Mot Agra

I dag styr vi kosan mot Agra. Det är ingen viloresa vi är ute på så vi startar tidigt och är uppe före tuppen. Det är en samling lite yrvakna som kommer ner till frukost; känns som om tidsomställningen sitter kvar i kroppen. Vi kommer iväg innan den värst morgonrusningen börjat i Delhi och nu ska vi upp på den nya och även privata betalvägen som leder mot Agra.

Det är ett cementföretag som anlagt vägen. De som bor utefter vägen blev glada då de fick höra om att vägen skulle byggas för nu tänkte de att de skulle öppna lite försäljningsställen till alla som skulle köra där, men de blev ganska besvikna när vägen var klar för den är kantad med taggtråd och ingen får vare sig stanna för inköp eller ha några bodar där. Men vad bryr sig indier om förbud, för trots att det var förbjudet att både korsa vägen och vistas där så var det fullt med folk som tog sig upp dit. En del liftade och andra bara skulle korsa vägen.

När vi startar dagens färd är det fortfarande mörkt och när det börjar dagas så hänger diset tungt över nejden och alla tegelbruk som vi åker förbi.

Men eftersom tiden går så ser det ut att bli lite klarare väder. Vi håller tummarna för att Agra inte ligger insvept i ett töcken.

Vi stannar för en bensträckare och ser att fåglarna redan är i full gång.

Inte bara fåglarna är på alerten där vi stannat utan hundarna kommer för att kolla om vi har något att bjuda på. De är väldigt nyfikna på min kamera.

Här får jag också se att det som vår guide berättade om att det är fint med en Volvo här, så fint så att man skriver VOLVO med stora bokstäver på bakrutan på bussarna, spelar ingen om det är en Volvo eller ej.

Så kommer vi fram till Agra. Där är det full rulle.

Tyvärr har vi ingen tid för att strosa runt på de livliga gatorna och bekanta oss med folket där, men jag försöker fånga lite av folklivet från bussen. Den kan inte köra så fort här så lite bilder blir det, även om de inte blir så skarpa så ser man hur där är.

Tar några av de bilderna här och det kommer nog fler i nästa inlägg.

New Delhi med India Gate.

India Gate är triumfbågen som står på den pampiga paradgatan Rajpath. Med ett späckat program så får det bli en bild från bussen när vi passerar gatan på den avspärrade sidan.

Triumfbågen byggdes till minne av de indiska soldater som stupat i första världskriget och de indoafghanska krigen, och deras namn är inhuggna i monumentet.

Vi åker runt och hoppar av bussen och kan se triumfbågen från andra hållet.

Från det här gathörnet kan vi även beskåda Presidentpalatset, Rashtrapati Bhawan.

Även den runda parlamentsbyggnaden finns här.

Vi återvänder till vår buss och hittar en charmig bil.

En Hindustan motors Ambassador Classic.

Djur gillar jag att fota och i den här staden finns det gott om hundar som verkar få klara sig bäst de kan. Den här lyfte på ena ögonlocket och verkade inte bry sig så mycket om oss turister. Den sov lugnt vidare när vi hastade vidare till nya äventyr.

När kvällen sänkte sig och vi åter var på väg till vårt hotell och den väntande middagen så passerade vi India gate igen och nu hängde månen där också.

Indien - Delhi - Qutab Minar

Vi har alltså kommit till Indien och Delhi. Visserligen är alla trötta efter en lång resa hit men varför sova bort tiden när man kan bege sig ut och uppleva staden. Vi beger oss till Qutab Minar som är en minaret och där finns det högsta tornet som är byggt av sten i Indien.

Tornet är 72,5 meter högt och började byggas år 1199 av Sultanen Qutb al-Din Aibeg för att markera sin seger över Rajputs. Det finns trappor som går upp till toppen av tornet men numera får man inte gå upp dit. Det är utnämnt till ett världsarv sedan 1993.

Qutb Minar och Alai Darwaza.

Pelargång.

Tjusig frisyr.

Järnpelaren som finns på det här området har också sin historia, den kan vara så gammal som från 912 f.kr. Pelaren stod först i mitten av ett tempelkomplex med 27 tempel som förstördes av Qutb Al-Din Aibeg, och byggnadsmaterialet användes för att bygga upp den islamiska moskén. Pelaren består av 98% smidesjärn.

Att det har återanvänds en hel del av det hinduiska templet kan man se om man tittar sig omkring och fördjupar sig i detaljer.

Vår svenska guide, Anne-Sofie, berättar med inlevelse om allt som vi vandrar runt och tittar på.

Det står också ett halvfärdigt torn här, det var den indiske härskare Alauddin Khilji som började bygga det och hade tänkt sig att det skulle bli två gånger högre än Qutb Minar men det blev bara 24,5 meter högt när han avled 1316 och bygget fullföljdes aldrig.

En del stressar runt för att hinna se så mycket som möjligt.

Andra tar det ganska lugnt.

Ville du något?

Tittar man lite förbi alla gamla byggnader så finns det också en hel del djurliv också.

Mount Batur

Det finns många vulkaner på Bali och minst en ville jag få se när jag var där så vi begav oss till Kintamani för att se utsikten över Mount Batur. Senast den hade utbrott var 2000.

Det går att vandra upp på vulkanen för att titta ner i kratern. Många vandrar upp dit för att uppleva soluppgången men då startar vandringen redan kl. 02.00 och dessutom är det  kallt då man kommer upp på toppen. Inte helt riskfritt heller. För år 2010 vandrade en liten grupp svenskar upp, en av dem snubblade när han skulle fotografera och föll ner i kratern, han föll 150 meter och omkom.

Vulkanen ligger bredvid sjön Batur.

Här i Kintamani, där man har fin utsikt över både berget och sjön, där passade befolkningen även på att få lite inkomster från de som stannar för att beundra utsikten.

Färggranna kläder säljs.

Och läcker frukt.

Det är inte bara berget som kan vara farligt även att ta sig fram på trottoaren kan ha sina faror. Någon ligger där och sover och när jag försöker ta mig förbi utan att störa får jag ta till den rikligt trafikerade vägen. Bilarna är ingen fara men motorcyklarna måste man passa sig för. Vår chaufför försöker schasa bort hunden men det vill jag  inte.

Det är ju den jag vill fotografera.

Jag ser att det byggs en hel del och jag vet inte om jag tycker att det ser så stabilt och säkert ut, ser mer ut som ett korthus som klättrar på bergväggen.

Tar en sista blick mot vulkanen innan vi fortsätter. Vi har tur den här dagen för det ligger ofta moln runt vulkanens topp.

Nere vid foten av berget syns det fortfarande spår av senaste utbrottet.

I detta svarta fält ser man även spår av aktiviteten där just nu. Vägar slingrar sig fram i den svarta lavan.

Stenbrottet

Vi är alltså ute på en dagsutflykt, blir upphämtade vid vårt hotell av en fyrhjulsdriven LandRover som ska ta oss runt på ön Bali. Vi får en riktigt trevlig dag i sällskap av vår chaufför som också är vår guide och av två trevliga australiensare som heter Robert och Barbara. Trevligt att höra dem berätta om Australien.

Första stoppet blir vid ett gammalt stenbrott som är beläget på botten av en torr flodbädd. Där har byborna brutit sten i generationer. Redan när vi stannar möts vi av en av arbetarna som just kommit upp med ett lass av sten.

Stenarna hon bär på huvudet ska sedan huggas och slipas till sådana som står travade bakom henne, en sådan färdigslipad sten väger 9 kg, så det är ett rejält lass som damen har på huvudet.

Hon har jobbat hårt med att bära, har blivit en hel liten stenmur. Här träffar vi också på några till av byborna och tror först att de är arga men det visar sig att den äldre mannen är lite hörselskadad, inte så lite heller för de skriker rejält då de pratar med honom.

Bali kallas ju för gudarnas ö och det finns minst 20.000 tempel där, så därför är det inte så konstigt att det även på vägen ner till stenbrottet finns ett tempel.

Vi fortsätter vår väg ner mot stenbrottet, några bärare går före på stigen

Barbara och Robert får hjälp nedför trappen av vår guide, kan behövas med dessa ojämnt höga trappsteg.

Bambubron som vi ska över ser nygjord ut men fundamentet verkar vara riktigt gammalt.

Vi stannar här uppe och följer inte efter ner i den torra flodbädden, fast helt torr är den inte. Det sipprar fram lite vatten här och där och jag antar att det är ganska halt där nere.

Damen vinkar glatt till oss.

Bakom de torra palmbladen hörs det hammarslag och där bakom sitter stenhuggaren och hugger loss stenblock.

Dags att lasta på nya tyngder på huvudet.

...och påbörja vandringen upp till byn.

Trappan där vi fick lite hjälp av en stödjande hand forcerar hon som ingenting, svårt att tro att hon är 65 år.

Vi tar en liten sväng ner till byn för att titta på det nya templet som invigs i dag. Vi är inte ensamma om att skynda dit.

Alla är inte lika välkomna, den hungriga hägern schasas bort.

 Den burrar dock bara upp sig lite.

och försvinner in under bordet. Den har det nog inte så lätt för jag såg att den har bara en och en halv vinge.

Templet verkar inte vara helt färdigt ännu för det pågår en hel del aktiviteter där inne. Ser ni tempelhunden?

Han ser ut att vara på sin vakt.

Här kommer ingen förbi!

Kan det vara offergåvorna framför templet som han vaktar. Det var i alla fall dem som hägern ville åt.

Hunden på andra sidan ingången är inte lika alert, han verkar mest trött.

Jag har mitt 28-300 mm på kameran och det ser väl lite stort ut så vår guide skrattar lite och undrar om jag jagar lejon, innan han klättrar upp på taket för att hämta ner lite vatten till oss som är törstiga efter den lilla vandringen.