Pasta till middag

Hittade ett monster i ett träd.

Den här fågeln hittade en pastabit.

Men den var inte kokt utan hård och torr.

Men har man hittat en sådan godsak så gäller det att inte ge upp.

Hur den löste problemet sedan vet jag inte för jag gick vidare. Träffade på en liten gul fågel.

Och en stor flygande fågel.

Spanade ut över havet.

Å så kom det en regnskur,  en rejäl skur.

Då gäller det att plocka in solstolarna snabbt.

Blir väl ingen vacker solnedgång i kväll då, tänkte jag.

Men så fel jag fick.

Färden mot havet.

Vårt äventyr i regnskogens land går mot sitt slut, vi packar våra väskor och hoppar in i en av de de små Interbussarna för att åka mot havet. Stilla havet denna gång.

Vi åker genom ett varierande landskap med höga berg,  djupa dalar och små byar.

Eftersom vägen ut till havet ska ta runt fyra timmar så behövs det rastas och få komma ut och sträcka på benen och vad är då inte lämpligare än att stanna på ett ställe där det både finns fåglar och tillfälle för lite mellanmål för de hungriga. Jag hoppar över det där med mat, när jag upptäcker att i de höga mangoträden sitter det fullt med stora fåglar. Inga tamfåglar som matas utan vilda fåglar som sökt sig dit för att det finns godsaker i träden. De kommer dit på morgnarna för att äta av frukten och flyger bort på kvällen.

Fast nu var det inte den här lilla fågeln som jag menade, men jag tyckte att den skulle få vara med först för att inte försvinna bland de stora och färggranna.

Jag vet inte vad det är för fågel men tycker att den påminner lite om vår nötväcka med det mörka bandet över ögonen.

Det var inte så många som brydde sig om den lilla fågeln, faktiskt så var jag helt ensam om att försöka få med den på bild. De flesta hade  blicken högt upp i träden.

För där uppe fanns dessa arapapegojor. 

Klart att dessa stora och färggranna fåglar drog ögonen till sig. Enda nackdelen för mig var att vi hade åkt i luftkonditionerad buss och då jag klev ur den till den fuktiga värmen slog imman till. Tämligen frustrerande att gå där med igenimmad kamera och se alla dessa vackra fåglar. Det var bara att vänta tills imman försvann. Till slut så gjorde den det.

De här två satt och kuttrade lite kärleksfullt.

- Psst älskling, det står en fotograf där nere.

-Bäst att vi gör oss lite fina inför fotograferingen. Jag kan hjälpa dig, upp med vingen bara.

- Fast du behöver lite putsning du också.

-Vi tar fotvård också, när vi nu ändå håller på.

- Nästan klara.

-Så där, blir det bra så här. Nu kan du ta den där bilden.

Det finns en tukan här också, jag tror att den spelar lite blyg.

Det är en Gulstrupig tukan och den verkar vara lite nyfiken på vad som händer där nere på marken.

Den spanar och kikar på oss mellan löven.

Den närmar sig mer och mer.

För att plötsligt hoppa ner och reta turisterna lite. Det där röda kan ju vara ett gott bär.

Tukanen får syn på att en dörr är öppen på bussen.

-Undrar om man kan få lite skjuts här. Det var nära att vi fick en fripassagerare.

Det gick inte så bra för tukanen att lifta så den drog sig tillbaka till ett träd igen.

Dags för oss att åka vidare också och motvilligt hoppade jag in i vår lilla buss igen.

Fler byar passerade vi.

Och plötsligt är vi framme i Tamarindo och har den här utsikten från balkongen.

Till kvällen får vi en vacker solnedgång också.

Monteverde

Jag vaknar tidigt och tassar upp för att kika ut, det har inte ljusnat ännu så klockan är före sex. Upptäcker att för första gången sedan vi kom hit så syns toppen på vulkanen  Arenal. Klart det måste dokumenteras,  greppar mobilen och tassar tyst ut för att inte väcka de andra.

Vill man se hur vulkanen ser ut i all sin prakt behöver man nog stanna här mer än några få dagar eller så kan man titta in till hotellets reception och se på tavlan de har där.  Fast egentligen tycker jag nog det är minst lika fint med molnen.

När vi är klara för att gå ner till frukost så ser det ut så här. Så det var lite tur att jag kikade ut, då när jag vaknade.

I dag ska vi dra vidare till Monteverde.  När vi står och väntar på vår transport hör vi ett otroligt snatter och liv ute bland träden.  Jag kikar och kikar men har lite svårt att hitta källan till oljuden, men killen i receptionen tycker att nog att vi borde få se och hitta vad det är som gömmer sig bland löven, så han kilar iväg och hämtar sin kikare. Bra det för då kan även jag hitta dem med kameran.

Gråhuvad chachalaca, två stycken var det men en bestämde sig för att flyga iväg. Syns till höger hur den lämnar platsen.

Vi hinner inte spana så mycket på fåglarna innan vår transport kommer. Cortés x 3 frågar chauffören och det stämmer. Jag får en liten lapp i min hand med en etta (1) på, innan han lassar in våra väskor i bilen. Tittar lite fundersamt på den och försöker lite försynt påpeka att vi är tre personer med tre väskor.  Stoppar lappen i fickan för säkerhets skull och hoppar in i bilen.

När bilen är packad med både bagage och folk drar vi iväg. Det ska bli en båttur på sjön Lago Arenal. Det är Costa Ricas största sjö. Den sjön är egentligen en konstgjord damm. Den lilla  sjön som fanns där tidigare utvidgades 1979 för att bli landets största reservoar för vattenkraftproduktionen.

Efter att vattnet använts för att producera el leds det vidare till Guanacasteprovinsen i nordvästra Costa Rica där det används för att bevattna ris- och bönodlingar. 

När vi kommer fram till sjön blir jag åter igen imponerad av logistiken på den här resan, vårt bagage är i ett nafs placerat i rätt båt och även vi tre lotsas ner till samma båt.

Vår skeppare är  en handlingskraft tjej som ser till att allt händer och att alla kommer till rätt plats. Här står hon i dörröppningen och kollar läget. Det tar inte många minuter innan vår båt är startklar...

...och vi får en fin tur över den stora sjön.

Framme på andra sidan greppar en stor karl min resväska och hivar upp den på axeln med  ett litet "uff",  fast den var inte så förskräckt tung som en del andras väskor.  Men jag var glad över hjälpen. Där fick jag också förklaringen till den lilla lappen jag hade i fickan.  Mannen som bar min väska frågade med vilken buss vi skulle åka vidare. Ingen aning tänkte jag, men kom plötsligt ihåg den där lilla lappen jag fått med ettan på. Stoppade ner handen i fickan och plockade upp min lilla lapp och visar honom den. Chansningen gick hem för det visade sig att det var biljetten till nästa färdmedel.  Vi skulle vidare med buss nr 1. Trevligt och kul, för vi fick en genomtrevlig chaufför och sällskap med en lika trevlig asiatisk familj från Kanada.  Kul at träffa på folk från så gott som hela  världen.

Åter igen fick vi en resa med trevligt sällskap och fick se en ny del av landet.

Till slut är vi framme i Monteverde, en liten stad i Puntarenas. Första intrycket är att den verkar lite väl turistisk med sina serveringar och butiker. Dessutom tycker vår chaufför att vi inte ska äta på Tree house. För dyrt och ingen speciell mat. Fast det är den enda restaurangen här som har ett träd rakt igenom huset.

Men vi behövde inte oroa oss, för stan var liksom uppdelad i en övre och nedre del där den nedre var turistvarianten med kryddade restaurangnotor och den övre, där vi bodde, var med mer normala priser och lugnare tempo. Så vi testade bara konditionen lite och vandrade ner till den nedre delen för att kolla hur där ser ut för backarna mellan de båda stadshalvorna är rejält brant.

Titta! Det finns elefanter i Costa Rica. Kul variant på återvinning.

Även trädgårdsmöblerna är tillverkade av någon händig person .

Har man tur så kan det dyka upp lite vilda djur, fast det enda vi stötte ihop med här i stan var ett bältdjur som kom traskandes då vi var på väg till frukost på hotellet. 

Är det regnperiod så bör det regna också, men vi har då inte haft mycket regn hitintills. Idag kommer det dock en rejäl skur, men vi har tur för den kommer när vi åt lunch. Kort men väldigt intensiv skur.

En helt vanlig katt träffar vi på.

Har nog aldrig sett så många väggmålningar som i Costa Rica och här i stan har de en gigantisk sengångare  på väggen.   

Hängbroar, molnregnskog och en och annan groda med blåa ben.

I dag har vi tagit oss  upp till Arenals hängande broar. Det är en stor nationalpark med regnskog som ligger nära vulkanen Arenal.

Här möter Louis upp och ska vara vår guide under vandringen. Hans tubkikare hade vi stor nytta utav dessutom har han örnkoll på omgivningen och hittar de minsta grodorna som knappt syns när vi vandrar förbi. Dessutom får man inte gå här utan guide.

Vi är en liten grupp från olika delar av världen som ska gå med honom.

I början på vandringen faller det ett lätt regn så det gör att det blir lite svårare att spana efter fåglar och andra djur. Men vi har tur med vädret igen, för efter ett litet tag upphör regnet och den enda väta som faller sedan är våra svettdroppar. Det är varmt och det är fuktig värme, och även backig terräng.

Vi hinner inte så långt innan Louis stannar och pekar in i grönskan, där sitter två ugglor och håller koll på oss. Tack vare Louis tubkikare så får vi en riktigt nära titt på dem. Bra mycket bättre än vad mitt 300 mm presterar.

Lite spindlar träffar vi på. Den här ser ganska fredlig ut.

Det finns 16 broar i parken där man kan känna hur det känns att vandra uppe vid trädtopparna. Sex stycken är dessutom svajiga och gungande hängbroar.

Fint att vandra här och trevligare nu när regnet upphört.  Lättare att få syn på fåglar och andra djur.

Växtligheten är tät och frodig.

Kikar in i en liten hålighet i sluttningen bredvid stigen, där bor en tarantella.

Det gungar rejält då man går över hängbroarna. De är högt över marken, så de med svindel bör inte kika ner.

Vissa träd bildar ett snyggt mönster då man kikar rakt upp mot himmeln.

-Där är en groda.

-Var, var, jag kan inte se den.

-Där.

-Åh, så liten den syns ju knappt. De är såååå små.

Fotografera isbjörnar och pingviner är mycket lättare, hade man bara kommit närmare grodorna så hade det räckt med ett macroobjektiv här. Mitt tele har svårt att nå ner till den lilla grodan. Louis har dessutom lite roligt åt att jag i dag har samma färger som grodan. Röd regnjacka och blå byxor.

Vi träffar också på en del ormar, den här är i miniformat. Inte så lätt att upptäcka då den ligger på trädgrenen i samma färger. Den är så liten att den med lätthet hade rymts i min handflata och mina händer är inte då stora.

Titta där en till liten groda.

Lite närmare. 

I slutet på vandringen dyker en ekorre upp som hittat något gott att äta. Det finns även vattenfall i den här parken,  där jag sitter ser jag det skymta mellan träden.  Några i sällskapet går ner för att titta närmare på det men det är en brant backe ner  och går man ner så måste man även gå upp då jag väljer att vänta. Titar på fjärilar stora som handflatan och i de mest underbara färger som virvlar omkring  och lite andra djur. Vår guide tar öven tillfället i akt för att få veta mer om Sverige och även lära sig lite svenska ord. Hans favorituttryck blir "no gårr vi" istället för "let's go!".

Utsikt över landskapet från slutmålet av vandringen. 

Klättra inte på utsiktsplatsen för då kan det gå illa.

Vulkanen vill inte riktigt visa  sig ännu.

Molnen ligger låga över bergen.

Det är gott om väggmålningar i det här landet, även här uppe. 

                                                                                 Föregående            nästa

Strandpromenad

Efter vår häftiga och intressanta flygtur över Nazcalinjerna så kan det vara skönt med en lugn promenad på stranden.  Fast något dopp i havet blev det inte för där verkar det lura lite faror. 

Vi har en bred härlig och solig sandstrand vid hotellet,  men de flesta verkar vilja stanna kvar vid poolområdet. 

Vi har utsikt mot öknen också. 

Men framförallt så håller det till en hel del fågel nära stranden. 

Lite längre bort flyger det färggranna varelser omkring. 

Även hel del som far omkring på vattnet. 

Det är så många segel uppe i luften att man är frestad att börja nynna på en välkänd låt av Lasse Dahlqvist. "Kors vad det vimlar av segel i da".

De som håller i seglen far fram så det riktigt fräser i havet. 

Det ser kul ut, men även lite svårt.

Det gäller att passa sig så att landningen hamnar tillbaka i havet efter en lufttur. 

Och så att man inte landar på land. Den här mannen var snubblande nära.

Flamingorna verkar vana och fortsätter lungt med sitt matletande. 

Fast måsarna verkar lite nyfikna, de vill kanske testa en sådan där bräda. Fast de här måsarna tror jag är tärnor.