslor av längtan
i detta ligger många komplexa rörelser och mänskliga behov
icke att förakta
den naivistiska konsten som utvecklades bland många utvandrare till USA säger en del
behovet av att gestalta det man varit med om och tycker om
grottmålningar oa
analys av vad som är konst
kan
lätt bli
att någon anser sig ha tolknings- företräde
gärna en förståsigpåare
åt vilket håll som helst
allt annat än det man själv tycker är konst
är
ickekonst
paradigmskiften tror jag inte rår på dessa krafter
jag tror man får söka att förstå de olika lagren inom konsten
behoven och hur det uttrycks
förr var det olika inriktningar som målarkonsten kunde delas in i, pga kunskap, religion, politik
och
konst som företeelse var inte tillgänglig för andra än en viss grupp - det övre skiktet i samhället
bilder blev inte allmänt tillgängliga före tidningar blev allmängods
plötsligt kunde bilder exponeras i stor skala
vem, av oss lite äldre, minns inte de veckotidningar som fanns
med bilder av
fiskargubbar, gråtande barn och vackra djur
för att inte tala om kungligheter som satt uppspikade på alla torrdass
och
smygläsning av grannes Pinupp tidning som vi hittade gömd
nu har vi en helt annan tillgänglighet
mycket spännande
allt är möjligt och i vår kultur, tyvärr även det mesta
det blir spännande att följa och se - vad detta mynnar ut i
människors behov av att kategorisera
kvantitativt och kvalitativt
ger oss en ny chans att förstå det vi är med om
de regler som gällde har upphört
vi har, de flesta av oss, tillgång till kamera antingen i telefonen eller annan
behovet av att avbilda tycks vara omättligt
många trycker tapeter med sina barn på
varandra eller natur
vilket behov hos oss gör att vi köper konst
vi kan ju med dagens hjålpmedel göra den själva
jag tycker mig se att posters är en stor del av försäljningen idag
gamla kända konstverk eller nya av alla slags
köp och byt ut när du tröttnar
tillgängligt för de flesta
50 spänn och du har själv valt något du tycker om
är något av detta konst i den gamla betydelsen
hur mäter man kvalite´n i detta
jag tycker det är mycket svårt för mig att ha en mening om detta
jag tror att jag inte en gång orkar försöka förstå
när jag är hemma hos den gamla fiskarhustrun (jag känner och umgås med fler) som visar mig en posterbild, som den du talar om Lars,
då tycker jag att det är vackert
jag känner så starkt att hon tycker det och då blir det vackert
för mig också för en stund
att känna hennes glädje är själva kvaliteten
personligen har jag kvar min personliga uppfattning om kvalite´och tror att det är som Pirzig skriver i sin bok att ha kontakt med sig själv och det det gäller
att känna
att känna är en mänsklig kvalitet
det absolut finaste vi har
känslan vägleder oss
lyssna på den
/inger
är det inte den här typen av "konst"
Göran Hägglund och Sverigedemokraterna talar om
den "konsten" som den "vanliga" människan anser bäst
den mest önskade målningen ligger inre långt från det svenska idealet - om man skall tro på Hägglund & co
tryggheten ligger nog i att förstå vad man ser
och det vackra, oförstörda väcker känslor av längtan
i detta ligger många komplexa rörelser och mänskliga behov
icke att förakta
den naivistiska konsten som utvecklades bland många utvandrare till USA säger en del
behovet av att gestalta det man varit med om och tycker om
grottmålningar oa
analys av vad som är konst
kan
lätt bli
att någon anser sig ha tolknings- företräde
gärna en förståsigpåare
åt vilket håll som helst
allt annat än det man själv tycker är konst
är
ickekonst
paradigmskiften tror jag inte rår på dessa krafter
jag tror man får söka att förstå de olika lagren inom konsten
behoven och hur det uttrycks
förr var det olika inriktningar som målarkonsten kunde delas in i, pga kunskap, religion, politik
och
konst som företeelse var inte tillgänglig för andra än en viss grupp - det övre skiktet i samhället
bilder blev inte allmänt tillgängliga före tidningar blev allmängods
plötsligt kunde bilder exponeras i stor skala
vem, av oss lite äldre, minns inte de veckotidningar som fanns
med bilder av
fiskargubbar, gråtande barn och vackra djur
för att inte tala om kungligheter som satt uppspikade på alla torrdass
och
smygläsning av grannes Pinupp tidning som vi hittade gömd
nu har vi en helt annan tillgänglighet
mycket spännande
allt är möjligt och i vår kultur, tyvärr även det mesta
det blir spännande att följa och se - vad detta mynnar ut i
människors behov av att kategorisera
kvantitativt och kvalitativt
ger oss en ny chans att förstå det vi är med om
de regler som gällde har upphört
vi har, de flesta av oss, tillgång till kamera antingen i telefonen eller annan
behovet av att avbilda tycks vara omättligt
många trycker tapeter med sina barn på
varandra eller natur
vilket behov hos oss gör att vi köper konst
vi kan ju med dagens hjålpmedel göra den själva
jag tycker mig se att posters är en stor del av försäljningen idag
gamla kända konstverk eller nya av alla slags
köp och byt ut när du tröttnar
tillgängligt för de flesta
50 spänn och du har själv valt något du tycker om
är något av detta konst i den gamla betydelsen
hur mäter man kvalite´n i detta
jag tycker det är mycket svårt för mig att ha en mening om detta
jag tror att jag inte en gång orkar försöka förstå
när jag är hemma hos den gamla fiskarhustrun (jag känner och umgås med fler) som visar mig en posterbild, som den du talar om Lars,
då tycker jag att det är vackert
jag känner så starkt att hon tycker det och då blir det vackert
för mig också för en stund
att känna hennes glädje är själva kvaliteten
personligen har jag kvar min personliga uppfattning om kvalite´och tror att det är som Pirzig skriver i sin bok att ha kontakt med sig själv och det det gäller
att känna
att känna är en mänsklig kvalitet
det absolut finaste vi har
känslan vägleder oss
lyssna på den
/inger
Jag tror man måste skilja på vad det som har analyserars med hjälp av statistiska underlag och det som de med "tolkningsföreträde" vill framföra. Då dessa senare är de som kan och vill investera i en personlig livsstilprodukt, dels för att det kan vara en investering, dels för att kunna visa att man tillhör en viss "social" grupp..
Det är de senare som jag tror definierar vad god konst och kvalitet är, då de tar för sig av uttrymmet i det offentliga rummet. Jag tror inte att en arbetslös metallarbetare i Skinnskattebärg kan ta för sig lika mycket som en konstkritiker i Danderyd oavsett hur reativistiskt detta begräpp är.
Därför tvingas den konstnär som vill nå ekonomisk framgång in begreppsramar vars begränsingar bestämms av dessa människor.
Att hitta sitt eget språk är viktigt, och jag tror att de flästa i denna grupp arbetar på det, men man skall inte tro att man förbir opåverkad av de ramar och som därmed begränsar begreppet "god" konst.
Dock får man vara medveten om detta, vara öppen för äldre tiders konst, andra kulturer utrycksätt, ny teknik samt leka fram kombinationer
Det brukar heta att konst brukar blomstra under diktaturer, då de tvingas att bryta mot det aktuella paradigmet och man kan ocså se "tolkningsföreträdet " som dessa grupper tar för sig av, som en mer suptill form av förtryck, vilket bör medföra att konsten kommer att utvecklas vidare hos andra spelare än innerstadsbor..
/Thomas
Det är de senare som jag tror definierar vad god konst och kvalitet är, då de tar för sig av uttrymmet i det offentliga rummet. Jag tror inte att en arbetslös metallarbetare i Skinnskattebärg kan ta för sig lika mycket som en konstkritiker i Danderyd oavsett hur reativistiskt detta begräpp är.
Därför tvingas den konstnär som vill nå ekonomisk framgång in begreppsramar vars begränsingar bestämms av dessa människor.
Att hitta sitt eget språk är viktigt, och jag tror att de flästa i denna grupp arbetar på det, men man skall inte tro att man förbir opåverkad av de ramar och som därmed begränsar begreppet "god" konst.
Dock får man vara medveten om detta, vara öppen för äldre tiders konst, andra kulturer utrycksätt, ny teknik samt leka fram kombinationer
Det brukar heta att konst brukar blomstra under diktaturer, då de tvingas att bryta mot det aktuella paradigmet och man kan ocså se "tolkningsföreträdet " som dessa grupper tar för sig av, som en mer suptill form av förtryck, vilket bör medföra att konsten kommer att utvecklas vidare hos andra spelare än innerstadsbor..
/Thomas
Jag är på när det gäller grupportfolio! /Göran
Eklektiker
försöker förena ideér från olika håll
(kanske kan man rentav skapa sin egen sanning/ide´)
Dialektik
man argumenterar genom att väga skäl och motskäl mot varandra
tex Hegel
tes - antites - syntes
för övrigt så samtalar jag med David Elmfeldt om en lösning på gruppotfolioide´n
det visar sig senare hur stort Ert intresse för detta är
men
jag räknar med att det är stort
/inger
försöker förena ideér från olika håll
(kanske kan man rentav skapa sin egen sanning/ide´)
Dialektik
man argumenterar genom att väga skäl och motskäl mot varandra
tex Hegel
tes - antites - syntes
för övrigt så samtalar jag med David Elmfeldt om en lösning på gruppotfolioide´n
det visar sig senare hur stort Ert intresse för detta är
men
jag räknar med att det är stort
/inger
Ett tänkvärt parti ur Se Konsten Copplestone)
...Den som bedömer kvaliteten är, måste vara, den enskilde betraktaren som är var och en som betraktar och berörs av ett konstverk.
Det enda som betyder något är vad det betyder för betraktaren. Det spelar ingen roll om eller hur andra värderar arbetet: det är den enskildes bedömning som är viktig och om han/hon tycker att ett verk är tomt, fult, vackert, upplyftande, fantasifullt eller rörande så är det så.
Alla kan inte tycka om allting.
Förmågan till gensvar, såväl konstnärens som betraktarens, är resultatet av olika påverkningar. Bakgrund, arv, miljö, är ofrånkomliga faktorer och det finns andra inte lika påtagliga som: sociala attityder, konventioner, associationer smärre händelser som betytt mycket för personen och påverkan från andra människor samt vad man läst och hört.
Man måste räkna med en omedveten respons som utvecklats under uppväxten. Sättet att reagera på färg, form, linjer och visuella detaljer är inte samma för alla.....
/Göran
...Den som bedömer kvaliteten är, måste vara, den enskilde betraktaren som är var och en som betraktar och berörs av ett konstverk.
Det enda som betyder något är vad det betyder för betraktaren. Det spelar ingen roll om eller hur andra värderar arbetet: det är den enskildes bedömning som är viktig och om han/hon tycker att ett verk är tomt, fult, vackert, upplyftande, fantasifullt eller rörande så är det så.
Alla kan inte tycka om allting.
Förmågan till gensvar, såväl konstnärens som betraktarens, är resultatet av olika påverkningar. Bakgrund, arv, miljö, är ofrånkomliga faktorer och det finns andra inte lika påtagliga som: sociala attityder, konventioner, associationer smärre händelser som betytt mycket för personen och påverkan från andra människor samt vad man läst och hört.
Man måste räkna med en omedveten respons som utvecklats under uppväxten. Sättet att reagera på färg, form, linjer och visuella detaljer är inte samma för alla.....
/Göran
Det beror på om du vill sälja din konst eller ej,
Konstkritiker, museer samt gallerister är fångna i sitt paradigm.
Går du utanför denna så har du svårt att göra dig gällande. Även kost köpare vill ha en garanti på att det de köper skall stiga i värde och därför sattsar väldigt få på avvikande konst. Dock kan ett paradigmskifte göra din konst intressant om du har tur och/eller ser till att du gör reklam för din produkt. Detta kan du göra genom att synas och höras på de rätta ställarna. Givetvis under den förutsättningen att du har rätt kön och den rätta konst skolan i grunden, vilket i alla fall gallerister och muser ser som ett grundläggande kvalitetskrav.
Den nuvarande globaliseringstrenden verkar har fryst det aktuella paradigmen och det ser även ut som vi får vänta ett tag på nästa skifte..
Kanske de Darwinistiska utvecklingsteoretikerna har rätt i att det behövs isolerade populationer för att utvecklingen skall gå fortare.
/Thomas
Konstkritiker, museer samt gallerister är fångna i sitt paradigm.
Går du utanför denna så har du svårt att göra dig gällande. Även kost köpare vill ha en garanti på att det de köper skall stiga i värde och därför sattsar väldigt få på avvikande konst. Dock kan ett paradigmskifte göra din konst intressant om du har tur och/eller ser till att du gör reklam för din produkt. Detta kan du göra genom att synas och höras på de rätta ställarna. Givetvis under den förutsättningen att du har rätt kön och den rätta konst skolan i grunden, vilket i alla fall gallerister och muser ser som ett grundläggande kvalitetskrav.
Den nuvarande globaliseringstrenden verkar har fryst det aktuella paradigmen och det ser även ut som vi får vänta ett tag på nästa skifte..
Kanske de Darwinistiska utvecklingsteoretikerna har rätt i att det behövs isolerade populationer för att utvecklingen skall gå fortare.
/Thomas
Jag drog igång ett resonemang om det går att bedöma kvalitet objektivt. Jag tror det finns gemensamma värderingsgrunder. Med detta hade jag absolut inte för avsikt att utesluta andliga dimensioner och högst personliga avsikter med bildskapandet. Jag föredrar att det är högt i tak och att det finns en bredd i valet av motiv, stilar och sätt att se på bild. Det andliga eller formen eller något annat. Det är bara betraktaren som sätter gränser för vad som finns att hitta i en bra bild.
Ordet "konst" använder jag för att jag gillar det och att det är hyftsat användbart framför allt historiskt sett. Det går lika bra att prata om bild. Det låter bara lite underligt i munnen med bildhistoria, men annars funkar det lika bra.
Jag får personligen inga negativa vibbar av termen "konst", men förstår att begreppet delvis besudlats av det kommersiella och maktspel.
När jag står ensam och tittar på en målning av van Gogh eller Turner eller ett fotografi av Tunbjörk eller Friedlander upplever jag inte ett dyft av det där dåliga och tjatet om pengar som färgat en stor del sig av konstvärlden. Kanske inträffar det om jag skulle kliva in på Bukowskis, men det brukar inte inträffa.
Alla mina ord om konst till trots är det här vad jag förstår en grupp som är vidare än bara konstfotografi, dvs inkluderar även sådant som pressfoto, modellbilder med mera, som iof också kan vara konstnärliga. Annars skulle gruppen lika gärna kunna döpas om till Konstfoto 2.
/Lars
Ordet "konst" använder jag för att jag gillar det och att det är hyftsat användbart framför allt historiskt sett. Det går lika bra att prata om bild. Det låter bara lite underligt i munnen med bildhistoria, men annars funkar det lika bra.
Jag får personligen inga negativa vibbar av termen "konst", men förstår att begreppet delvis besudlats av det kommersiella och maktspel.
När jag står ensam och tittar på en målning av van Gogh eller Turner eller ett fotografi av Tunbjörk eller Friedlander upplever jag inte ett dyft av det där dåliga och tjatet om pengar som färgat en stor del sig av konstvärlden. Kanske inträffar det om jag skulle kliva in på Bukowskis, men det brukar inte inträffa.
Alla mina ord om konst till trots är det här vad jag förstår en grupp som är vidare än bara konstfotografi, dvs inkluderar även sådant som pressfoto, modellbilder med mera, som iof också kan vara konstnärliga. Annars skulle gruppen lika gärna kunna döpas om till Konstfoto 2.
/Lars
Du är ju en mogen bildbetraktare vilka dina synpunkter också speglar.
Dessa gemensama värderingar kan delas av olika grupper i olika stor mängd. Beroende av utbildningsnivå, bildvana och nationalitet. Gruppen uttryck skall ju tecka in många olika nivåer och ni som har kommit längre i bild/konst kunnadet fungerar också som mentorer för oss andra, på gott och ont..
/Thomas
.
Dessa gemensama värderingar kan delas av olika grupper i olika stor mängd. Beroende av utbildningsnivå, bildvana och nationalitet. Gruppen uttryck skall ju tecka in många olika nivåer och ni som har kommit längre i bild/konst kunnadet fungerar också som mentorer för oss andra, på gott och ont..
/Thomas
.
Kan rekommendera "Om det andliga i konsten" av Kandinskij. /Göran
På min önskelista att läsa
Den finns att läsa på nätet
http://www.gutenberg.org/catalog/world/readfile?fk_files=2030627&pageno=1
/Thomas
Den finns att läsa på nätet
http://www.gutenberg.org/catalog/world/readfile?fk_files=2030627&pageno=1
/Thomas
fint att du tar upp Kandinskij och andlighet
SvD har en belysande artikel om just detta i Kulturdelen, Under Strecket från 28 juni 2008
jag tycker att det är bra artikel att läsa om man inte har tillgång till boken
Kandinskij utgår inte från den religiösa andligheten
andlighet som antingen kan ses som religiös eller mellanmänsklig
/inger
SvD har en belysande artikel om just detta i Kulturdelen, Under Strecket från 28 juni 2008
jag tycker att det är bra artikel att läsa om man inte har tillgång till boken
Kandinskij utgår inte från den religiösa andligheten
andlighet som antingen kan ses som religiös eller mellanmänsklig
/inger
Isåfall skulle jag i anslutning till Lars senaste inlägg vilja fokusera på konstbegreppet. Vilket syfte tjänar det?
Har det inte ofta kommit att bli en ventil för dem som avvisar begreppet andlighet eller avstår från andligt sökande, för att trots det kunna sysselsätta sig med själiska ting? Du nämnar ordet meditation, Lars. För mig är meditationen självklar, jag ägnar mig åt den dagligen. Som så många andra, vilka aldrig satt en fot i en konsthall, eller skulle drömma om att göra det.
För mig personligen är begreppet konst helt enkelt ganska överflödigt. Vilket kanske är en av anledningarna till att jag, ärligt talat, inte känner mig så hemma i Uttrycks-poolen, eftersom jag upplever att sökandet här som regel rör sig kring det konstnärliga och vad det står för och innebär. Själv går jag hellre direkt på det andliga.
Och däremellan tror jag finns en viss motsättning inbyggd. Konstbegreppet sätter fokus på kvalitet; Vem är en bra konstnär? Är jag bättre än du? o s v. Konstnären strävar efter gensvar, och som regel även efter godkännande; är jag bra nog? Så måste det nästan vara, eftersom det i sig är ett mellanmänskligt spörsmål. Med det andliga sökandet är det tvärtom - även om pretentiösa sökare inte är någon ovanlighet; i fråga om andlighet står det mellan en själv och en själv. Eller mellan en själv och gud/Gud, hur man nu väljer att se på det begreppet.
;-) /Mattias
Har det inte ofta kommit att bli en ventil för dem som avvisar begreppet andlighet eller avstår från andligt sökande, för att trots det kunna sysselsätta sig med själiska ting? Du nämnar ordet meditation, Lars. För mig är meditationen självklar, jag ägnar mig åt den dagligen. Som så många andra, vilka aldrig satt en fot i en konsthall, eller skulle drömma om att göra det.
För mig personligen är begreppet konst helt enkelt ganska överflödigt. Vilket kanske är en av anledningarna till att jag, ärligt talat, inte känner mig så hemma i Uttrycks-poolen, eftersom jag upplever att sökandet här som regel rör sig kring det konstnärliga och vad det står för och innebär. Själv går jag hellre direkt på det andliga.
Och däremellan tror jag finns en viss motsättning inbyggd. Konstbegreppet sätter fokus på kvalitet; Vem är en bra konstnär? Är jag bättre än du? o s v. Konstnären strävar efter gensvar, och som regel även efter godkännande; är jag bra nog? Så måste det nästan vara, eftersom det i sig är ett mellanmänskligt spörsmål. Med det andliga sökandet är det tvärtom - även om pretentiösa sökare inte är någon ovanlighet; i fråga om andlighet står det mellan en själv och en själv. Eller mellan en själv och gud/Gud, hur man nu väljer att se på det begreppet.
;-) /Mattias
"ventil för att avvisa andlighet"
säger du
hela konsthistorien vimlar ju av andlighetssökeri och bekräftelse - sökande osv
och alla söker inte andlighet
som jag upplever det i alla fall
att skildra meditation i bild - skulle jag tycka - är en utmaning
att hitta sitt bildspråk och uttrycka en sådan märkvärdighet - det ...
jag tror inte att det går att säga "bra konstnär"
det viktiga är att kunna uttrycka sig - och det tar tid och kräver kunskap, livserfarenhet, mogenhet och ärlighet - att komma dit
oavsett om det gäller "andlighet" - kvalitet - konstnärlighet eller annat, tror jag, att det gäller att uttrycka sig så det kan vara nyskapande, spännande, tyckas om/förstås av andra människor
att andra kan ta det till sig och att man, som konstnär, känner sig spännande, modig, omtyckt/förstådd - får ut sitt budskap osv
de förebilder vi har
tycker vi ju om, inspireras av
kanske inte alltid förstår, men de väcker något hos oss
deras mod, stil, säkerhet i uttrycket osv
de flesta människor söker sig till ett sammanhang där det finns utrymme för den egna personen - utvecklingsutrymme - livsutrymme osv
i den här poolen är det det fotografiska uttrycket/bildspråket som är det centrala
alltså
inte för att ge ett budskap till andra
hur arbetet tolkas eller kommenteras kan, ( om man frågar efter det) i bästa fall, ge konstnären ifråga en insikt i sin egen process
det är inte fråga om någon bedömning
bra eller dåligt
godkänt-underkänt
antalet kommentarer säger egentligen inte så mycket
ibland är bara bilden/fotot outstanding och behöver ingen kommentar - eller så passerar den bara - eller så väcker den olika känslor och kommenteras
den här poolen vänder sig till de fotografer/konstnärer som anser sig ha ett väl utvecklat bildspråk/uttryck
och får därför anses mer som ett bildgalleri där man också kan efterfråga kritik, om det är något man vill att andra skall till tycka om,
eller få kommentarer spontant eller eftertänksamt
"andligt" sökande är en personlig process som får skötas på annat håll
intressanta diskussioner om angelägna frågor finns det utrymme för på klotterplanket
/inger
säger du
hela konsthistorien vimlar ju av andlighetssökeri och bekräftelse - sökande osv
och alla söker inte andlighet
som jag upplever det i alla fall
att skildra meditation i bild - skulle jag tycka - är en utmaning
att hitta sitt bildspråk och uttrycka en sådan märkvärdighet - det ...
jag tror inte att det går att säga "bra konstnär"
det viktiga är att kunna uttrycka sig - och det tar tid och kräver kunskap, livserfarenhet, mogenhet och ärlighet - att komma dit
oavsett om det gäller "andlighet" - kvalitet - konstnärlighet eller annat, tror jag, att det gäller att uttrycka sig så det kan vara nyskapande, spännande, tyckas om/förstås av andra människor
att andra kan ta det till sig och att man, som konstnär, känner sig spännande, modig, omtyckt/förstådd - får ut sitt budskap osv
de förebilder vi har
tycker vi ju om, inspireras av
kanske inte alltid förstår, men de väcker något hos oss
deras mod, stil, säkerhet i uttrycket osv
de flesta människor söker sig till ett sammanhang där det finns utrymme för den egna personen - utvecklingsutrymme - livsutrymme osv
i den här poolen är det det fotografiska uttrycket/bildspråket som är det centrala
alltså
inte för att ge ett budskap till andra
hur arbetet tolkas eller kommenteras kan, ( om man frågar efter det) i bästa fall, ge konstnären ifråga en insikt i sin egen process
det är inte fråga om någon bedömning
bra eller dåligt
godkänt-underkänt
antalet kommentarer säger egentligen inte så mycket
ibland är bara bilden/fotot outstanding och behöver ingen kommentar - eller så passerar den bara - eller så väcker den olika känslor och kommenteras
den här poolen vänder sig till de fotografer/konstnärer som anser sig ha ett väl utvecklat bildspråk/uttryck
och får därför anses mer som ett bildgalleri där man också kan efterfråga kritik, om det är något man vill att andra skall till tycka om,
eller få kommentarer spontant eller eftertänksamt
"andligt" sökande är en personlig process som får skötas på annat håll
intressanta diskussioner om angelägna frågor finns det utrymme för på klotterplanket
/inger
Göran Segerholm analyserar det här på ett vettigt sätt i "Konsten att ta vinnande bilder". Jag gillar inte titeln, men den har sin poäng med lite distans till tävlingsfenomenet.
Han beskriver det som att en bra bild har ett värde för betraktaren. Vilken bild som helst som får oss att tänka på intressanta saker är bra.
Han gör en distinktion mellan detta värde och kvalitet. Värdet hos en bild menar han ligger på ett personligt plan medan han resonerar att kvalitet måste vara något som kan ses av flera människor. Det var något åt det hållet jag syftade på när jag diskuterade objektiva värden som bidrar till kvalitet, och att det går att analysera fram och att det inte är helt subjektivt eller oåtkomligt för resten av befolkningen.
Jag tror att det är lätt att ge upp analysen av bilder och stanna vid att det är bra för att man gillar den. Punkt. Det kräver en mental ansträngning att gå på djupet i en bildanalys. Varför skulle det annars finnas utbildningar i konst, konstvetenskap med mera?
Jag tror att vi tillsammans hjälper varandra att se klarare och förstå stå mer av vad som gör en bild eller något annat konstverk till kvalitè. Självklart finns det alltid subjektiva lager i receptionen och att förståelsen också är beroende av tidsanda och kulturellt sammanhang, ända ner på familjenivå.
Det spännande med konst är just samspelet mellan det som är svårt att definiera och högst personligt och sådant som har att göra med konventioner och allmänna uppfattningar som traderas. Jag har inte helt förstått Barthes, men detta ligger nära hans begrepp "studium" som infallsvinkel på en bild.
Som Katja skriver fångas man lätt av saker utanför vad som verkar vara bildens fokus. Det kan vara underliga, ovidkommande detaljer detta "punctum", som man kanske kan säga går rakt in i hjärtat, alldeles oberoende av analyser. Kanske en stunds meditation där man delvis släpper hjärnan och bara ser?
/Lars
Han beskriver det som att en bra bild har ett värde för betraktaren. Vilken bild som helst som får oss att tänka på intressanta saker är bra.
Han gör en distinktion mellan detta värde och kvalitet. Värdet hos en bild menar han ligger på ett personligt plan medan han resonerar att kvalitet måste vara något som kan ses av flera människor. Det var något åt det hållet jag syftade på när jag diskuterade objektiva värden som bidrar till kvalitet, och att det går att analysera fram och att det inte är helt subjektivt eller oåtkomligt för resten av befolkningen.
Jag tror att det är lätt att ge upp analysen av bilder och stanna vid att det är bra för att man gillar den. Punkt. Det kräver en mental ansträngning att gå på djupet i en bildanalys. Varför skulle det annars finnas utbildningar i konst, konstvetenskap med mera?
Jag tror att vi tillsammans hjälper varandra att se klarare och förstå stå mer av vad som gör en bild eller något annat konstverk till kvalitè. Självklart finns det alltid subjektiva lager i receptionen och att förståelsen också är beroende av tidsanda och kulturellt sammanhang, ända ner på familjenivå.
Det spännande med konst är just samspelet mellan det som är svårt att definiera och högst personligt och sådant som har att göra med konventioner och allmänna uppfattningar som traderas. Jag har inte helt förstått Barthes, men detta ligger nära hans begrepp "studium" som infallsvinkel på en bild.
Som Katja skriver fångas man lätt av saker utanför vad som verkar vara bildens fokus. Det kan vara underliga, ovidkommande detaljer detta "punctum", som man kanske kan säga går rakt in i hjärtat, alldeles oberoende av analyser. Kanske en stunds meditation där man delvis släpper hjärnan och bara ser?
/Lars
Jag hakar på Inger. Jag tycker att vi är tillbaks där Lars startade den här diskussionen. Frågan är snarare: kvalitet för vem? I vilket sammanhang? För vad syfte?
En ung konststuderande berättade - detta för ett femtontal år sedan - hur de på konsthögskolan fick lära sig att definiera kvalitet i ekonomiska termer. Det som gick att sälja dyrt var bra, och mer var det inte med den saken, liksom. Det är sannerligen att ta genvägar!! Då tror jag att Ingers beskrivning är betydligt sannare: konst kan upplevas som sann, kontakt kan uppstå mellan betraktaren och verket, som hon skriver - och detta förhållande går att pungslå... Men att gå direkt från verket och dess inneboende kvaliteter till en tariff, som antas spegla det senare - nej, det är att skära kurvorna alltför djärvt.
Frågan som kvarstår är väl snarast: kvalité för vem? Och för vilket syfte?
Behöver man alls definiera någon kvalité? Man gillar det man gillar; räcker inte det? Om man nu inte råkar vara museiintendent eller offentlig inköpare. /Mattias
En ung konststuderande berättade - detta för ett femtontal år sedan - hur de på konsthögskolan fick lära sig att definiera kvalitet i ekonomiska termer. Det som gick att sälja dyrt var bra, och mer var det inte med den saken, liksom. Det är sannerligen att ta genvägar!! Då tror jag att Ingers beskrivning är betydligt sannare: konst kan upplevas som sann, kontakt kan uppstå mellan betraktaren och verket, som hon skriver - och detta förhållande går att pungslå... Men att gå direkt från verket och dess inneboende kvaliteter till en tariff, som antas spegla det senare - nej, det är att skära kurvorna alltför djärvt.
Frågan som kvarstår är väl snarast: kvalité för vem? Och för vilket syfte?
Behöver man alls definiera någon kvalité? Man gillar det man gillar; räcker inte det? Om man nu inte råkar vara museiintendent eller offentlig inköpare. /Mattias
Göran
det är ju just där kvaliteten dyker upp
det att höra och känna och att kunna åtgärda
motorcykeln själv
innan den gick sönder
till skillnad
från det andra paret
som lämnade in mc´n på verkstad när något
hade gått sönder
det är själva kärnan i kvalite´ (som jag förstod hans bok)
en slags kontakt på det djupare planet
kontakt med sig själv och det yttre
det andra kvalitetsbegreppet, tror jag, är en rent materiell företeelse
en försäljningsprocess helt enkelt
därför, tror jag, att vissa konstverk, musik oa blir synliga och består
det finns kontakt mellan betraktaren och verket
den kontakten är inte materiell
men kan utnyttjas vid försäljning
konstpriser ....
/inger
det är ju just där kvaliteten dyker upp
det att höra och känna och att kunna åtgärda
motorcykeln själv
innan den gick sönder
till skillnad
från det andra paret
som lämnade in mc´n på verkstad när något
hade gått sönder
det är själva kärnan i kvalite´ (som jag förstod hans bok)
en slags kontakt på det djupare planet
kontakt med sig själv och det yttre
det andra kvalitetsbegreppet, tror jag, är en rent materiell företeelse
en försäljningsprocess helt enkelt
därför, tror jag, att vissa konstverk, musik oa blir synliga och består
det finns kontakt mellan betraktaren och verket
den kontakten är inte materiell
men kan utnyttjas vid försäljning
konstpriser ....
/inger
Hej Inger!
Jag läste den flera gånger på 70-80 talet. Och blev mycket fascinerad. Det var ju en av "de där böckerna man skulle läsa".
Minns särskilt han sätt att systematiskt och organiserat lägga upp delarna när han plockade isär motorn och hur han tänkte kring detta.
Jag köpte en växelcykel och inspirerad av boken plockade jag isär hela växelpaketet för att smörja och fixa. Det slutade med att alla kulor i kullagret rullade ut över asfalten och jag hade ett elände att få ihop den igen. Men det gick tillslut, många svordomar blev det.
Jag tror jag har boken kvar på vinden någonstans.
Ska leta upp den.
Ha en bra dag!
/Göran
Jag läste den flera gånger på 70-80 talet. Och blev mycket fascinerad. Det var ju en av "de där böckerna man skulle läsa".
Minns särskilt han sätt att systematiskt och organiserat lägga upp delarna när han plockade isär motorn och hur han tänkte kring detta.
Jag köpte en växelcykel och inspirerad av boken plockade jag isär hela växelpaketet för att smörja och fixa. Det slutade med att alla kulor i kullagret rullade ut över asfalten och jag hade ett elände att få ihop den igen. Men det gick tillslut, många svordomar blev det.
Jag tror jag har boken kvar på vinden någonstans.
Ska leta upp den.
Ha en bra dag!
/Göran
Till Katja
Pirzigs bok
handlar om en universitetsprofessor i filosofi
som
försöker, utifrån tex Kant oa, att få studenterna att analysera och hitta kärnan i begreppet kvalitet
han blir helt fylld av detta och finner ingen filosofisk tankegång som kan fånga detta
han bryter ihop
en resa med sonen och ett annat par på motorcykel genom USA
ger honom en insikt om begreppet
att det måste sökas på ett annat sätt än genom filosofiska resonemang
motorcykeln och dens underhåll blir det centrala
läs själv
den gav mig mycket
jag läste den för över 30 år sedan och minns den än
/inger
Pirzigs bok
handlar om en universitetsprofessor i filosofi
som
försöker, utifrån tex Kant oa, att få studenterna att analysera och hitta kärnan i begreppet kvalitet
han blir helt fylld av detta och finner ingen filosofisk tankegång som kan fånga detta
han bryter ihop
en resa med sonen och ett annat par på motorcykel genom USA
ger honom en insikt om begreppet
att det måste sökas på ett annat sätt än genom filosofiska resonemang
motorcykeln och dens underhåll blir det centrala
läs själv
den gav mig mycket
jag läste den för över 30 år sedan och minns den än
/inger
Tillägg till mitt senaste inlägg...
Det finns ju även lysande undantag. Den autodidakta som brinner för sin sak.
Hakar på dig Mattias.
Jag tror att det autentiska konstnären. Den som följer sin egen idé utan att snegla för mycket på andra är den som i längden når fram. En sorts kvalité kanske?
/Göran
Det finns ju även lysande undantag. Den autodidakta som brinner för sin sak.
Hakar på dig Mattias.
Jag tror att det autentiska konstnären. Den som följer sin egen idé utan att snegla för mycket på andra är den som i längden når fram. En sorts kvalité kanske?
/Göran
Tja, nu har jag sovit på saken.
När en konstnär använder sig av konventioner i teknik och motiv på ett skickligt sett kan det leda till att bilden upplevs som bra enligt spelreglerna. Men för att det ska trigga igång en känsla av magi hos betraktaren krävs kanske någonting mer, något som är svårt att sätta ord på. Det där extra som får oss att se sakerna på ett nytt sätt eller som kanske bara ger en känsla av något oförklarligt, till och med andligt. Det är en minst lika viktig del av fenomenet kvalitet men svårare att förklara.
Nu blir det tankepaus.
/Lars
När en konstnär använder sig av konventioner i teknik och motiv på ett skickligt sett kan det leda till att bilden upplevs som bra enligt spelreglerna. Men för att det ska trigga igång en känsla av magi hos betraktaren krävs kanske någonting mer, något som är svårt att sätta ord på. Det där extra som får oss att se sakerna på ett nytt sätt eller som kanske bara ger en känsla av något oförklarligt, till och med andligt. Det är en minst lika viktig del av fenomenet kvalitet men svårare att förklara.
Nu blir det tankepaus.
/Lars
Intressant att följa dina tankar Lars.
Är det inte ofta så att den mer fria konsten ofta har en "skolad" botten.
Den som utför det är medveten om vad den bryter mot eller omformar. T.ex. är ofta den skickligaste jazzpianisten, den som gör oväntade slingor, i högsta grad skolad. Eller Picasso som ett exempel från konstvärden.
Här finns både konvention, ett medvetet brott och magi.
Vem som helst kan uttrycka sig med ett piano men det kan bli ganska outhärdligt om det bara är fritt, känslomässigt ös.
/Göran
Är det inte ofta så att den mer fria konsten ofta har en "skolad" botten.
Den som utför det är medveten om vad den bryter mot eller omformar. T.ex. är ofta den skickligaste jazzpianisten, den som gör oväntade slingor, i högsta grad skolad. Eller Picasso som ett exempel från konstvärden.
Här finns både konvention, ett medvetet brott och magi.
Vem som helst kan uttrycka sig med ett piano men det kan bli ganska outhärdligt om det bara är fritt, känslomässigt ös.
/Göran
Jag hade tänkt haka på det du skrev igår med en tumme upp. Jag tror att du har kommit betydligt närmare pudelns kärna. Konventioner. Samtal pågår. Javisst!
Sen undrar jag om inte det finns ytterligare en icke mätbar faktor (som visar sig i några olika nyanser): graden av uppriktighet, ansträngning och angelägenhet. Om konstnären drivs av ett djupt känt behov och är sann i utforskandet av sina frågor - ja då blir resultatet angeläget, helt enkelt. Och det är det som känns för betraktaren, även när lång tid har förflutit. Liksom själva den bakomliggande mödan. Har man investerat mycket av sig själv i verket, ja då upplevs det som kvalitet. /Mattias
Sen undrar jag om inte det finns ytterligare en icke mätbar faktor (som visar sig i några olika nyanser): graden av uppriktighet, ansträngning och angelägenhet. Om konstnären drivs av ett djupt känt behov och är sann i utforskandet av sina frågor - ja då blir resultatet angeläget, helt enkelt. Och det är det som känns för betraktaren, även när lång tid har förflutit. Liksom själva den bakomliggande mödan. Har man investerat mycket av sig själv i verket, ja då upplevs det som kvalitet. /Mattias
Lars...
Tycker att det låter som att det är punctum du beskriver. Detta ord som så väl beskriver vad det är som gör att vi fastnar för något i en bild. Som inte alltid är uppenbart första gången och kan uppenbara sig långt senare. Jag bär bilder inom mig som hänger kvar. Jag kan inte förklara dem annat än med att de finns en beröringspunkt från en händelse, upplevelse eller ett minne som inte kommit upp till ytan.
Det intressanta, för min del i tolkningen av begreppet, är att jag inte tror att det behöver vara upplevt. Det kan vara en dröm, en vision, något jag tror, trott ska komma. Möjligtvis långt efter att jag vandrat vidare. Även om punctum är ett fotografiskt begrepp så tycker jag att det är en bra förklaring för annat visuellt jag tar in. Möjligen även på föremål (men då kanske ordet affektionvärde är mer korrekt att använda även om det för mig rör sig om samma sak).
Punctum och kvalitet då?
Jag skulle vilja säga att där spelar materiell eller ekonomisk kvalitet ingen roll. Mitt punctum överskrider den kvaliteten.
Jag har följt era rader med stort intresse och lär mig mycket på att ni delar med er av era tankar. Det rör om bra i tankeverksamheten. Ena stunden tycker jag mig ha en klar bild över att kvalitet enkelt kan avgöras till att det är en omöjlighet då det ligger på det personliga planet.
Fortsätter att fundera över den materiella- och ekonomiska kvalitén, de autodidakta, konventioner men framförallt på den autentiske konstnären. För den tror jag finns. Inom bildkonsten, musiken, teatern, filmen...eller vill gärna tro finns. Där finns nog för mig en form av äkta kvalitet. Eller? De kan ju även de eftersträva en form av effektsökeri genom ekonomiskt intresse omedvetet byggd på eller genom att bryta mot konventioner...
Inger...
Robert M. Pirsigs bok har jag inte läst. Namnet och boken dyker upp här och där och jag känner att den borde läsas. Googlade Pirsig och hittade följande rader på wikipedia som jag fastnade för. Det gör författaren än mer intressant:
"I boken Zen och konsten att sköta en motorcykel beskriver han sig själv som en annorlunda student: en idealist som såg vetenskap som ett mål i sig snarare än ett sätt att göra karriär."
"Under tiden han utförde laboratoriearbete stördes han av det faktum att det alltid fanns fler än en fungerande hypotes för att förklara ett fenomen och att antalet sådana hypoteser verkade vara oändligt. Han kunde inte komma på något sätt att ta sig runt detta problem och det verkade för honom som om hela det vetenskapliga projektet hade stannat upp"
Tycker att det låter som att det är punctum du beskriver. Detta ord som så väl beskriver vad det är som gör att vi fastnar för något i en bild. Som inte alltid är uppenbart första gången och kan uppenbara sig långt senare. Jag bär bilder inom mig som hänger kvar. Jag kan inte förklara dem annat än med att de finns en beröringspunkt från en händelse, upplevelse eller ett minne som inte kommit upp till ytan.
Det intressanta, för min del i tolkningen av begreppet, är att jag inte tror att det behöver vara upplevt. Det kan vara en dröm, en vision, något jag tror, trott ska komma. Möjligtvis långt efter att jag vandrat vidare. Även om punctum är ett fotografiskt begrepp så tycker jag att det är en bra förklaring för annat visuellt jag tar in. Möjligen även på föremål (men då kanske ordet affektionvärde är mer korrekt att använda även om det för mig rör sig om samma sak).
Punctum och kvalitet då?
Jag skulle vilja säga att där spelar materiell eller ekonomisk kvalitet ingen roll. Mitt punctum överskrider den kvaliteten.
Jag har följt era rader med stort intresse och lär mig mycket på att ni delar med er av era tankar. Det rör om bra i tankeverksamheten. Ena stunden tycker jag mig ha en klar bild över att kvalitet enkelt kan avgöras till att det är en omöjlighet då det ligger på det personliga planet.
Fortsätter att fundera över den materiella- och ekonomiska kvalitén, de autodidakta, konventioner men framförallt på den autentiske konstnären. För den tror jag finns. Inom bildkonsten, musiken, teatern, filmen...eller vill gärna tro finns. Där finns nog för mig en form av äkta kvalitet. Eller? De kan ju även de eftersträva en form av effektsökeri genom ekonomiskt intresse omedvetet byggd på eller genom att bryta mot konventioner...
Inger...
Robert M. Pirsigs bok har jag inte läst. Namnet och boken dyker upp här och där och jag känner att den borde läsas. Googlade Pirsig och hittade följande rader på wikipedia som jag fastnade för. Det gör författaren än mer intressant:
"I boken Zen och konsten att sköta en motorcykel beskriver han sig själv som en annorlunda student: en idealist som såg vetenskap som ett mål i sig snarare än ett sätt att göra karriär."
"Under tiden han utförde laboratoriearbete stördes han av det faktum att det alltid fanns fler än en fungerande hypotes för att förklara ett fenomen och att antalet sådana hypoteser verkade vara oändligt. Han kunde inte komma på något sätt att ta sig runt detta problem och det verkade för honom som om hela det vetenskapliga projektet hade stannat upp"
Det jag närmar mig i tänket ligger nära begreppet konventioner. Något att förhålla sig till negativt eller positivt. Det kan röra sig om traditioner i formspråk eller motiv och vad som berättas/visas i bild.
Det jag söker nå fram till är det som ligger under ytan på det som uppfattas som en trend eller något väldigt subjektivt, något slags allmänna förhållningssätt. Kan jämföra med dels Carl Jungs begrepp arketyper, nedärvda figurer/motiv som återkommer i olika kulturer och i olika tider.
Jag har en bakgrund i filmvetenskap och undersökte en gång berättartraditioner när det gäller filmslut. Filmer av vitt skilda karaktär kan ha mycket gemensamt när det kommer till narrativet, storyns uppbyggnad strukturellt. Presentation, introduktion av (oftast) ett problem/något som driver dramat, mot slutet en lösning av gåtan eller dramat och avslutningsvis något slags epilog. Filmer av mer konstskolekaraktär brukar oftare sluta på ett öppet vis där åskådaren själv tvingas att fundera vidare på utgången. Men även detta förhållningssätt är en stark konvention på så vis att det tar avstånd från den klassiska konventionen där frågorna till sist får sitt svar. Även den som söker något nytt och "bryter mot regler" förhåller sig till något slags tradition och en använder oftast en ny uppsättning konventioner (medvetet eller omedvetet).
Tillbaka till fotografi. Finns det inte en massa underföstådda sätt att bearbeta olika ämnen i olika genrer som återkommer historiskt? Gatufotografi har ofta ett utanförperspektiv i att lyfta fram de socialt lägre status om det så är fattiga i tredje världen eller på hemmaplan. Men så nytt under solen är det kanske inte sett till de djupare lagren. Det är återkommande teman som går att hitta hos Goya eller Cartier-Bresson. Formellt finns det också återkommande metoder som utgör grunden för om bilderna uppfattas hålla god kvalitet.
Den främsta förändringen som jag kommer på senaste decennierna rent formellt (förutom digital manipulation) är den lutande horisonten som började dyka upp i porträtt i framför allt pressfoto någon gång på 90-talet. En annan teknik är en hårdare beskärning av ansikten och kroppar. Men sådana optiska effekter sysslade också Degas med i slutet på 1800-talet. Det sägs att han inspirerats av fotografin. Kanske glömdes hans sätt att göra bild bort några decennier för att sedan återkomma i annan skepnad.
Det är troligt att vi går mot friare former på så vis att det finns fler metoder att mentalt välja ur innan man gör en bild med tanke på det större kunskapsbiblioteket om konsthistoria, olika medier etc som finns bland den som söker.
Jag tror ändå inte det går att komma förbi att konstnärer nu och då har väldigt mycket gemensamt i hur man läser av och bedömer en bild. I hur man ser att något håller god kvalitet och att något annat är mindre bra.
Självklart samspelar de "långa linjerna" i historien med något slags utveckling eller evolution om man så vill.
P.s. Ursäkta om jag är pratig, jag tycker bara att det är så intressant. ds.
/Lars
Det jag söker nå fram till är det som ligger under ytan på det som uppfattas som en trend eller något väldigt subjektivt, något slags allmänna förhållningssätt. Kan jämföra med dels Carl Jungs begrepp arketyper, nedärvda figurer/motiv som återkommer i olika kulturer och i olika tider.
Jag har en bakgrund i filmvetenskap och undersökte en gång berättartraditioner när det gäller filmslut. Filmer av vitt skilda karaktär kan ha mycket gemensamt när det kommer till narrativet, storyns uppbyggnad strukturellt. Presentation, introduktion av (oftast) ett problem/något som driver dramat, mot slutet en lösning av gåtan eller dramat och avslutningsvis något slags epilog. Filmer av mer konstskolekaraktär brukar oftare sluta på ett öppet vis där åskådaren själv tvingas att fundera vidare på utgången. Men även detta förhållningssätt är en stark konvention på så vis att det tar avstånd från den klassiska konventionen där frågorna till sist får sitt svar. Även den som söker något nytt och "bryter mot regler" förhåller sig till något slags tradition och en använder oftast en ny uppsättning konventioner (medvetet eller omedvetet).
Tillbaka till fotografi. Finns det inte en massa underföstådda sätt att bearbeta olika ämnen i olika genrer som återkommer historiskt? Gatufotografi har ofta ett utanförperspektiv i att lyfta fram de socialt lägre status om det så är fattiga i tredje världen eller på hemmaplan. Men så nytt under solen är det kanske inte sett till de djupare lagren. Det är återkommande teman som går att hitta hos Goya eller Cartier-Bresson. Formellt finns det också återkommande metoder som utgör grunden för om bilderna uppfattas hålla god kvalitet.
Den främsta förändringen som jag kommer på senaste decennierna rent formellt (förutom digital manipulation) är den lutande horisonten som började dyka upp i porträtt i framför allt pressfoto någon gång på 90-talet. En annan teknik är en hårdare beskärning av ansikten och kroppar. Men sådana optiska effekter sysslade också Degas med i slutet på 1800-talet. Det sägs att han inspirerats av fotografin. Kanske glömdes hans sätt att göra bild bort några decennier för att sedan återkomma i annan skepnad.
Det är troligt att vi går mot friare former på så vis att det finns fler metoder att mentalt välja ur innan man gör en bild med tanke på det större kunskapsbiblioteket om konsthistoria, olika medier etc som finns bland den som söker.
Jag tror ändå inte det går att komma förbi att konstnärer nu och då har väldigt mycket gemensamt i hur man läser av och bedömer en bild. I hur man ser att något håller god kvalitet och att något annat är mindre bra.
Självklart samspelar de "långa linjerna" i historien med något slags utveckling eller evolution om man så vill.
P.s. Ursäkta om jag är pratig, jag tycker bara att det är så intressant. ds.
/Lars
Jag kan bara hålla med Lars men vill påpeka att det västerlänska sättet att läsa av en bild har sitt ursprung i hur text läses.
Andra kulturer kan läsa av bilden på andra sätt och med de konventioner som det medför. Dessa andra sätt att skapa och betrakta bilder har medfört flera paradigm skiften hos västerlänska konstnärer. Exempelvis kinesisk "luftperspektiv" och japansk landskapsmåleri och de konstärer som har haft en förmåga att tänka om och använda de nya betraktelsesätten har överlevt till eftervärden.
Jag antar att mediumet fotografi har haft en liknade effekt, Goya och nu är vi på grund av den digitala bilden i nästa skifte.Jag tror nog att möjligheten att kunna skapa digitala världar med spel och filmteknik kan medföra ännu en större revolution inom konsten och vi får nog se ännu mera intergration med dessa medium i även framtida bildbearbetningprogram samt intigration hos kameror och intrernett så detta snabbas upp och underlättas. .
En motreaktion till detta senare har uppståt bland yngre som börjat att uppskatta den analoga bilden framför den digitala, såsom ädeltekniken för storformat fick ett uppsving under 70 och 80 talet.. Men detta är främst olika arbetssätt och tankefållor, vilka inte belyser den ursprungliga frågan om vad som är en kvalitativ bild.
/Thomas
Andra kulturer kan läsa av bilden på andra sätt och med de konventioner som det medför. Dessa andra sätt att skapa och betrakta bilder har medfört flera paradigm skiften hos västerlänska konstnärer. Exempelvis kinesisk "luftperspektiv" och japansk landskapsmåleri och de konstärer som har haft en förmåga att tänka om och använda de nya betraktelsesätten har överlevt till eftervärden.
Jag antar att mediumet fotografi har haft en liknade effekt, Goya och nu är vi på grund av den digitala bilden i nästa skifte.Jag tror nog att möjligheten att kunna skapa digitala världar med spel och filmteknik kan medföra ännu en större revolution inom konsten och vi får nog se ännu mera intergration med dessa medium i även framtida bildbearbetningprogram samt intigration hos kameror och intrernett så detta snabbas upp och underlättas. .
En motreaktion till detta senare har uppståt bland yngre som börjat att uppskatta den analoga bilden framför den digitala, såsom ädeltekniken för storformat fick ett uppsving under 70 och 80 talet.. Men detta är främst olika arbetssätt och tankefållor, vilka inte belyser den ursprungliga frågan om vad som är en kvalitativ bild.
/Thomas
I mitt förra inlägg tog jag upp idéen om átt det kan finnas objektiva kriterier för att värdera kvalitet. Detta är en infallsvinkel jag tog upp för att jag fått för mig att den hamnat på skamvrån i dagens debatt där subjektivitet är ledordet.
Fokus på det subjektiva är en naturlig utveckling efter raserandet av stelbenta hierarkier och regelverk inom konst och livststilar.
Den subjektiva sidan av konst där var och en kan hitta personliga värden vill jag absolut försvara. Även mystiska dimensioner som är svåra att komma åt med språket och vetenskapliga analyser. I mitt förra inlägg ville jag lyfta fram den andra sidan av myntet, att se saken ur ett mer tidlöst perspektiv, inte bara från den egna positionen i den egna tiden och debatten.
Precis som Thomas E skriver så tycks det vara så att historien är en böljande utveckling med reaktion och motreaktion generationerna emellan. På så sätt kastas vi mellan motsatta ståndpunkter. Men sett över längre tid verkar vissa kvaliteer/egenskaper överleva.
I dagarna är jag inne på Caspar David Friedrich och har läst en monografi över hans konstnärskap. Hans popularitet och publikens förmåga att
överhuvudtaget ta till sig hans måleri kommer och går. Där är det det inte som med till exempel Rembrandt vars bilder av de flesta (tror jag) alltid bedöms som kvalitet.
Behovet av en viss stil och konstnär förändras över tid. Vissa perioder längtar efter det klassiska och ordnade medan andra epoker uppfylls av romantik och ett visst kaos.
Det är inte så enkelt som det ena eller det andra. Det tycker jag är glädjande med dagens konstscen och floden av bilder på nätet att det finns lite av varje och en öppenhet för olika kvalitéer.
Istället för att bara prata om kvalitet kan det vara lämpligt att prata om olika kvaliteter, ibland motstridande.
/Lars
Fokus på det subjektiva är en naturlig utveckling efter raserandet av stelbenta hierarkier och regelverk inom konst och livststilar.
Den subjektiva sidan av konst där var och en kan hitta personliga värden vill jag absolut försvara. Även mystiska dimensioner som är svåra att komma åt med språket och vetenskapliga analyser. I mitt förra inlägg ville jag lyfta fram den andra sidan av myntet, att se saken ur ett mer tidlöst perspektiv, inte bara från den egna positionen i den egna tiden och debatten.
Precis som Thomas E skriver så tycks det vara så att historien är en böljande utveckling med reaktion och motreaktion generationerna emellan. På så sätt kastas vi mellan motsatta ståndpunkter. Men sett över längre tid verkar vissa kvaliteer/egenskaper överleva.
I dagarna är jag inne på Caspar David Friedrich och har läst en monografi över hans konstnärskap. Hans popularitet och publikens förmåga att
överhuvudtaget ta till sig hans måleri kommer och går. Där är det det inte som med till exempel Rembrandt vars bilder av de flesta (tror jag) alltid bedöms som kvalitet.
Behovet av en viss stil och konstnär förändras över tid. Vissa perioder längtar efter det klassiska och ordnade medan andra epoker uppfylls av romantik och ett visst kaos.
Det är inte så enkelt som det ena eller det andra. Det tycker jag är glädjande med dagens konstscen och floden av bilder på nätet att det finns lite av varje och en öppenhet för olika kvalitéer.
Istället för att bara prata om kvalitet kan det vara lämpligt att prata om olika kvaliteter, ibland motstridande.
/Lars
Personligen tror jag inte att det går att komma åt ett objektivt kvalitetsbegrepp. Gyllene snittet är evigt och något att räkna med - och ofta naturligtvis avvika ifrån - men där någonstans tror jag att det objektiva tar slut. För övrigt är det nog bara tiden som vet svaret. Står det sig - ja då var det bra. Och så är det inte så mycket mer med det.
Intressant att se hur nattstånden mycket tidigare avantgardism står sig idag. Jag var på "Turner, Monet ..." på Moderna. Turner - ja, det står sig. Monet, den kanske modernare av de två - nej, det kändes gammalt och unket för mig.
Och Rembrandt - fint ljus, javisst, men är det så mycket mer?
Alltnog... Jag kom att tänka på Werner Aspenströms tankar i närheten av vad vad den här debatten handlar om:
"Ibland hände det att saken blev som man tänkt sig" heter dikten:
Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
- som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.
/Mattias
Intressant att se hur nattstånden mycket tidigare avantgardism står sig idag. Jag var på "Turner, Monet ..." på Moderna. Turner - ja, det står sig. Monet, den kanske modernare av de två - nej, det kändes gammalt och unket för mig.
Och Rembrandt - fint ljus, javisst, men är det så mycket mer?
Alltnog... Jag kom att tänka på Werner Aspenströms tankar i närheten av vad vad den här debatten handlar om:
"Ibland hände det att saken blev som man tänkt sig" heter dikten:
Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
- som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.
/Mattias
Bli medlem i gruppen för att skriva
