Gissa mitt yrke och en Vertu

Blev ett litet ofrivilligt stopp i min berättelse från resan till Peking. Fick en liten elak bacill i ett operationssår som däckade mig ett tag men hoppas på att den går att skrämma bort. Gör ett nytt försök men bara ett kort inlägg i dag. Lite mjukstart.

Om vi hade dessa yrken i Sverige skulle vi kanske kunna kapa toppen på arbetslöshetskön avsevärt.

Damen här går inte och försöker få stöd utav räcket, utan hon jobbar med att putsa räcket runt tunnelbanestationen.

Lika artig och lika raskt öppnade han dörren varje gång jag passerade. Hans jobb är att stå där nere i källaren och öppna dören som leder ut från hotellet till Gallerian.

Jag tror inte att de här personernas lön räcker till att vara spekulanter på den här exklusiva telefonen som fanns till salu i Gallerian.

Någon som är sugen på en Vertu, vi kanske kan dela på den och ha den som en andelstelefon. Priset som är i Yuan men blir nästan detsamma i Skr.

Finns en lite billigare modell också.

Tunnelbana i Peking.

Tänkte åka lite tunnelbana i Peking. Vid en del stationer kunde det vara en tidsödande sysselsättning om det var mycket folk eftersom de hade säkerhetskontroller som påminner om dem på flygplatserna. Skillnaden var att här fick man ha vattenflaskor med sig.

Fast när jag såg den här förbudsskylten så bestämde jag mig för att låta bli. För var skulle jag göra av alla mina vapen då.

Bestämde mig för att gå till fots istället, fast vid övergångställen får man vara uppmärksam eftersom svängade trafik inte tar hänsyn till om det är grön gubbe för fotgängarna. Kommer det en polisbil så kör de också även om de har rött och fotgängarna grönt. Vid det här övergångstället stod det poliser och visade förbipasserande en bild på en äldre kvinna. Gissar på att det var någon de efterlyste.

Jag gick till Silk Street (Sidenmarknaden) istället. I bakgrunden syns Pekings högsta hus.

Där inne var komersen i full gång. Alla ropar och vill att man ska komma in i deras bås och titta och framför allt köpa. Handla där är ett tidskrävande projekt. Priset du får från början är  alltid mycket, mycket högre än vad varan är värd. Det som rekommenderas är att pruta ner till en tiondel av ursprungspriset. Förra gången jag var här, för två år sedan, var det rörigt och kläder och prylar hängde ut i gångarna. Så här såg det ut då.

Nu var det snygga bås med glasväggar.

Vita berg och snöklädda byar.

Lite svårt att veta när det är dag eller natt när man flyger över olika tidszooner men när jag öppnar gardinen framför fönstret ser jag att där vi är just då är det dag igen.

Vi flyger över vita snöklädda berg, här uppifrån luften är det så vackert. Men det är svårt att fånga det på bild genom ett smutsigt flygplansfönster.

Ser att det inte är öde land där nere. En stor väg skär genom landskapet och jag tycker det ser ut som en by där också.

Mer vägar och större samhällen tittar fram mellan bergen.

Berg är så vackert tycker jag.

Snön börjar avta och kikar man i högra kanten på den här bilden så skymtar man faktist en välbekant mur, som enligt sägnen ska kunna ses från månen. Förstår när jag ser den på min bild att det är ganska omöjligt för jag fick förstora bilden ganska mycket för att se att jag fått med den på bild.

Landskapet blir strax helt annorlunda. Vi lämnar bergen bakom oss och kommer in över bebyggda trakter. Det byggs nya bostadsområden, vägar och broar. Ser lite märkligt ut med stora vägar som slutar i intet.

Och vägar med otroligt skarpa kurvor.

Det är inte bara jag som nyfiket spanar ut på landet som vi ska strax ska landa i.

Vi landar på  Beijing Capital International Airport och vrider klockan 7 timmar frammåt. Så istället för fyra på natten är den elva på förmiddagen.

På flygplatsen blir vi mötta och lotsade genom alla kontroller. Där vandrar min väska iväg och jag kan lirka upp min lilla kameran ur fickan.

Tåg ska vi också åka...

Väskorna kommer.

Där har vi vårt hotell.

Ut och resa.

Dagarna innan jag tog en vilopaus på S:t Görans sjukhus för att få en operation gjord, kom jag hem från en resa. Hade inte tid eller ork att gå igenom bilder och blogga om den då, men nu har jag både tid och ork och tänker skriva lite om den resan.

Att resa kan vara både avkopplande och vidgande av vyer, men innan man kommer till ro på sin plats i flygplanet och senare till sitt resmål så har vi det obligatoriska flygplatsbesöket. Kan vara lite stressande ibland. Passa tider och hitta rätt på nya flygplatser.

Undrar från vilken gate mitt plan går!

Sedan ska man hitta och skynda mellan säkerhetskontroller och passkontroller. Kan vara stressigt ibland.

Mycket folk som kommer...mycket folk som åker.

Tåg som ska passas och som åker under jorden mellan de olika byggnadena. Skynda, skynda.

Till slut kunde jag  slå mig till ro i flygplansfåtöljen och invänta avgång. Fast innan avfärd fick jag en alldeles egen mekaniker. Han kom, inte som ett yrväder en aprilafton utan mer som en lugn engelsman en novembermorgon, och slog sig ner framför mina fötter, halade upp sin skruvmejsel och började skruva. Med sig hade han två assistenter som räckte fram skruvar och olika verktyg. Fick nästan en föraning om vad som skulle komma ske, efter den här veckan på främmande ort. Fast läkarna på sjukhuset hade som tur var lite finare verktyg och jag slapp vara vaken och se dem mecka.

När min bildskärm satt stadigt fast och alla mekaniker lämnat planet kunde jag plocka fram nödvändiga tillbehör och luta mig tillbaka och njuta av resan till _ _ _ _ _ _.

När man vaknar upp...

När man vaknar upp och ser det här så vet man att det är över.

Nu är det bara återhämtningen kvar.

Sänder en tacksam tanke till all personal på S:t Görans sjukhus för utmärkt och kärleksfull omvårdnad.