Oscar Mannbro

Livet är en fest. Men. När man skrapar på den glättiga ytan så finns det alltid något som döljer sig därunder. Sådant som vi förnekar. Inte ser eller låtsas inte se.

Foto är för mig ett gränsland för utforskande under ytan. Till viss del av omvärlden, men till största delen inom mig själv.

Jag fotar sällan för att ge svar, utan för att ställa frågor. Jag fotar sällan för att väcka glädje, utan för att väcka tankar. Någon gång, då och då, lyckas jag.

Som människa lockas och njuter jag av det lättillgängliga. Det glättiga. Det glada. Det välpolerade. Det ytliga. Pop, skönhet och harmoni.

Som fotograf är jag snarare en bluesmusikant med kameran som munspel.

Jag rör mig gärna i mänsklighetens gränsland. Där själen lämnat och förruttnelsen tagit vid. Där det vackra ställs mot det fula eller där det oväntade ställs mot det förväntade...

Jag fångar det oftast med vidvinkel i svartvitt. Ibland med ett visst mått av subtil humor.

Jag befinner mig, i min utveckling som fotograf, i den hittills svåraste fasen. Tekniken sitter. Kunskapen om grundläggande kompositionsregler, ljus och allt det där sitter. Jag har passerat trotsåldern där alla regler ska brytas för brytandets skull och tagit mig in i den fas där bildens syfte är att kommunicera, väcka nyfikenhet och frågor.

Det är en spännande fas.

Medlem i grupperna

• Positiva negativet

Min blogg på Fotosidan

En nybörjares väg till fotograf

Hemsida

http://photography.mannbro.nu

Vem är jag?

Mina intressen:
Gatufoto, Reportage / Situation, Svart-vitt, Mörkrum, Action / Äventyr, Arkitektur

Jag fotograferar helst med analogkamera och då helst i svartvitt. Jag hittar mina motiv mestadels ute, och motiven är oftast rörliga. Motiven hittar jag med vidvinkel, och när jag exponerar så tar jag hjälp av erfarenhet. När jag surfar på Fotosidan.se så gör jag det med Mac och jag tycker bilder är roligast.

Mitt bästa fotominne:
Att få se den första bilden jag någonsin tagit med en egentillverkad hålkamera framträda i mörkrummet någon gång i mellanstadiet. Tyvärr finns inte bilden kvar, den är säkert inte något att hänga i granen, men känslan just då var fantastisk.

Mitt sämsta fotominne:
Har egentligen inget.

Min största inspiration:
Kiev, staden där jag bor.

Jag fikar helst:
Tillsammans med goda vänner.

I kameraväskan har jag alltid:
En Snickers.

Drömbilden är:
Föränderlig allt eftersom jag utvecklas