Mera från Tai O

Den lilla fiskebyn var så trevlig så vi tog och åkte dit en gång till. Det är lördag morgon och kön till bussen är lång, vi kommer med den andra bussen och när den är fullsatt är kön av väntande fortfarande lång. Det är folk som ska ut och vandra i den vackra naturen på ön Lantau. Vädret är strålande och sikten bättre än förra gången vi var ut hit.

Byn är känd för att ha turer ut till de rosa delfinerna och jag är bra sugen på att få åka ut och försöka få syn på någon.

Fiskebåtarna har kommit in med sin fångst. På bron står folk och förhandlar om priset.

Färskare än så här kan det knappast bli.

Fler fiskebåtar kommer in.

I dag är det så klart att man ser bergen i bakgrunden och även ledningarna för färskvatten där uppe.

Vi fortsätter in i gränderna och träffar på den här glada tanten som stod och putsade sina torkade fiskar.

Fint ska det vara.

Vill man inte köpa en nyputsad torkad fisk så kan man kanske skaffa sig en fisk med hatt.

En annan specialitet här är salta och torkade ägg. Ser nog godare ut än vd det är.

Det är lågvatten nu.

Vi vandrar iväg mellan husen, men åt ett annat håll än förra gången vi var ut hit.

Vid brandstationen står det en roligt målad låda.

Tvättdag i dag.

Fiskdoften vilar ganska tung över byn.

Det finns i alla fall någon som verkar gilla det, för plötsligt ser jag en stor fågel som cirklar omkring i närheten av några tunnor med fisk.

Såg sen att det var inte bara en sådan här stor fågel utan sex stycken.

Hundarna verkade ta det lite lugnare, de jagade inte runt så mycket,  låg bara och slappade.

Vi kommer längst ut på udden och där finns det inte så mycket mer än hav.

Så vi vänder tillbaka till själva byn utan att sett en enda rosa delfin. Det fanns flera som ville ta med oss på en båttur, men bara runt bland husen. När jag frågade om de rosa delfinerna så log de bara som svar. Tyvärr är det så att dessa djur är utrotningshotade på grund av föroreningar och även båtarnas propellrar så numera är det så få och de är så långt ut att om man får syn på någon under en båttur så är det på så långt håll att det bara skulle bli som en prick på bilden. Fast förresten en såg jag och det var också den enda.

Sausalito

Sausolito ligger tvärs över viken från San Francisco, på andra sidan bron alltså.

Det är en lien mysig stad där en hel del kändisar, konstnärer och folk som vill bo lite pittoreskt har slagit sig ner. Sausalito är också känt för sina många husbåtar. Det var här, när han bodde på en husbåt, som Otis Redding fick idén till sin hitlåt (Sittin’ On) The Dock of the Bay. Idag finns här hundratals husbåtar, från udda och slitna till vräkiga och dyra varianter. 

Vill man som turist bo sjönära och höra vågornas skvalp ända in i sovrummet så kan det här stället passa. Fast det är inte så billigt att bo där, det billigaste rummet kostar 385$.

I Sausalito lär man få bra benträning om man tar en promenad, husen och gatorna klättrar uppför bergssidan.

Namnet Sausalito kommer från spanskan och lär betyda betyder den trädrika platsen. Men att det var gott om träd där , det var innan de började skövla redwoodträden. Nu är det nog mer gott om fina båtar.

Här uppe bland de fina villorna hör jag ett välbekant ljud, så vi drar oss ner till huvudgatan igen.

Det är lunchtid, men det var inte de hungriga och köande människorna utanför stans populäraste hamburgerställe, som hördes ända upp till berget...

...nej, det var några helt andra som hojtade ut sin ankomst.

Nämligen sjölejonen, fast vill man se dem på lite närmare håll måste man vara medlem på Sausalito Yacht Club, där verkar de trivas.

Lite längre bort ser det ut som om de börjat med någon form av levande takbeläggning.

Vi går dit och träffar på en svartfot på vägen. Han verkar spana efter om det är någon strejk på gång.

Några av de som befolkade taket kommer flygandes.

- Jag kan flyga!

Upp, upp och iväg.

Vi går närmare den stora fågelsamlingen.

En nyfiken turist blir lite väl närgången och det blir oro i fågelgänget.

När hon backar så lugnar de ner sig.

Vi lämnar fåglarna ifred och återvänder till stan.

Tittar runt lite...

Innan vi återvänder till SF och kvällens gymnastikpass.

Så härligt att få uppleva riktig vinter.

Bryter in med lite vinterbilder, så San Francisco får vänta ett tag. Svärmor uppe i Hedesunda fyllde 90 år och när vi ändå var så nära tog vi lite vintersemester i Gävle. En av dagarna for vi över till Sandviken och Högbo och där fick vi uppleva lite riktig vinter. Vi kom dit när solen började leta sig upp över trädtopparna och det ångade rejält från ån.

Jag hade hoppats på att få träffa på strömstaren men det var bara änderna som var på alerten där. De var desto piggare och var övertygade om att vi hade något gott till dem.

Lite grann hade vi med oss och änderna insåg snabbt att det gällde att vara på hugget för att få med en smakbit.

De kom med sådan fart så att jag nästan blev omkullflugen.

Tjoho, här kommer jag, var har du maten?

Det märktes att de var vana att få mat när det kom någon, och inte var de blyga av sig heller.

Om jag lägger huvudet på sned och ser riktigt söt ut, kan jag få något då?

Ja, men det är ju klart. Ser du så rar ut så.

Hur gjorde du? Berätta, jag vill också ha.

Brödet vi hade med tog slut och änderna ledsnade på oss så vi tog en promenad istället i det fina vädret.

Palace of Fine Arts Theatre

På promenaden i förra inlägget fick vi syn på en pampig byggnad som vi bara måste kolla lite närmare på. Hade läst att det var det enda som fanns kvar efter den stora utställningen Panama Pacific. Allt skulle egentligen rivas efter utställningen och var byggt därefter, men den här byggnaden som vi såg har rustats upp och fått stå kvar. 

Sagt och gjort vi promenerar iväg och på en promenad ser man en hel del, det första vi träffar på är Oktagonhuset. Det heter Colonial Dames Octagon House.

Tidigare fanns det fem åttkantiga hus i San Francisco. William C. McElroy byggde det här 1861, fast då låg det tvärs över gatan från sin nuvarande plats.  Han valde att bygga ett hus i denna form, eftersom man trodde att om man bodde i ett åttakantig hem resulterade det i ett längre och friskare liv - en slags artonhundratalet feng shui.  Det stod länge tomt och försummade, men 1951 när National Society of Colonial Dames of America i Kalifornien köpte huset, flyttade det tvärs över gatan och restaurerade upp det. Det går att få komma in och se hur det ser ut inne också, men av skylten så verkar det bara vara möjligt på sommarmånaderna, så vi fortsätter vår promenad.

Man får bra träning av lårmusklerna i den här staden och jag är glad över att min fot och även jag själv är så tränad nu att jag klarar av det bra. Det är svårt att göra de branta och backiga gatorna rättvisa på bild, men kullarna syns lite i alla fall.

Det är lätt att orientera sig i San Francisco, för gatorna är långa och raka utan att byta namn, dessutom så behöver man inte leta gatuskyltar på husväggarna för i gathörnen finns namnen på gatorna nere vid trottoarerna.

En lite kul effekt som jag undrar om fler än jag ser, när jag tog bilden var texten upp och ner, så jag vände den rätt och då ser texten ut att sticka upp och de gula knopparna bli gropar istället för tvärtom.

Fast nu var det till Palace of Fine Arts Theatre som vi tänkt gå. Den byggnad som vi såg på håll i förra blogginlägget.

Det vi först träffar på där och som drar till sig min uppmärksamhet är ett vackert svanpar.

Lite gråtrist väder, där regnet hänger i luften, så någon vacker spegling i dammen framför byggnaden blir det inte.

Men en pampig byggnad är det. Allt det här och en hel del mer, byggdes 1915 till utställning som hölls för att fira att Panamakanalen var färdig för invigning.

Vi är inte de enda som är här för att beundra den pampiga byggnaden. Här sitter de på rad.

En del av de besökarna poserar villigt för en bild.

Andra är upptagna av lite mer kärleksfulla sysslor.

Nu hänger inte regnet bara i luften längre, det regnar och vi lämnar fåglarna och palatset.

Jag vet att San Francisco är en stor stad, men jag fick aldrig känslan av storstad då jag var där, tror det beror på den lite mer gemytliga bebyggelsen. Mitt emot palatset var det visserligen stora villor. Den här var kul med ett litet hus ovanpå skorstenen.

Vi drar oss ner mot stranden för att kolla hur bron ser ut i diset och regnet, passerar ett gatukök där några fåglar sitter i regnet och hoppas på en smakbit.

Hoppas de fick smaka något av de här två fikande personerna, när vi gick tillbaka sedan var det tomt på kunder och även fåglarna hade övergivit stället då, så de hade tydligen koll på att om där var folktomt så fanns det inget mat att få heller.

Man såg inte mycket av Goden Gate bride nu men det var lite häftigt att stå där och se hur den förändrades med av hur molnen drog förbi och hur regnet ökade och minskade intensitet.

Regnet avtog och vi fortsatte vår promenad, men det tar vi en annan gång.

Corcovado och Limhamnsjesus.

Ett måste när man är i Rio de Janeiro för första gången är att besöka kristusstatyn (Cristo Redentor, på portugisiska) uppe på berget Corcovado. Berget är 710 meter högt och det borde vara en hänförande utsikt där uppifrån vid klart väder. Vi har väl inte haft så mycket klart väder och dagen för vårt besök lovar väl inte det klaraste vädret heller. Det regnar i alla fall inte. Ser ni statyn där borta bland molnen?

Från vårt hotell ser statyn ut att sväva bland molnen.

Vi har i alla fall bokat in en tur upp till statyn, en liten minibuss hämtar upp oss vid hotellet och vår lilla grupp består av två engelsmän, mig och maken och vår guide Eduardo. Tror inte han var så van guide, för det han delgav oss läste han innantill på en knagglig engelska. Men hur som helst så begav vi oss iväg för att stifta närmare bekantskap med den 38 meter höga statyn. Ett litet stopp på uppvägen ökade våra förhoppningar om att det skulle klarna upp något.

När vi så kom upp till mellanstationen för bergbanan som går upp till statyn, tanken är att vi ska åka bil upp, kan jag inte påstå att vädret kändes lovande för utflykten.

Man ser inte många meter bort.

Vi får veta att under nattens oväder så har ett träd fallit rakt över vägen och vi måste vänta tills det röjts bort, jag roar mig med att kolla in djurlivet.

Hittade några sådana här baggar som valt att sova på rygg.

Jag väckte dem genom att vända dem på rätt köl...

...och de satte genast igång med dagens jobb.

Fanns en del fåglar också, men de var lite blyga.

Efter lite väntande och diskussion med personalen där uppe så fick vi veta att det inte gick att komma fram bilvägen utan vi fick åka ner igen och ta bergbanan upp. Där nere står en lite annorlunda staty.

Efter lite köande så kommer vi iväg med första vagnen för dagen.

Turen upp går genom skog och moln och lite högre upp kommer vi förbi den mellanstation där vi stod och väntade nyss. Ett mycket fallfärdigt hus håller på att renoveras och det ska bli hotell så småningom.

Sista biten upp mot statyn kan man välja på att gå trappor eller åka hiss och rulltrappa.

Så var vi uppe vid den stora kristusstatyn. Ett som är bra med alla dessa selfies är att folk ser så glada ut.

Jag läste att statyn skulle ha förlorat ett finger på högerhanden i ett åskväder, tog en bild men de måste ha lagat handen.

Sedan måste vi beskåda den formidabla utsikten. ;)

Här en till som verkar fundera på hur det ser ut där nere.

Molnen skingras lite emellanåt så man ser att det finns en stad under oss.

Masterna på berget intill ser lite spöklika ut då de skymtar fram då och då.

Vår guide beklagade sig för att vi hade otur med vädret och sikten men jag tycker nästan att det var lite mer spännande så här. Kom att tänka på sången "Jag har hört om en stad ovan molnen", här kan vi säga att vi såg en stad under molnen. Det var nästan som om någon gläntade på förlåten och lät oss skymta en glömd och gömd stad. Lite magisk känsla när molnen öppnade sig för en stund.

På baksidan och i sockeln av statyn finns det ett litet kapell.

Men hur var det där med Limhamnsjesus då? Jo, det ryktas om att statyn är gjord av cement som kommer från Cementa i Limhamn, det blev känt bland svenska sjömän och de döpte statyn till Limhamnsjesus. Nu stämmer inte det helt och hållet, visserligen levererades cement från Limhamn, men den användes bara till fundamentet.

Man får inte mata aporna här...

...men det bryr sig inte aporna om utan förser sig gärna av det de kan roffa åt sig. Den här som satt ovanpå maskinhuset till bergbanan hade lyckats få tag på ett stort bröd.

Vi åker ner igen.

På kvällen är statyn belyst och synes sväva över Rio.

_______________________________________