Gata upp och gata ner...

La Iglesia de la Compañía de Jesús  Kyrkan är byggd i vulkansten och invändigt, överdådigt dekorerad med bladguld.

Några gick in och beundrade allt guldet där inne, men jag och maken tog en promenad i den gamla väldsarvsmärkta staden istället.

 Blev lite av det som kallas gatufoto på vår promenad, men i ett land som hyllar färger så är bilderna i färg.

Får man ett plötsligt behov av att veta hur mycket man väger så går det att ordna ute på gatan här. Mannen med vågen står gärna till tjänst.

Om det är arbetslösheten som gör det, vet jag inte, men många, många jobbar med att sälja diverse saker ute på gatan.

Popcorn.

Köp en sjal, jag köpte två.

Jungfru Maria övervakar staden från sin upphöjda position.

Kommer inga kunder så kan man passa på att äta lite själv.

Smaka pappa!

Många försäljare hade frukt.

Lite skvaller.

Kors då!

Knappast rusningstrafik, för det var inte så många som kunde rusa då köerna ringlade långa.

Gick fortare att gå.

Familjemiddag i gathörnet.

Stekta kokbananer, smakar lite som potatis.

Parkeringsvakt med batong.

I morgon reser vi vidare och då börjar det som var den egentliga orsaken till att jag åkte hit.

Hakuna Matata och IKEA-mannen.

Hakuna Matata var det första ord jag lärde mig på swahili. Det betyder ungefär att allt ordnar sig eller det finns inga bekymmer. Det var också den fras som försäljarna på stranden flitigt använde. Nu var det inte så många försäljare som höll till vid den här stranden och de var dessutom inte alls så påflugna som de kan vara på en del turistorter. Kan vara för att det inte bara var en strand för sol och bad utan den användes av lokalbefolkningen för fiske. Men några fanns det.

De sålde  lite hantverk...

...och även fynd från havet

Några konstnärer höll också till på stranden, lite väl färggrann konst för  min smak.

Sjalarna hade bättre åtgång. Var bra att svepa in solbrända axlar i.

En hel del massajer vandrade runt på stranden också, om de sålde något kom jag aldrig underfund med. Gissar på att deras affärsprojekt var att ställa upp på att bli fotograferade med turister, fast jag fick veta att de kallades fejkmassajer.

Och så hade vi IKEA-mannen förstås, här behövde du inte montera ihop dina varor själv.

Promenera mera i Chivay.

Arbetslösheten i Peru är inte så stor, vi har kanske något att lära oss av dem. Inte många maskiner då det byggs vägar men desto mer folk. Såg att det var många kvinnor som hade tunga arbeten.

Det var flera gator i stan som skulle få ny beläggning och mycket folk i arbete.

Mer handkraft, inte så lätt att byta hjul på en traktor.

Huvudgatan med alla sina statyer och folkliv var inte under arbete så där kunde vi promenera lugnt.

Skolan slutar för dagen

...och skolbarnen är på väg hem.

Muren runt skolan är fint dekorerad, visserligen har ett tak vid den muren rasat ner men man ser de flesta målningarna ändå.

Där huvudgatan tar slut tar även staden slut.

Högt uppe på berget bakom staden finns det ett stort kors, fick höra att det var skolbarn på utflykt som skapade olika mönster i bergen. Tuffa barn där, för det var högt upp.

Nästan alla äldre var klädda i traditionella kläder, men i den yngre generationen var det inte många som gick klädda så. Undrar hur där kommer att se ut om några år och generationer, om de vackra och färgrika kläderna fortfarande kan ses.

Solen är stark och kommer rakt uppifrån så hatt är nästan ett måste här, även barnen hade hatt. Den verkade ingå i skoluniformen på en del skolor.

Lite vardagsbilder.

Hundarna i Peru verkade ha ett bra liv, visserligen sprang de omkring lösa men de flesta verkade må bra och var mycket sociala. Den här lilla hunden var kul, den slog följe med oss på vår promenad i stan.

När det inte var någon annan hund i närheten så gick den själv, men så fort det dök upp någon hund så gick den mellan oss tre som var ute på promenad. När den mötande hunden försvann så gick den vid sidan om.

Kändes fint att ha en hund som sällskap;) Fast den vågade sig inte in på hotellområdet.

Stadspromenad i Chivay.

Större delen av vår grupp åkte och badade i varma källor, med baddräkten lämnad hemma så tog jag och några till en stadspromenad i stället. Nu är Chivay ingen storstad och eftersom vi är på hög höjd med tunn luft så är den tillräckligt stor för en promenad.

Det var tur att vi inte gick in här för en fika, jag visste inte vad funeraria var för något, nu vet jag att det är bårhus.

Vi hittade till stadens torg.

Stadsporten.

Vid torget ligger kyrkan.

Ett lite annorlunda krucifix.

Runt omkring torget står det statyer liknande den här och när vi vandrade vidare så såg vi att de fanns överallt i den här lilla staden.

Vad den klippta busken föreställer klarade jag inte av att lista ut, öron som en kanin men svansen stämmer inte riktigt.

Vi lämnar torget och letar efter marknaden.

Slinker in i gångarna på marknaden och hittar stadens slakteri. Inte riktigt samma regler av kötthantering där som vi har här i Sverige.

 Stadens hundar hjälper till att hålla rent på golvet hos slaktaren.

Akta fingrarna.

Träffar på några små barn vid marknaden som tydligt visar att de vill bli fotograferade. Små är de men har lärt sig att då kan man få pengar, vår lokala guide har bett oss att inte ge pengar till barn så de får ett litet virkat djur i stället.

Det är kul att strosa runt och se vad som är till försäljning.

Och även studera folklivet.

Den här lilla tösen kom ut ur porten till vänster och började fingra på något på kaklet.

Där plockade hon loss något som jag gissar var ett tuggummi som hon stoppade i munnen och tuggade belåtet på.

Det är lite jobbigt att andas och gå omkring i den här tunna luften för oss som inte är vana, så jag vilar lite och fortsätter promenaden sedan. Fanns mycket att se i den lilla staden.

Colca Canyon och Vikunjan

Nu är det dags att ta en tur genom Colcadalen och på Perus högst belägna bilväg. Här kan man om man har tur få se den lite skygga vikunjan. Den var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och då vidtogs skyddsåtgärder. Nu har stammen ökat till ca 125 000 djur, men det anses att faran är inte över ännu.

Efter några timmars färd i bussen så får vi syn på några djur. Jag blir lite irriterad då vi inte stannar för fotografering men vår lokala guide vet mer om dessa djur än vad jag gör. Blir den störd och vid fara kan den springa med en hastighet av 47 km/h och då är det inte så lätt att hinna med att få någon bild.

Hon vet att till motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist och hon vet att längre fram så finns det ett vattenhål och vikunjan vistas bara i undantagsfall mer än 2 km från närmaste vattenansamling. Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i dalgångar eller på lägre belägna högplatåer efter föda. Där vid vattenhålet träffar vi på en större flock.

Vikunjan är den minsta arten inom kamelfamiljen och ullen räknas som en av världens finaste – den kallas Andernas guld.

I bakgrunden av flocken har vi vulkanberget Misti.

Det ser ganska kargt ut där vi ser djuren.

Förstår att det ändå lockar hit djuren eftersom det inte finns så mycket vatten i det torra området.

Historiskt kan vet man att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet.

Det ser ut som om de gillar att bada.

Även att springa runt och busa.

Stannar det bilar och bussar så finns det ofta några försäljare, även så här.