Fåglar, fåglar och fåglar.

Vi lämnar övärlden Frans Josefs land och det oroliga vädret bakom oss.

Även isvidderna lämnar vi bakom oss, vi är ute på öppet hav och isbrytaren hoppar och skumpar inte längre, fågellivet ökar mer och mer. Istället för att stå ute på däck och iaktta ismönster och hur den sönderbrutna isen rumlar runt bakom fartyget kan jag nu stå där och titta på alla fåglar.

Den mest underhållande fågeln var den här måsen som lekte fånga antennen. Gång efter gång kom den tillbaka och försökte ta tag i antennen med näbben.

Glöm inte att förstora.

Den fågel som lyckats fånga en fisk blev ofta uppvaktad av en fisktjuv. Fjällabben är ganska fräck av sig och stjäl gärna det som andra fåglar fiskat upp.

Många fåglar var det...

Oväntat besök!

Hemresan från nordpolen fortsätter med trevligt besök.

När det en längre tid varit tomt på fåglar och det sedan plötsligt dyker upp en hel del så förstår man att det måste finnas gott om mat där.

Finns det gott om mat finns det chans att det även dyker upp lite större varelser än fåglar. Mycket riktigt, snart ser det ut som om vattnet kokar.

Det tar inte lång tid innan det är fullt med folk ute på däck. Även vid fönstren på bryggan samlas det många.

Det är ett gäng vikvalar som dykt upp.

De simmar...

...och...

...de hoppar runt vårt fartyg.

Jag vill så gärna få en bild på huvudet på dessa valar men de är så snabba att det verkar omöjligt. Plötsligt dyker det upp ett huvud, men det där kan väl inte vara framänden på en val?

Det är en säl som sällat sig till vikvalsflocken. Den ser ut att trivas med livet och sällskapet där den ligger där på rygg och ser sällsynt njutningsfull ut.

De är väldigt rörliga av sig de där vikvalarna, mest befinner de sig under vattnet.

Men till slut får jag i alla fall en liten skymt av huvuddelen.

Lika fort som de kom, lika fort är de borta igen,

Besvikelse och ändrade planer - Frans Josefs land - Rubin Rock

Miljön utanför vårt ventilfönster i hytten  ser annorlunda ut nu när vi lämnat packisen och befinner oss vid Frans Josefs land. Ett taffelisberg, stort som en fotbollsplan och högt som en trevåningsvilla, seglar förbi.

Vi passerar öar med spännande silhuetter. Ön till höger heter Cape Tchkalova.

Tanken är att vi ska göra en landstigning på Northbrook Island och den gamla övergivna forskningstationen Cape Flora. Det var hit till Frans Josefs land som Nansen och  Johansen tog sig då de övergivit fartyget Fram i sitt förök att nå Nordpolen. På Cape Flora mötte de  Frederick Jackson, en brittisk polarforskare. Ingen hade hört något om Framexpeditionen på tre år och alla befarade att de var döda. Det finns två versioner av vad som blev sagt när Jackson och Nansen tillfälligt möttes på Kap Flora. Brittens förlösande ord lär ha varit ”How do you do?” eller ”Doctor Nansen, I presume?”, Nansen och Johansen fick skjuts med det brittiska fartyget till Nordnorge. Det finns en bild på det mötet här. Den kan väl knappast vara arrangerad. ;)

Eftersom jag läst en hel del om Nansen och även varit ombord på fartyget Fram, så tyckte jag att ett besök på Cape Flora skulle vara både spännande och intressant. Men vädrets makter i de här regionerna rår man inte på. Trots stort och robust fartyg så kunde vi inte komma dit och vädret var för hårt för att helikoptern skulle våga lyfta.

Jag får fortsätta att fantisera om vilka bilder som jag skulle ha kunnat få där.

Vi beger oss till Rubin rock istället.

Här vimlar det av fåglar. Det är inte en rejält nedsmutsad lins som åstadkommer alla prickar på himmelen.

Plötsligt sticker en säl upp huvudet också.

En grissla flyger förbi.

Tittar man lite närmare på fågelberget så ser man att det är ganska tätbefolkat där.

En märklig formation på det berget, det ser nästan ut som om det är uppbyggt av tändsticksformade bitar som travats på varandra.

Vädret är inte så bra, det både regnar och blåser och vår kapten vågar inte gå närmare utan backar ut till havs igen.

Vi lämnar fågelberget men jag stannar ute på däck och försöker få några fågelbilder.

En ensam tretåig mås seglar fram över lite is.

Det här isberget ser inte stort ut, men fågeln som seglar bakom det ger en liten fingervisning av storleken. Fast det är kanske för litet att få kallas isberg, är mer ett isflak.

Vi far vidare.

Gävle tacklar och bockar.

Filip och Fredrik var i Gävle och vips hade Gävle en ny slogan, "Gävle tacklar och bockar". Nog är den ganska passande och kul också. Gick runt lite i Stan och många bockar var det, hittade inte alla men ett litet urval här.

Vår övernattning blev i Högbo, eller "Höggsbo" som det tydligen uttalas. Det ligger nära Sandviken. Där finns det, förutom mysiga stugor att bo i och god mat, även en fin park med mycket att titta på.

Änderna i dammen behöver inte gå hungriga, för jag såg att de fick allt överblivet bröd från restaurangen.

Kul är också att kika in till Smé Johan i smedjan.

På kubbarna som står utanför växer det otroligt färggranna svampar, här borde jag haft makroobjektivet med mig.

Där inne i smedjan var det kurs på gång, men vi fick kika in genom dörröppningen.

Eleven skulle tillverka en drakljusstake.

Utanför Sandviken hittade vi Rosenlöfs tryckeri, det är ett bruksgrafiskt museum numera. Tyvärr stängt.

På väg därifrån går bommarna ner och det här fordonet kommer tuffandet på rälsen.

På Statoil kan man äta billig frukost, tydligen något som den här fågeln tagit fasta på.

Uleåborg

Uleåborg eller Oulu som de säger här, är norra Finlands största stad, här är de väldigt djurvänliga för även myggorna är omtyckta och har fått en egen samlingsplats.

Lejonen får bo på balkongen.

I parkerna bor grisarna.

Fast den mest fotograferade figuren i hela stan är troligtvis en polis. Han står på torget utanför saluhallen och övervakar torglivet. Det är en stabil figur och han är gjord i brons. Han är inte en avbild av någon riktig polis utan en symbol för alla torgpoliser.

Nu när vi var här skulle det vara stadsfestival, men hur vi än letade så kunde vi inte hitta något som påminde om någon festival. Uleåborg är finskspråkigt så det var inte så lätt att tyda affischerna heller. Det närmaste något festligt var torgstånden. Även där var det ganska ödsligt.

 Intill torget ligger det några bodar som är från 1700- och 1800-talet.

Vi lämnar torget och går ut över Pikisaarensilta för att titta på Uleåborgs äldsta byggnad, Matilas hus. Där är nu sjömanshemmuseum. Tyvärr är det stängt då vi kommer dit.

Mittemot ligger ett hus med ett häftigt torn.

Efter att ha traskat runt ett tag kan det vara skönt att slå sig ner med en kopp kaffe och vila fötterna på ett trevligt kafé. På Slottsholmen i Ule älv ligger en gammal slottsruin efter ett slott som den svenske kungen Johan III lät bygga år 1590, det förstördes av ett blixtnedslag 1793 och  där på ruinerna byggdes senare ett observatorium, i den byggnaden finns nu ett kafé.

Där kan man slå sig ner för att vila fötterna ett tag eller varför inte sitta i parken och titta på fåglarna en stund innan vi fortsätter vår promenad genom Uleåborg.