Mot Chuluut canyon

Den camp som vi har bott på i  natt var en av de trevligare, familjeägd och ägarinna påminner lite om min mormor.

När vi ska åka så är det den sedvanliga avskedsproceduren. Jakmjölk hälls på däcken, så nu är bilen välsignad och vi ska nog komma ordentligt fram till nästa ställe.

Vi blir ordentligt avvinkade och jakmjölken som kastas efter oss skvätter i luften.

Jakmjölken till trots så behöver vi tanka, här i Mongoliet gör man inte det själv. Alla bensinstationer är bemannade.

Skönt att se att de har rejäla brandsäkerhetredskap vid macken.

Inte så dramatiskt väder i dag, men grönt är det.

Mer och mer skog ser vi.

Men vägarna är sig lika, de vindlar iväg ut i det gröna.

Floderna har vatten.

Vi har kommit till Chuluut River Canyon, chuluut betyder stenig flod och den ser något stenig ut också . Den är  frusen från november till april. Kanjonen är  25 meter djup. Chuluutfloden är populär för forsränning och vid den här platsen där vi stannat brukar det även gås på lina över kanjonen.  Det sägs att man kan se fisk i floden från toppen av kanjonen fast då behöver man nog ha bra syn..

Fåren betar i lärkskogen.

En riktigt häftig husbil har också stannat här.

Vi ska nu in i Khorgo-Terkhiin Tsagaan Nuur National Parken , registrering och betalning av avgiften sker i byn strax före. Kan vara bra att veta innan man åker fram till bommen. Finns säkert information om det på skyltarna, om man kan mongoliska, vill säga.

Byn är inte så stor, men ett gästhus har de.

Vid bommen träffar vi på den här motorcyklisterna som har packningen i sidovagn,

Vi är på väg till vulkanen Khorgo som är en utslocknad vulkan. Den hade sitt sista utbrott för ungefär 8000 år sedan och var den sista aktiva vulkanen i Mongoliet.  

Dit upp ska vi.

Khorgo vulkankrater ligger på en höjd av 2965 möh. är 200 m bred och 100 m djup. Stigen ringlar iväg och vi passerar en del stupor på vägen upp. Dem ska man passera på vänster sida och gärna gå tre varv runt också.

Ibland är stigen upp lite svårforserad.

Men med ett stort mått av god vilja så tar man sig fram och uppåt ändå.

På en sträcka har det byggts trappor. Om jag tycker det är jobbigt att bara gå uppför här och endast har kameran att bära på, hur jobbigt var det då inte att kånka upp dessa stenplattor.

Ytterligare en stupa. Hoppas jag är förlåten för att jag inte gick tre varv runt den. Jag var tillräckligt trött ändå.

 Så där, nu syns målet och jag är nästan uppe.

Äntligen uppe och kan kika ner i hålet.

Det finns en knaglig stig som går runt kratern.

Men jag nöjer mig med att beundra utsikten.

Här uppe ser man ända bort till Great White Lake, vid den ska vi bo i natt. 

Vi går till slut ner igen och det var betydligt lättare. Där nere håller en del försäljare till och om man känner sig hågad så går det bra att köpa en vargskinnsjacka. Jag nöjer mig med att klappa den lite.

Dags att åka vidare.

                                                                          föregående --- nästa