Vildmarkståget 2023. Stockholm - Östersund

En dag i april samlades ett förväntansfullt gäng på Stockholms Centralstation för att resa med Vildmarkståget. Vi hade fått avgångstiden 10:58 men inte vilket spår det skulle gå ifrån. Gissar att alla som samlats vid Ringen på Centralen och stod där med samma lilla tagg på resväskorna var lite nyfikna på varandra.

Plötsligt dyker det upp på skärmen att vi skulle åka från spår 18, ett lämmeltåg av människor strömmade iväg. Upp på det som skulle vara spår 18 för att upptäcka att där pilen visade till spår 18 var egentligen spår 19 och i samma veva upptäcka att vårt tåg rullar in på spår 15.

Ja lite motion skadar inte, så lämmeltåget vandrade trappa ner och trappa upp och in på rätt perrong.

Loket måste förevigas också innan jag klättrade in till vår vagn. Loket är ett ellok RC6 1323.

Vi, som var min man och min väninna och hennes barnbarn, hade  fått våra platser i en tjusig första klass vagn från 40-talet. För tågnördarna kan jag berätta att det var Ao 15b 3295 byggd av Kalmar verkstad. Den hade två salonger med fina röda öronlappsfåtöljer, teakväggar och björkfanértak. Den var i trafik ända in på 80-talets mitt. Självklart så var min lilla maskot Lilla M med på resan.

I de fåtöljerna satt vi skönt. Här kommer Tomas, en av våra reseledare och berättar lite om vad som ska hända.

 Vår toppenduktiga och trevliga reseledare Heike kommer också och hälsar oss välkomna.

Vi får ett första stopp i Gävle där några nya passagerare stiger på.

Sedan är det dags för lunch, den serveras i vår restaurangvagn. Det är SJ:s första elektriska restaurangvagn, den har två kök och två matsalar. I dag blir vi serverade rostbiff med potatissallad av Yvonne och Mårten. 

På ena väggen i matsalen är det ett intarsiakonstverk av Ewald Dahlskog, föreställande Göteborg och Malmö.

Vi har även en barvagn med, den är en "Salins vagn" S1 3607.

Där kan vi hämta kaffe så ofta vi vill i våra ny fina muggar.

Eller varför inte avnjuta en Irish coffee.

I Bräcke stannar vi för en liten bensträckare, där snöar det för fullt.

Vi känner igen oss där för när vi bilade norrut förra hösten hade vi en övernattning i Bräcke, då snöade det inte.

Klart vi måste passa på att ha snöbollskrig där.

Wille vann.

Sedan var det mat igen, mycket mat på den här resan.

Framåt kvällningen var vi framme i Östersund. Där var vår första hotellövernattning.

Där pulsade vi fram i snö...

...och firade med lite gott att dricka före sänggående.

Så var vår första dag på Vildmarkståget till ända, i morgon tuffar vi vidare norrut.

Vad ska ni göra i Bräcke?

En vän frågade mig; Vad ska ni göra i Bräcke.

Sova, svarade jag.

För det var tänkt som ett övernattningsstopp på vägen norrut.

Men om man undviker motorvägar och väljer den smala vägen så kan man passa på och se på vårt vackra land. Stanna och ta några bilder och bara njuta av att vara på väg någonstans.En panoramabild från mobilen.

Ett stopp blev det vid Svärdsjön där Svärdsjö kyrka speglade sig så vackert i vattnet.

Åka efter GPS i all ära, men nog är det trevligare med riktiga kartor. Tur var att vi hade kartboken med oss, för emellanåt ute på små skogsvägar försvann ofta all uppkoppling i mobilen.

Vid bron in till Linghed stannade vi till igen, där står det en kyrkbåt. Finns ingen skylt eller förklaring till den, men en kyrkbåt är en typ av snipa som förr användes för att ro till kyrkan med. Kyrkbåtens konstruktion bygger på samma byggnadsätt som vikingaskeppen.

Inte så långt därifrån ligger Envikens Gamla kyrka. Den såg så fin ut så vi stannade för att titta.

Envikens Gamla kyrka uppfördes 1600-talet på eget initiativ av folket i Enviken. Kyrkfärden till Svärdsjö ansågs för lång och var mycket strapatsrik, trots detta fick man inte biskopens tillstånd att uppföra ett kapell. Men Envikenborna trotsade biskopen och byggde sin kyrka ändå.

Kyrkan var öppen så vi gick in och respekterade uppmaningen vid ingången.

En mycket vacker kyrka är det.

Men kan tänka mi att kyrkobesökarna fick en aning träsmak i baken under predikningarna, som kunde vara mycket långa på den tiden. Sitta i timmar på dessa plankor var nog inte skönt.

I Envikens Gamla kyrka har inga större förändringar skett sedan 1880-talet. Kyrkan har ingen elektricitet eller värme utöver järnkamin och är i sin helhet bevarad.

Snyggt handtag och lås.

Mitt ute i skogen vid Nyfäbode ser vi plötsligt något som är lite ovanligt i de här trakterna. Där står en runsten, den måste undersökas. Det ser ut som en runstenen med runor inhuggna i en drakslinga, men när man tittar lite noggrannare så är det inga runor utan bokstäver i lite kantigt format.  Det är lite svårt att läsa texten, men där står det,  "Åt minne av Udd Hans Andersson för 30-årigt oegenyttigt arbete på Balungsvägen. Enviken befolkning reste vården 1922".

Ingen stor sevärdheter egentligen, men så pass intressant att jag blev nyfiken på vem den där Udd Hans var. Sökte runt lite och kom fram till att han hade en del kommunala uppdrag, men det som låg honom varmast om hjärtat var att få Balungsvägen i fullgott skick och la ner 30 år på det arbetet. Folk i bygden tyckte att det arbete han satsade var så värdefullt att han skulle hedras på något sätt. 10 år efter hans död restes den här stenen. 

Vi far vidare på, inte alltid så slingriga skogsvägar.

Ibland behöver bilen lite mer bränsle, men här gick det inte så bra att tanka. Huset där bredvid macken, såg jag på foton inne i macken att det varit en butik förr och samlingspunkt för byns ungdomar. Nu var den tom och öde.

En Japp eller Daim för 25 öre hade varit gott, men automaten här på mackens gavel var tom.

I Färila Hittade vi en fin väggmålning.

Där hade Arnes Gatukök förvandlats till Vietnamesisk Wok. 

När det blev dags för lunchpaus så hittade vi ett fint ställe vid Ljusnan. För att få en bild på älven så behövde jag lite hjälp, backen ner klarade jag inte, den var för brant så min snälla assistent fick kila ner med min kamera och ta en bild.

Platsen här heter Henriksforsen.

Små skogsvägar avlöstes av ändå mindre skogsvägar.

Inte allt för långt från Bräcke finns en natursevärdhet, blev en trevlig omväg för att se Hallhuvudstenen. Det är ett ett märkligt fenomen där ett stort stenblock balanserar uppe på ett litet och stenblocket ser ut att kunna tippa av minsta vindpust.

Visste inte riktigt om jag skulle våga mig ner dit, men ner kommer man ju alltid säg det och jag kom både ner och upp. 

En väldigt speciell sten så när jag nu tog mig fram i blåbärsriset, får stenen vara med från båda håll.

Många riktigt stora flyttblock hade samlats i skogen här.

Nu var det  inte så långt kvar till dagens mål, Bräcke. Där vid vårt övernattningsställe hade älgarna börjat beta av träden.

Ja, jag säger som min vän sa, vad gör man i Bräcke. Vi gick ut för att se och det fanns inte så mycket att se, de flesta butiker gapade tomma och till och med polisen hade övergivit stan redan 2015.

Men fotografer gillade de tydligen här.

Men något trevligt hade de ändå. Prisbelönt glass.

Klart att vi var tvungna att testa den och god var den. 

Långt inlägg blev det, men det var stora drag så som vår dag var. En härlig dag. 

En glimt av Sveriges från Gävle till Bräcke. 

På slingriga vägar.

Inte långt från Håverud, och om man följer en lite slingrande väg som korsar järnvägen åtskilliga gånger, kommer man till Högsbyn. Den vägen väljer vi  istället för den stora E45. Det verkar inte vara speciellt mycket tågtrafik på den järnvägssträckan för vid en korsning var bommarna nere och damen i bilen framför oss, stod beredd med mobilkameran. Ett ensamt lok kom och for. Fick känslan av att det var dagens händelse där.

Vi letade oss ner till hällristningarna vid Högsbyn istället för att spana på tåg. Här finns omkring 2.500 hällristningar från bronsåldern. Troligtvis var platsen, här vid sjön Råvarp, en helig plats där man utövade religiösa ceremonier.

Här syns en akrobat som gör en baklängesvolt över skeppet, en bild som väcker fantasin. 

Fotspår finns inhuggna.

Även vågmönster.

Hittade även ett litet kors.

Området  här ingår i naturreservatet Tisselskog som ska ha en rik flora.

Bönderna har bråda dagar ser vi. Räknade till tre traktorer i arbete på den här åkern.

Det blev ingen vandring i naturreservatet utan vi for vidare. Kom till Dalslands kanal igen, vid Långbron. Där hade det precis varit broöppning.

Här har de även en pampig öppningsbar järnvägsbro.

Vår GPS hade lite udda idéer om hur vi skulle köra och eftersom vägen var trevlig så protesterade vi inte alltför mycket, men hamnade i Arvika och när vi slingrades oss ut genom staden hittade jag en ny väggmålning.

Så var det dags för en bensträckare och där hittade vi Bûnskebocken. Det är  inte  någon värmländsk motsvarighet till gutefåret och inte något karaktäristiskt inslag i faunan heller, utan brunskogsbornas gamla sockenboöknamn. Förr var det ett något nedsättande öknamn men det sägs att  numera är Brunskogsborna stolta över namnet.  

Vackra planteringar  omger bocken.

Blev ett extra stopp ute i skogen , för Fru Gårman kunde jag inte bara åka förbi. Hon hade sällskap av maken på andra sidan vägen, men han var bekant sedan tidigare så det blev bara damen på bild.

Nästa stopp blev Brattfors hytta den finns upptagen i jordeboken från år 1540. Den var  då en mulltimmerhytta byggd i sten, timmer och mull och ägdes av fyra bergsmän. En period under 1800-talet var den en av de största i området. Hyttan lades ner 1920.

Sedan hade vi inte långt kvar till dagens övernattningsställe,  Hennickehammars herrgård. Där åt vi gott och sov tryggt.

Än så länge var vi också glada  över att de ställen vi bott och ätit på tog pandemin och restriktionerna på allvar. Ingen trängsel och egna starttider för middag o frukost.

Monteverde

Jag vaknar tidigt och tassar upp för att kika ut, det har inte ljusnat ännu så klockan är före sex. Upptäcker att för första gången sedan vi kom hit så syns toppen på vulkanen  Arenal. Klart det måste dokumenteras,  greppar mobilen och tassar tyst ut för att inte väcka de andra.

Vill man se hur vulkanen ser ut i all sin prakt behöver man nog stanna här mer än några få dagar eller så kan man titta in till hotellets reception och se på tavlan de har där.  Fast egentligen tycker jag nog det är minst lika fint med molnen.

När vi är klara för att gå ner till frukost så ser det ut så här. Så det var lite tur att jag kikade ut, då när jag vaknade.

I dag ska vi dra vidare till Monteverde.  När vi står och väntar på vår transport hör vi ett otroligt snatter och liv ute bland träden.  Jag kikar och kikar men har lite svårt att hitta källan till oljuden, men killen i receptionen tycker att nog att vi borde få se och hitta vad det är som gömmer sig bland löven, så han kilar iväg och hämtar sin kikare. Bra det för då kan även jag hitta dem med kameran.

Gråhuvad chachalaca, två stycken var det men en bestämde sig för att flyga iväg. Syns till höger hur den lämnar platsen.

Vi hinner inte spana så mycket på fåglarna innan vår transport kommer. Cortés x 3 frågar chauffören och det stämmer. Jag får en liten lapp i min hand med en etta (1) på, innan han lassar in våra väskor i bilen. Tittar lite fundersamt på den och försöker lite försynt påpeka att vi är tre personer med tre väskor.  Stoppar lappen i fickan för säkerhets skull och hoppar in i bilen.

När bilen är packad med både bagage och folk drar vi iväg. Det ska bli en båttur på sjön Lago Arenal. Det är Costa Ricas största sjö. Den sjön är egentligen en konstgjord damm. Den lilla  sjön som fanns där tidigare utvidgades 1979 för att bli landets största reservoar för vattenkraftproduktionen.

Efter att vattnet använts för att producera el leds det vidare till Guanacasteprovinsen i nordvästra Costa Rica där det används för att bevattna ris- och bönodlingar. 

När vi kommer fram till sjön blir jag åter igen imponerad av logistiken på den här resan, vårt bagage är i ett nafs placerat i rätt båt och även vi tre lotsas ner till samma båt.

Vår skeppare är  en handlingskraft tjej som ser till att allt händer och att alla kommer till rätt plats. Här står hon i dörröppningen och kollar läget. Det tar inte många minuter innan vår båt är startklar...

...och vi får en fin tur över den stora sjön.

Framme på andra sidan greppar en stor karl min resväska och hivar upp den på axeln med  ett litet "uff",  fast den var inte så förskräckt tung som en del andras väskor.  Men jag var glad över hjälpen. Där fick jag också förklaringen till den lilla lappen jag hade i fickan.  Mannen som bar min väska frågade med vilken buss vi skulle åka vidare. Ingen aning tänkte jag, men kom plötsligt ihåg den där lilla lappen jag fått med ettan på. Stoppade ner handen i fickan och plockade upp min lilla lapp och visar honom den. Chansningen gick hem för det visade sig att det var biljetten till nästa färdmedel.  Vi skulle vidare med buss nr 1. Trevligt och kul, för vi fick en genomtrevlig chaufför och sällskap med en lika trevlig asiatisk familj från Kanada.  Kul at träffa på folk från så gott som hela  världen.

Åter igen fick vi en resa med trevligt sällskap och fick se en ny del av landet.

Till slut är vi framme i Monteverde, en liten stad i Puntarenas. Första intrycket är att den verkar lite väl turistisk med sina serveringar och butiker. Dessutom tycker vår chaufför att vi inte ska äta på Tree house. För dyrt och ingen speciell mat. Fast det är den enda restaurangen här som har ett träd rakt igenom huset.

Men vi behövde inte oroa oss, för stan var liksom uppdelad i en övre och nedre del där den nedre var turistvarianten med kryddade restaurangnotor och den övre, där vi bodde, var med mer normala priser och lugnare tempo. Så vi testade bara konditionen lite och vandrade ner till den nedre delen för att kolla hur där ser ut för backarna mellan de båda stadshalvorna är rejält brant.

Titta! Det finns elefanter i Costa Rica. Kul variant på återvinning.

Även trädgårdsmöblerna är tillverkade av någon händig person .

Har man tur så kan det dyka upp lite vilda djur, fast det enda vi stötte ihop med här i stan var ett bältdjur som kom traskandes då vi var på väg till frukost på hotellet. 

Är det regnperiod så bör det regna också, men vi har då inte haft mycket regn hitintills. Idag kommer det dock en rejäl skur, men vi har tur för den kommer när vi åt lunch. Kort men väldigt intensiv skur.

En helt vanlig katt träffar vi på.

Har nog aldrig sett så många väggmålningar som i Costa Rica och här i stan har de en gigantisk sengångare  på väggen.   

Resa med komplikationer.

För länge sedan läste jag en novell som handlade om ett äldre par som gick in på en resebyrå och ville beställa en resa med komplikationer. Damen som tog emot deras förfrågan var något konfunderad, men fick en lång förklaring om hur det var dessa resor man kom ihåg och sedan kunde berätta om.

Nu i februari var det dags för mig att åka iväg på en sedan länge planerad resa, fast det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Inte för att det blev några komplikationer med resan, men halkan slog till i Stockholm i januari och det ledde till att en axeloperation, som jag länge gått och väntat på att få gjord, fick flyttas fram en månad. Alla akuta benbrott kunde inte vänta. Visserligen hade jag rejält ont, men med starka piller så hankade jag mig fram ändå. Nu blev det för kort tid fram till min resa för att träna upp armen och axel, resa kunde jag men efter order från sjukgymnasten fick min trogna följeslagare kameran  stanna hemma. Den var för tung att handskas med. Jag fick nöja mig med min lilla Sony och mobilen. Den här lilla väger inte så mycket så den skulle jag nog fixa. Lite tråkigt är att den har ingen sökare utan bara en display. Vet inte hur många gånger jag glömde bort mig och tog upp kameran till ögat och försökte kika genom displayen.

Nog om det, resan blev så härlig och trevlig som jag tänkt mig och de bilder som jag inte fick till som jag ville, de finns i mitt minne ändå.

Trots att flygplansfönstret inte var så rent var jag tvungen att ta en bild då vi flög över bergen i Iran.

Resan gick till Sri Lanka och en sen kväll landade vi Colombo. Ett lite trött men glatt gäng letade reda på sina väskor och vårt äventyr kan börja.

Nästa morgon drog vi ut på stan för att bekanta oss med den. Varmt och skönt var det och även människorna var vänliga, speciellt tuk-tuk-förarna var alldeles överväldigade av hjälpsamhet. De gjorde sitt bästa med att övertala oss att passa på att åka till templet där vi nu hade en sådan otrolig tur att det var sista dagen på en stor festival med elefanter och en massa annat som vi bara inte fick missa. När den tionde sa samma sak så lät vi oss till slut övertalas för en tuk-tuk-tur. Den gick till det stora templet, fast under resans gång fick vi veta att det var ingen stor festival där. Kände oss lite lurade, men trots det så var det en trevlig tur och ett tempel fanns det ändå.

Vi kikade på templet, betalde och sa tack och farväl till våra tuk-tuk-förare för att ta en promenad i stället.

Det där med elefanter var nog inte helt och hållet någon bluff för bakom en stor port fanns det en liten elefant. Jag kikade in mellan gliporna och tog en bild på den. Kändes inte så bra att se den kedjad i det lilla utrymmet.

Vi promenerade vidare, på gatan vid templet stod det en mängd med stora föremål. Kändes nästan som att gå i ett museum. 

Ett bra riktmärke i staden är Lotus Tower som är 350 meter högt. Som namnet antyder så är byggnaden inspirerad av lotusblomman. Lotus symboliserar renhet inom den srilankanska kulturen och sägs också symbolisera landets blomstrande utveckling.

Det byggs för fullt i Colombo, höga hus växer upp...

...vid sidan av äldre hus. 

Olika former av tempel.

De lankeser vi träffade på var mycket vänlig och även lite nyfikna på oss västerlänningar, den här lilla söta killen med en ryggsäck som var nästan lika stor som honom själv charmade oss.

Han var på väg hem från skolan där jag fick fota min första väggmålning i Sri Lanka.

Senare ska vi gå till det stora marknadsområdet Pettah, men först tillbaka till hotellet för lite svalka. Är man inte van vid att promenera i +30 grader (eller mer) så tar det på krafterna.

                                                                                                  nästa