En vanlig söndagspromenad

Även om det ofta är viktigt behöver man inte alltid problematisera fotografin. Ibland är det så enkelt som att man tar med sig kameran på en helt vanlig söndagspromenad. Som idag. Eller snarare igår - märker att den stora visaren precis har slagit över...

Så dagens promenad blev Tanto, på söder i Stockholm, nedanför det stora sjukhuset och längs en av de otaliga vattenvägarna och strandpromenaderna som vi är så rikt begåvade med i vår vackra stad. En liten bagatell till promenad, men ändå så mycket att se och uppleva, både när det gäller människorna som springer, går eller cyklar, men också omgivningarna.

De många och stora broarna som förbinder de olika delarna av staden - byggd på öar som den är.

Bland alla marinor ligger båtar, lite anarkistiskt så där. Här ett renoveringsobjekt, eller bortom all räddning?

Ja, vad gör man inte för att vyssja till sömns?

En svensk klassiker - korv med bröd. Förstås!

Målningar på äkta barkpapper, nästan pergamentartat. I väntan på kunder...

Och dagens porträtt.

Och mötet av olika epoker.

Tills man kommer tillbaka till dagens utgångspunkt.

Olympus OM D E-M 10 mk II med 17mm/1,8 (motsvarande cirka 35 mm), mitt mer och mer favorita street- och allmänfotoobjektiv.

På återseende//Göran

Skärpa och de gamla mästarna

Hur viktig är egentligen skärpan?

Skärpan är säkert det första kriteriet på ett bra objektiv. Bildens skärpa – på pixelnivå – är vad vi sitter och bedömer på våra skärmar. Skärpan och skärpedjupet är viktigt när vi diskuterar sensorstorlek och bländaröppning. Vi gläds åt en allt högre upplösning, som plockar fram fler detaljer i våra bilder.

Men glömmer vi inte bort betraktningsavståndet? Tappar vi inte bedömningsförmågan när vi sitter med våra ganska högupplösta skärmar och tittar på bilderna på en halvmeters avstånd, istället för att titta på bilden på någon till några meters avstånd? Och det här snacket om 100% crop som förs fram så fort man ska bedöma en bild, vad har det egentligen för betydelse, dvs hur ofta tittar vi på en bild med förstoringsglas och säger: - OK då, en bra bild, men skärpan sitter ju inte där… (eller kanske gör vi det, alltför ofta). Och då  blir det som vi inte ser bilden, utan om den är tillräckligt skarp.

Besökte Zorn museet i somras. Högeligen intressant. Zorn var ju bland annat och under en period oljemålare, där han tog stora intryck av impressionisterna. När jag gick omkring där fascinerades jag av ljuset i hans bilder, och jag upplevde i hög grad en detaljrikedom - på betraktningsavstånd - som jag sedan märkte egentligen var mer av antydningar när jag gick närmare.

Men när jag gick närmare tappade jag perspektivet, bilden ”försvann” liksom och förlorades i penseldragen. Och då försvann magin i upplevelsen av bilden. 

På avstånd en bild rik på detaljer, en bild med djup och känsla

När man kommer nära är det bara kludd, typ

Ljuset, igen, Och känslan av skirhet i detaljerna

en skirhet som försvinner på nära håll. 

Ytterligare exempel, kanske ännu tydligare.

Det är som Zorns bilder är mer av betraktningsanvisningar, där vi får fylla i själva, och där det samlade intrycket är viktigare, det som bygger upp bilden, en process som snarast sker hos oss själva.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är just det som är en av hemligheterna med exempelvis oljemålningar, och för all del också akvarell. Blir det för skarpt blir det tråkigt, färdigt liksom, ingenting lämnas kvar till betraktaren. Och det gäller också ofta de gamla (och de nya) fotografiska mästarna, särskilt svartvitt, exempelvis tidigt gatufoto.

I första hand gäller bilden. Först långt därefter kommer skärpa etc.

På återseende//Göran

Memory Lane

Hittade ingen bättre rubrik… Fast kanske En tur ner i minnenas arkiv också hade passat.

Det går fort att samla på sig en massa bilder som lagras på olika hårddiskar, och i Lightroom inte minst. Ibland sätter jag mig och bläddrar bland alla bilderna, tittar och minns och märker hur tiden gått, hur det var då och vilka grejor man använde.

Hösten 2005 skaffade jag min första digitalkamera, en Sony DSC-W17, en liten behändig kompaktkamera med ofattbara 7 megapixlar. Med det satte mitt fotograferande igång igen på allvar, efter kanske två decenniers relativ träda. Det var enkelt, det blev bra bilder direkt (nåja, så här i efterskott) och det var enkelt att lagra bilderna, inget mer strul med film längre och inga besvär med en massa papperskopior och negativ som skulle hållas ordning på.

Bland de första eldproven för kameran blev resan till Thailand över jul och nyår 2005 – 2006. Jag tog massor med bilder – det gick ju så lätt – vilket jag är glad över nu. Så mycket minnen som flimrar fram på skärmen; folklivet på gatorna i Krabi med alla vänliga människor, de oändliga sandstränderna med det ljumma klara vattnet ute i övärlden och de märkliga korall- och kalkstenarna som liksom växte upp ur havet, båtarna med sina långaxlade motorer, maten och massage på stranden och det långsamma tempot där dagarna flöt in i varandra med badutflykter och detta att bara vara.

Stranden som filmen The Beach utspelade sig på och där filmen alltså spelades in.

Det var bara 2 år efter tsunamin. Spåren var tydliga fortfarande, som här också med minnesmärket.

Det här båtvraket låg drygt 500 meter, dvs en halv kilometer in i djungeln - på en ö som låg precis i vägen för tsunamin. Närmast ofattbara krafter verkligen. 

Och den läckra maten - så mycket färsk frukt, och så gott.

Gatukonstnärerna, här en flicka som karvar ut de mest fantastiska blommor, i detalj utsirade i tvålar. Det gick ju inte att förstöra ett sådant konstverk med att använda tvålen att tvätta sig med.

 Och apropå mitt förra inlägg; det gick alltså att ta hyfsade bilder med 7 megapixlar i en liten kompaktkamera, tillräckligt bra för att underhålla minnesbanken. Och funkade det, så funkar nog min nuvarande kamerautrustning som är många resor bättre.

På återseende//Göran

Ett race ingen vinner

Så är hösten snart här. Löven gulnar och faller till marken, blommorna vissnar och fallfrukten ruttnar på marken. Och med hösten kommer alla fotomässorna. Och där presenteras de senaste modellerna av kameror och objektiv, alla nyheter, alla nya grejor som är så mycket bättre än de gamla modellerna. Och det är då problemen kommer.

Jag har i min enfald suttit rätt så nöjd med min kamerautrustning. Jag är tillfreds med mina kameror som kompletterar varandra, med lite av varsin uppsättning objektiv, kameror jag har för lite olika ändamål.

Jag har dels en Olympus OM-D E M10 mkII som jag har som den kameran som jag nästan alltid har med mig, ifall att om liksom. På den sitter för det mesta ett 17mm/f1,7-objektiv som är en liten pärla i sin skärpa och allmänna behändighet. Motsvarande ungefär ett 35 mm’s objektiv är det perfekt för gatufoto inte minst. Till detta har jag en OM-D E M1, Olympus flaggskepp, lite större så det kan bära mina objektiv i den sk Pro-serien,  som går från vidvinkel till ett hyfsat tele, en fantastisk utrustning som jag använder vid mer krävande och mer dedikerad fotografering, direkta fotoutflykter etc.

Men i den allmänna uppgraderingshysterin har det nu kommit (eller kommer ut inom kort) en uppföljare till E M 1:an, alltså en OM-D E-M1 mk II, som är ”så mycket bättre” än min nuvarande kamera, med fler finesser, fler möjligheter och nyheter. Som varandes prylnörd – även om jag med mitt förnuft vet att det inte hänger på kameran, i alla fall inte bara – så blir jag frustrerad. Jag vill naturligtvis ligga i framkant, och när jag nu vet att min kamera är obsolet, att det finns en ännu bättre kamera än den jag har – kort sagt, jag vill ha!

Men det går inte. Om jag ska datera upp mig så fort det kommer ut en uppgraderad version hamnar jag i personlig konkurs fortare än jag blinkar.

Sen är ju frågan om det behövs. Om jag nu (åtminstone ibland) kan ta hyfsade bilder med min nuvarande utrustning, behöver jag då en ännu ”bättre” kamera? Slutar min kamera fungera, att kunna ta bra bilder med för att modellen är uppgraderad? Och igen, hur mycket hänger det på kameran?

Jag tror att vi är blåsta, vi fotonördar som ständigt spanar efter det nyaste och bästa. Och jag tror att kameratillverkarna blåser oss. Jag tror att de har en plan, att de egentligen skulle kunna göra de här bästa kamerorna från början, men släpper små förbättringar undan för undan för att stimulera köplusten och tjäna pengar på vår osäkerhet. Att hänga med i alla uppgraderingar och nya modeller är direkt omöjligt. Och det är det racet som ingen kan vinna. Det finns alltid något ännu nyare eller ännu bättre som väntar om hörnet.

Så jag får sitta still i båten och göra det bästa med den utrustning som jag har. Även om det är svårt. 

Bilden har egentligen ingenting att göra med texten, utom att det är ett gatufotografisnapshotporträtt som är taget med en ganska enkel och billig kamera, Panasonic G3 med ett likaledes ganska  enkelt och billigt objektiv, Lumix PZ 45-175. Även om det inte är världens mest intressanta bild är jag rätt nöjd, med skärpa och detaljer, vilket i någon mån illustrerar att min frustration är direkt missriktad. 

Nu bemannar jag mig, tar inte något extralån på huset utan fortsätter med min nuvarande utrustning som jag tyckte var så bra ända fram till nu.

På återseende//Göran

Båtar och fullmåne

Satt och kollade lite i Lightroom och mindes en fredagkväll i slutet av augusti - fullmåne och varmt och skönt. En promenad längs Nybrokajen där skärgårdsbåtarna låg och väntade på nya äventyr.

Testade dem i svartvitt, men föredrar färgvarianten, särskilt en sådan här kväll, med det ljuset som var. 

På återseende//Göran