Arjeplog, Galtispuoda och norrsken.

Vi har alltså kommit fram till Arjeplog, lämnar våra väskor på hotellet och letar reda på vägen upp till Galtispuoda, har läst att där uppe ska det vara en formidabel utsikt över området. Bäst att passa på när vädret är så fint. Dessutom är det bilväg ända upp.

Utsikten är verkligen formidabel, men lite svårt att få med känslan av det storslagna så jag får ta fram mobilen och ta en panorama.

Vi är högst uppe på berget Galtispuoda och nog känns det lite som att en fjällvandring skulle vara trevligt. Vädret är verkligen underbart och då har det varit på hela denna resa. Fast jag kom inte så långt.

Fotar lite blomster istället.

Återvänder till hotellet och hör på radion att det troligtvis ska bli norrsken i kväll. Håller tummarna och hoppas. Jag får ett meddelande från Maria Sundqvist som bor i Arjeplog om att det är lite norrsken där hon bor. Jag tar på mig och går ut, letar mig fram runt huset. Det är fin blå skymning, men inget norrsken går att skönja.

Trevar mig tillbaka i mörkret och kryper till sängs. Då får jag tips av Maria att det finns en webkameran som är riktad ut mot Hornavan. Jag bor ju vid sagda sjö, visserligen fick vi utsikt mot parkering och inte mot sjön. Lite konstigt eftersom vi bara är sju gäster på hela hotellet.

Lägger mig och läser men kollar in på kameran då och då. När mörkret sänker sig så blir bilden svart/vit. Lite svårt att se om det är norrsken då.

Men plötsligt ser jag att det är en rörelse där ute. På med stöveln och en tröja. Glöm inte nyckel för då är jag utelåst. Tassar iväg i pyjamas, ändå ingen som ser mig i mörkret. Trevar mig fram och hittar en veranda på baksidan av hotellet. Bra, för stativet är kvar hemma. Men ett verandaräcke kan duga som hjälp. 

Ja, visst är det norrsken.

Tänk en sådan tur vi hade, både fint väder på resan och norrsken första kvällen i Arjeplog. 

Nu kan jag sova lugnt.

Vad ska ni göra i Bräcke?

En vän frågade mig; Vad ska ni göra i Bräcke.

Sova, svarade jag.

För det var tänkt som ett övernattningsstopp på vägen norrut.

Men om man undviker motorvägar och väljer den smala vägen så kan man passa på och se på vårt vackra land. Stanna och ta några bilder och bara njuta av att vara på väg någonstans.En panoramabild från mobilen.

Ett stopp blev det vid Svärdsjön där Svärdsjö kyrka speglade sig så vackert i vattnet.

Åka efter GPS i all ära, men nog är det trevligare med riktiga kartor. Tur var att vi hade kartboken med oss, för emellanåt ute på små skogsvägar försvann ofta all uppkoppling i mobilen.

Vid bron in till Linghed stannade vi till igen, där står det en kyrkbåt. Finns ingen skylt eller förklaring till den, men en kyrkbåt är en typ av snipa som förr användes för att ro till kyrkan med. Kyrkbåtens konstruktion bygger på samma byggnadsätt som vikingaskeppen.

Inte så långt därifrån ligger Envikens Gamla kyrka. Den såg så fin ut så vi stannade för att titta.

Envikens Gamla kyrka uppfördes 1600-talet på eget initiativ av folket i Enviken. Kyrkfärden till Svärdsjö ansågs för lång och var mycket strapatsrik, trots detta fick man inte biskopens tillstånd att uppföra ett kapell. Men Envikenborna trotsade biskopen och byggde sin kyrka ändå.

Kyrkan var öppen så vi gick in och respekterade uppmaningen vid ingången.

En mycket vacker kyrka är det.

Men kan tänka mi att kyrkobesökarna fick en aning träsmak i baken under predikningarna, som kunde vara mycket långa på den tiden. Sitta i timmar på dessa plankor var nog inte skönt.

I Envikens Gamla kyrka har inga större förändringar skett sedan 1880-talet. Kyrkan har ingen elektricitet eller värme utöver järnkamin och är i sin helhet bevarad.

Snyggt handtag och lås.

Mitt ute i skogen vid Nyfäbode ser vi plötsligt något som är lite ovanligt i de här trakterna. Där står en runsten, den måste undersökas. Det ser ut som en runstenen med runor inhuggna i en drakslinga, men när man tittar lite noggrannare så är det inga runor utan bokstäver i lite kantigt format.  Det är lite svårt att läsa texten, men där står det,  "Åt minne av Udd Hans Andersson för 30-årigt oegenyttigt arbete på Balungsvägen. Enviken befolkning reste vården 1922".

Ingen stor sevärdheter egentligen, men så pass intressant att jag blev nyfiken på vem den där Udd Hans var. Sökte runt lite och kom fram till att han hade en del kommunala uppdrag, men det som låg honom varmast om hjärtat var att få Balungsvägen i fullgott skick och la ner 30 år på det arbetet. Folk i bygden tyckte att det arbete han satsade var så värdefullt att han skulle hedras på något sätt. 10 år efter hans död restes den här stenen. 

Vi far vidare på, inte alltid så slingriga skogsvägar.

Ibland behöver bilen lite mer bränsle, men här gick det inte så bra att tanka. Huset där bredvid macken, såg jag på foton inne i macken att det varit en butik förr och samlingspunkt för byns ungdomar. Nu var den tom och öde.

En Japp eller Daim för 25 öre hade varit gott, men automaten här på mackens gavel var tom.

I Färila Hittade vi en fin väggmålning.

Där hade Arnes Gatukök förvandlats till Vietnamesisk Wok. 

När det blev dags för lunchpaus så hittade vi ett fint ställe vid Ljusnan. För att få en bild på älven så behövde jag lite hjälp, backen ner klarade jag inte, den var för brant så min snälla assistent fick kila ner med min kamera och ta en bild.

Platsen här heter Henriksforsen.

Små skogsvägar avlöstes av ändå mindre skogsvägar.

Inte allt för långt från Bräcke finns en natursevärdhet, blev en trevlig omväg för att se Hallhuvudstenen. Det är ett ett märkligt fenomen där ett stort stenblock balanserar uppe på ett litet och stenblocket ser ut att kunna tippa av minsta vindpust.

Visste inte riktigt om jag skulle våga mig ner dit, men ner kommer man ju alltid säg det och jag kom både ner och upp. 

En väldigt speciell sten så när jag nu tog mig fram i blåbärsriset, får stenen vara med från båda håll.

Många riktigt stora flyttblock hade samlats i skogen här.

Nu var det  inte så långt kvar till dagens mål, Bräcke. Där vid vårt övernattningsställe hade älgarna börjat beta av träden.

Ja, jag säger som min vän sa, vad gör man i Bräcke. Vi gick ut för att se och det fanns inte så mycket att se, de flesta butiker gapade tomma och till och med polisen hade övergivit stan redan 2015.

Men fotografer gillade de tydligen här.

Men något trevligt hade de ändå. Prisbelönt glass.

Klart att vi var tvungna att testa den och god var den. 

Långt inlägg blev det, men det var stora drag så som vår dag var. En härlig dag. 

En glimt av Sveriges från Gävle till Bräcke. 

Blir inte alltid som man tänkt sig.

Även om det inte hela tiden blir som man tänkt sig, så får man göra det bästa av situationen. 

Förra sommaren var det tänkt att vi skulle bilat norrut, men då hamnade  jag i vårdsvängen och blev avrådd från att åka. I sommar har min fot spökat, men tänkte att varför sitta hemma och ha ont, så när vi nu skulle iväg och lämna hunden som vi passade, då passade även vi på att åka lite.

Boenden var bokade, jag hade bara ett läkarbesök kvar att klara av för att få svar på en magnetröntgen. Sedan bara packa väskan och åka.

Trodde jag, ja.

- Din fot är bruten säger min läkare.

-Men, säger jag, man ska ju inte kunna gå på en bruten fot.

-Du kan, svarar läkaren.

Inte så konstigt att jag har ont. Inte bara två ledband som gått sönder, foten var mer trasig. Nu blev det bråttom att få mitt nya stöd, vi åker ju i morgon. En stadig ortros sitter nu på foten och ska sitta där i fyra veckor till.     Lite knölig att gå med men nu gör det inte ont.

Lite rörig start blev det, men iväg kom vi. Första stopp blev i Hedesunda för att lämna hunden.  Här uppe avverkas det för fullt. Garnbarkborreangrepp sades det.

Sedan stod Gävle på tur. En stad vi besöker då och då så det blev inte mycket fotograferat där, men vi brukar titta på Mästerkockarna och de brukar ha tävlingar i Gasklockorna. Kunde vara kul att se var de fanns.

Vid Gävle Strand såg vi även Almagrundets fyrskepp. Det byggdes på Brodinska varvet i Gävle och blev klart våren 1896. ”Almagrundet” blev det sista fyrskeppet som togs ur tjänst, och detta skedde 1969.

Även om man haltar omkring med en klump på foten så behöver man äta, jag lyckades ta mig ner till torget i Gävle och åt en god middag på Trattoria Basta, en liten snyltgäst försökte tigga till sig lite av min pasta.

Nästa dag tog vi en tur ut till Bönan, allt var stängt och för att komma ut till fyren var det för långt för mig att gå från parkeringen. Vi fick istället en liten fin tur i vacker natur.

Hittade även en skylt, en lite gullig en.

Det händer inte så mycket nu

I dessa coronatider så händer det inte mycket för oss, jag och maken håller oss hemma. Handlar mat via nätet och får hjälp av barn och barnbarn med det som inte går att fixa den vägen. Träffa dem får vi göra på håll. Lika bra det för sonen har precis klarat sig igenom sitt virusangrepp och han kan intyga att det är definitivt inte som en vanlig influensa. Fyra veckor med feber och andra jobbiga symtom där andnöd var det jobbigaste. 

Så vi tar det lungt här hemma och roar oss med att umgås via telefon och nätet.

Men härom dagen smällde det till, smällen var i vårt fönster. Jag skyndade ut och där på marken låg en hackspett. 

Nej inte vår fina Hacke, tänkte jag. Men han verkade ha överlevt, blinkade med ögat och såg ut att andas. 

Förra gången, när en koltrast flög in i ett annat fönster, gick det inte lika bra. Då gick både fönster och fågel sönder. Tur nu att fönstret höll, nu när vi inte ska iväg och träffa folk. 

Men åter till Hacke, handskar på och så tog jag upp honom och hoppades på det bästa. Han låg så fint i min hand, sträckte ut ena vingen men stannade kvar. Flämtade lite och blinkade med ögonen. Jag lyckades hala upp mobilen ur fickan och få fram kameran och ta en bild.

När Hacke kvicknade till så pass att han satte sig upp gick vi ner till plommonträdet. Tänkte att han kanske ville gå över på en gren där och sitta där och återhämta sig. Men se det ville han inte alls. Han klamrade sig fast i min handske. Där stod vi ganska länge och försökte hålla ett samtal igång, får väl erkänna att det var nog bara jag som pratade.

Men plötsligt kvicknade han till mer, lyfte på huvudet och gav min tumme ett tjuvnyp. Tur jag hade handsken på, skulle det vara tacken för att jag försökt hjälpa honom. Fast jag tog det mer som hans sätt att tacka för hjälpen, för sedan bredde han ut vingarna och flög en liten, liten bit över till trädet.

Där satt han ganska länge, först alldeles stilla och sedan hoppa runt lite i trädet för att sedan breda ut sina vingar och flyga iväg.

Dagen efter så såg jag honom igen, ja jag kan inte vara helt säker på att det är samma Hacke men gissar på att de håller sitt revir och det är samma som återkommer. Nu kom han till köksfönstret och försökte få ut det sista i flaskan med fågelmat. 

Nu kan jag inte heller vara helt säker på att Hacke är just en Hacke för jag vet inte om man kan se skillnad på hanar och honor. Kan ju vara en Hackelina också, men vi brukar kalla den för Hacke för enkelhetens skull. 

De stora rörliga stenarna.

De rörliga stenarna är förstås inga stora stenar som kan förflytta sig för egen maskin, men då man ser dem på håll ute på ängar och i skogen så ser de mest ut som stora stenbumlingar som ligger där...ända tills de börjar röra på sig.

Blir nästan som känslan då man står på fjället och spanar på några myskoxar och är övertygad om att det är just myskoxar man tittar på och även att de rör på sig, ända tills man plockar upp kikaren och inser att det var stenar. Fast här blir effekten tvärtom då. Speciellt då det också sticker upp ett huvud från stenen.

Jag vet inte om man kan kalla dem för söta, men jag tycker de är ganska så charmiga. Och visst kan man ana ett litet belåtet leende då den sett något extra gott att äta.

Smaskens!

De har inga tänder, men man ska ändå undvika att stoppa in fingret i munnen på dem, för de har sådan kraft i käkarna att ett finger lätt knipsas av.

Ett rejält gap har de också, inte så lätt att se eftersom de alltid hade huvudet nere i gräset då de gapade som störst.

Gytjebad är tydligen något som de verkligen njuter av.

Verkar inte bry sig så speciellt över, om någon passar på att åka snålskjuts.

Det är någon slags näshornsfågel som slagit följe med sköldpaddan.

Kohägern var nöjd med att förflytta sig för egen maskin.

Även om de här sköldpaddorna är stora och tunga och kan väga 200 kg, så kan de förflytta sig relativt snabbt. Såg en hane som upptäckte en skön dam som han gärna ville bekanta sig lite närmare med. Damen i fråga var inte intresserad av honom och drog iväg. Hanen skyndade efter men trotts att det såg ut att gå i racerfart för att vara en jättesköldpadda så var damen snabbare och han hann inte med henne. En stund senare kom han tillbaka, såg nog lite besviken ut men hade tröstat sig med lite gräs. En rejäl uppförsbacke hade han på återvägen.

Helt utmattad av "språngmarschen" och sedan backen upp, så såg han han rejält uppgiven ut.

Han orkade inte ens vara med och blåsa lite såpbubblor med kompisen.