Promenad i Fremantle

Som så många andra städer i Australien så var Fremantle först en fångby, och många av de vackra byggnaderna som idag ger Fremantle sin unika atmosfär byggdes av straffångar. Fremantlefängelset byggdes på 1850-talet och det stängdes 1991. Har blivit utnämnt till Världsarv. Klart vi måste ta en promenad dit och titta hur det ser ut. En riktigt pampig uppfart leder upp till entrén. 

Gissar att fången kände sig bra liten då han fördes upp till  den stora porten.

Själva fängelsebyggnaden ser enorm ut.

Tur att det var en bil som skulle passera in dit så vi kunde rymma ut och uppleva lite annat än fängelsemiljö.

Utanför murarna i och i frihet så möter vi hop-on-hop-off turen som här ser ut som en spårvagn.

Solen skiner och fåglarna kvittrar så vi avstår från en tur och promenerar istället. Vi träffar på en flöjtkråka som också rymt.

En stor och pampig fågel som höll på att skrämma slag på mig för den låter mer som ett litet barn i nöd än som en sjungande fågel.

Den här lilla Willy Wagtail (Ärlesolfjäderstjärt) var lite mer diskret av sig.

Vi börjar bli lite hungriga så vi beger oss ner till hamnområdet, statyerna där påminner om att det var en fiskehamn förut.

Lite annorlunda båtar som ligger här nu.

Fåglarna här ser mer lika ut de vi är vana vid hemifrån, men de här är lika sugna på att få i sig en matbit, snabba är de också.

Senare ska vi ta en tur på Swan river för att besöka Perth men först svalkar vi oss lite i parken.

Ett gäng vita duvor traskar omkring där och pickar i sig frön.....

....men ser inte de här duvorna lite ovanliga ut. Tar en närmare titt och inser att det är nog inga duvor utan papegojor. Tror att det är någon sorts kakadua

Fortsättning följer.

Alcatraz

Tidigt en solig morgon i San Francisco begav vi oss ner till Fisherman's Wharfområdet och kajen där båten går ut till The Rock.

Vi kom med på första färjan.

Tuffade ut ur hamnen och förbi de morgontidiga arbetarna i hamnskjulen.

Nu med sikte inställt på den omtalade fängelseön, som figurerat i så många filmer.

Jag vet inte om det är riktigt men det sägs att Alcatraz betyder pelikan och syftar på de första invånarna på denna branta klippö. Från början samsades pelikanerna med en indiansk begravningsplats. Men när ön såldes till de vita, år 1859, uppförde USA:s arme en fästning här som skyddade San Francisco Bay fram till 1907 när det blev militärfängelse.

Eftersom vi kommer med första färjan är det ganska tomt på kajen.

När vi kommer iland välkomnas vi av en ranger i typisk parkvaktsmundering, han är där eftersom hela ön är nationalpark.

Vi får strikta förhållningsorder om var vi får gå och inte gå. Det är många fåglar som häckar på ön så de flesta grönområden är avspärrade för oss besökare. Han berättar också att 1934 blev det här ombyggt till ett av världens rymningssäkra fängelser. Rymningssäkert på grund av det kalla omgärdande vattnet med starka strömmar och hajar. Innan vi släpps iväg för att utforska ön och fängelset får vi träffa fånge #1259. Nämligen William G. Baker. Vad han hade gjort för att först hamna i fängelse berättade han inte, men för att hamna på Alcatraz så hade han misskött sig på det första fängelset och då kom man hit. Ville man veta mer så kunde man köpa hans bok.

Efter den genomgången traskar vi iväg, förbi fångvaktartornet som med sin byggnadsställning mer liknar en pagod.

Kan tänka mig att man som nykommen fånge hade många tunga tankar då man traskade uppför den här vägen.

Vi vet att vi kan återvända med nästa tur tillbaka till fastlandet.

Hade fången otur så var det här slutstationen, det är nämligen bårhuset.

Då är den här gamla lastbilen vackrare att titta på.

Vi går in i själva fängelsebyggnaden.

Här blev fångarna försedda med kläder och annan utrustning.

Vi har tur som är här tidigt och slipper köa så länge för att få vår audioguide. Kan tänka mig att kön kan ringla sig lång här igenom duschrummet. Guiden finns på en mängd språk och jag passar på att fråga om en svensk, men får svaret att "ni svenskar är så intelligenta att ni kan engelska", så jag får nöja mig med en engelsk (eller amerikansk).

Vi går uppför trappen till våningen där cellerna är.

Fortsättning följer...

Släpp fångarne loss...

När vi var i Gävle så passade vi på att besöka fängelsemuseet. Skylten här inunder är därifrån men det var inte riktigt så som Gustav III hade tänkt sig då han liberaliserade strafflagstiftningen och begreppet fångvård sedan myntades.

Länsfängelset i Gävle öppnades 1847, det representerade en ny och humanitärare fångvård med separata celler för varje fånge. Tanken med de nya cellfängelserna var att internerna skulle isoleras från varandras skadliga inflytande och istället tillbringa sin tid i isolering och tystnad. I cellen skulle de begrunda sina brott och komma på bättre tankar.

Fängelset är byggt efter det så kallade Philadelphiasystemet med celler placerade längs ytterväggarna på ömse sidor om en ljusgård som går genom hela byggnadens höjd. En fångvaktare höll koll på hela anläggningen i pass om fyra timmar.

Fängelsemuseum är inrymt i tio celler på fängelsets andra våning. Man vandrar genom fängelsets historia. I första cellen möter vi en kvinna som sitter där och begrundar sitt öde. Med sig i cellen har hon sina två barn. Det ena är ett litet spädbarn som gråter i sin korg.

Museet har en bra audioguide som gör att man kan klicka sig fram och gå och titta och lyssna i sin egen takt.

Jag frågade om jag fick fotografera och fick svaret "fota så mycket du vill", så här kommer en liten del från vårt besök. I en av cellerna träffar vi på Carl Johan som bara är 17 år, han sitter inne för stöld och han har fått förmånen att ha verktyg och ska lära upp sig till skomakare på de fyra månader han sitter inne. Det här är 1916 och begreppet fångvård har realiserats. Fångarna isoleras visserligen fortfarande i ensamceller och ledordet i det moraliska förbättringsarbetet är Disciplin, Övervakning, Omvändelse och Fostran. Tanken är att kriminaliteten ska minska och antalet fängelser därmed bli färre. Inte bara färre utan man tror att om fångarna får utbildning och fostran så i framtiden ska vi inte behöva några fängelser mer.

Det gick kanske inte så som myndigheterna tänk sig, för här är vi framme vid den sista cellen och det år som det här fängelset stängde, 1986. Killen i den här cellen är en återfallsförbrytare som börjar bli van att bo här.

Vi vandrar vidare och tittar på alla museiföremål. Skarprättarens bila ser inte så trevlig ut.

Det här museet är två museer i ett så vi  går över till den äldre delen som kallas för slottshäktet.

Det ligger inrymt i en källarlokal och är inte så ljust och fint som i det andra huset. Kan tänka mig att det var både kallt och fuktigt. Här fick de sitta och vänta på sitt straff som ofta var väldigt grymma eller att visas upp för den övriga befolkningen till skam och vanära i stupstock och liknande.

I bilden ovanför syns en liten mörk kant i golvet. Det är en lucka ner till källaren och där nere ligger någon som tydligen fått ett straff under väntan också.

En hel del straff och pinoredskap finns samlade här och på brottssnurran kan vi se att man kunde bli straffad även efter döden.

I ett annat litet rum träffar vi Sigrid Olsdotter  Granlund.

Hon sitter där med tom blick och man undrar vad som rör sig i hennes huvud och vilket straff hon kommer att bli dömd till. 

Predikanten Erik Jansson ser inte lika bekymrad ut.

Han sitter här och läser för någon lite mer eländig person som krupit ner under säckväven. Han funderar nog på sin förestående flykt över till Amerikat.

Länk till Fängelsemuseets hemsida hittar du här.