Är fotografer filosofer?

Livliga diskussioner på Tårtan idag, som vanligt, filosofiska både över- och undertoner, åtminstone i min hörna. Och hur får man ihop Gyllene Regeln med historian om förkrigsobjektiv som sitter på ett elektroniskt underverk av idag och reflektioner över eventuellt regelsystem vad gäller kamerainnehav med tankar om slow food, långsamhetens lov och flow, blandat med funderingar om hur det är att vara hundägare...

Egentligen tänker jag att det är det som är den fotografiska själen, kvintessensen av bildskapande med ljus, dokumentation och konst. 

Alla bilderna tagna med objektivlocksobjektivet, eller rättare The Body Cap Lens. Nja, inte helt övertygad. Kanske den ändå passar bättre utomhus, med bättre ljus. Jag kör på ett tag till så får vi se.

På återseende//Göran

Fotografering med objektivlocksobjektivet

Så jag tog med mig mitt objektivlocksobjektiv på min EM-5  på en lunchpromenad på Liljeholmskajen i Stockholm.  Det var gråväder, med ganska tunga moln, där man ändå kunde se solen lysa igenom korta stunder (som jag missade). Kallt och lite ruggigt som det gärna blir med temperaturer bara strax över nollan så här framåt vårkanten, utan någon snö som isolerar eller lyser upp. 

Liljeholmskajen, eller Årstadal, är ett tämligen nybyggt område. På ena hållet är det bostäder, restauranger och affärer, åt det andra hållet är det arbetsplatser, restauranger och lite färre affärer. Det finns ganska gott om öppna platser med olika typer av konstverk, men inte några riktiga grönområden eller parker, vilket är synd och en klar planeringsmiss. Kajen erbjuder emellertid en trevlig strand- eller snarare kajpromenad, som flitigt utnyttjas, året om som det verkar. 

Nästan det första som mötte mig var dessa tre frodiga damer, som möjligen solade sig.

En liten japansk trädgård som försöker övervintra.  

Några böcker utslängda på gatan, symboliserande - ja vadå? Kunskapsföretag kanske?

Några cyklar som var lite slarvigt parkerade utanför en marina med övervintrande båtar.

Långa härliga träbryggor längs kajen, som gjorda för att sitta och gotta sig i solen. Lite glest idag, dock.

En spegelselfie till sist, i ett av de installerade gatukonstverken. 

Lite tveksam känsla till objektivet. Kameran blir diskret, och nästan fickvänlig, men jag saknar att ställa in, fokusera och exponera. Och, kvaliteten lämnar en del över, tittar man närmare är skärpan inte så häftig. Men, jag kommer att fortsätta med det. Har en tanke om att det möjligen kan vara ett fotopromenadsobjektiv. Kanske man får programmera om sina preferenser.

På återseende//Göran

Objektivlocksobjektiv

Olympus släppte 2012 av någon outgrundlig anledning ett objektiv som egentligen är ett objektivlock, fast med tre glasbitar i. Med sina 15 mm’s brännvidd är det en måttlig vidvinkel ( 30mm motsvarande FF), med en fast bländare f/8 som borgar för ett stort skärpedjup. Det finns egentligen inte några inställningsmöjligheter förutom ett reglage som bestämmer oändlighet eller närbild, och det finns ingen elektronik alls. Principiellt blir det som någon slags forna tiders lådkamera, eller nåt.  Jag fick det på köpet med någon av mina Olympuskameror, och har egentligen aldrig använt det. På engelska heter det Body Cap Lens, och fyller ingen funktion  utöver vad man lan hitta i den vanliga objektivarsenalen. Möjligen som gatufotoobjektiv, eller att leka med Art Filter, vad vet jag. 

Jag är inte överdrivet förtjust i att försöka efterlikna gamla kameror och bildresultat med de nya moderna och elektroniska grejorna. Bättre då att faktiskt använda dem, men samtidigt frestade det att begränsa sig, och kameran blir med det här objektivet optimalt fickvänligt och diskret.

Jag tog faktiskt ut ekipaget ifråga på en lunchpromenad, men mer om det senare. 

På återseende//Göran