Ronja på besök i dag.

Jag har fått ett ben...

...snart ska jag börja gnaga på det.

Nackarpsdalen i Söderåsens nationalpark

När vi kom till Röstånga så frågade vi damen på gästis vad vi inte borde missa att se här. Hennes snabba och självklara svar var Odensjön. Det nästan lyste om henne när hon nämnde den sjön, så det var klart vi måste gå dit för att se den.

Nu visade det sig att det var inte bara själva sjön som var det fina, det var vägen dit också. Den gick i en dalsänka kantad med bokskog. Vi passade på att gå på morgonen då det var å lugnt och stilla. Lite fåglar kvittrade  och solen började sila ner mellan löven. Eftersom vi inte har bokskog här där jag bor så tycker jag att den är så speciell.

Korna var inte speciellt morgonpigga. De låg där i hagen och idisslade, lyfte knappt på huvudet för att se vem det var som kom förbi.

Hallonen var mogna.

En del träd verkade ha lite för livlig fantasi.

Stigen, som mer var som en väg, var lättgången.

Och ljuset var stundom helt förtrollande.

Så kom vi fram till Odensjön.  Nästan rund är den och jag kan föreställa mig att det blir en magisk stämning då de har konsert här. Orkester och sångare uppträder på en flotte ute i sjön.

Vi träffade på en trevlig lokalbo som berättade att sjön är 10 meter djup och bildades av ett stort isblock som blev kvar efter inlandsisen. Grusslänterna på andra sidan sjön är rester efter när glaciärerna smälte bort. Lite svårt att föreställa sig att det här i Skåne varit glaciärer. Tänk de försvann trots att det inte fanns bilar och utsläpp då.

Eftersom att solen höjde sig på himlen så förändrades ljuset och färgerna i sjön.

Även i den här sjön så blommade näckrosorna, men här var de bara vita.

Här har vi hunden Werry och hennes husse. Det var han som var sprängfylld av kunskap om området och det var han som berättade så mycket intressant. Så trevligt att han tog sig tid. Han berättade också att han gått en promenad där varje morgon i 30 års tid.

Det finns även en stig som går på åsen på andra sidan sjön, men terrängen där var lite för svårforcerad för mig.

Vi klappar om Werry, som mer än gärna ville bli omklappad, och tackar hennes husse för all information och en trevlig pratstund och går tillbaka till vårt gästis och lite frukost.

Nu börjar folk vakna och vi möter några till som är ute på morgonpromenad.

Bokskogen kan verkligen ge skugga, det är nästan så det lilla huset i skogsbrynet försvinner i mörkret.

Jag ville försöka fånga det fina ljuset som silar in genom boklöven men upptäcker att det är svårt. Det blir inte lika som ögat ser det.

Den här lilla krabaten hade jag nog inte sett om den inte skuttat precis framför mina fötter. Den var svår att upptäcka i gruset.Märkte sedan att man fick akta var man satte ner fötterna för det var många pyttesmå grodor som hoppade där i gruset.

Lahti

Sista  anhalten på vår resa blir på ett regnigt skidstadion i Lahti. På parkeringen träffar jag på den här lilla filuren. Han får tydligen vänta i bilen när husse är ute på uppdrag.

Snön räcker inte riktigt till för en skidtur...

..men här känner  jag igen mig från de skidtävlingar jag sett på TV.

Ganska blött på målområdet också.

Hoppbackarna ser lite snöfattiga ut de också.

Läktarplatserna är en fint färgklick men jag tror inte jag vill slå mig ner där. Det ser blött ut.

Regnet gör att vi inte letar upp några fler platser att besöka utan åker raka vägen till Helsingfors och båten som ska ta oss hemmåt.

En trött Pixel.

Är man en liten Pixel med överskottsenergi så det nästan rinner ut genom öronen och så snabb så man knappt blir med på en bild...

...då är det inte så konstigt om energin plötsligt tar slut och man slocknar i ett hörn.

-Ville du något?

-Leka? Nä, jag orkar inte!

-Fast det kliar lite.

-Får jag ligga nära dig Wilma? Det känns så tryggt här.

Bilderna har några år på nacken, jag höll på och städade och sorterade bilder i mina externa hårddiskar och hittade de här. Pixel är vuxen nu och Wilma har gått till de sälla jaktmarkerna. Hon blev 14 år.

Hälsostig med personligt rekord.

Det var en riktig gråvädersdag i Gävle, solen lyste med sin frånvaro och det kändes inte som en dag man vill ut och lufta kameran på, men det var den dagen jag var i Gävle och då fanns det inte så mycket val. Kameran fick följa med ut på en promenad.

Inte så långt från vårt hotell och alldeles bredvid järnvägstationen ligger den här pampiga byggnaden. Det är sjömanskyrkan som byggdes 1890-91. Namnet ger en liten ledtråd till vad byggnaden var tänkt till, en tillflyktsort för gästande sjömän. Där fanns förutom gudstjänstlokal även bostad för kyrkans pastor och lokaler för sjömansmissionen, läs- och skrivrum samt bibliotek.

En period under 60-70 talet skulle kyrkan rivas för att ge plats åt en ny trafikled. Som tur är blev det ändrade planer för jag tycker det är en pampig byggnad och väl värd att bevara. Sedan 1981 är den ett byggnadsminne. Numera används det som ett allaktivetitetshus och kallas för Musikhuset.

Vi promenerar åt samma håll som kvällen innan men går nu på andra sidan om Gavleån och kommer fram till Rådhuset. Det var kung Gustav III som både lämnade ett bidrag på 4.500 riksdaler och gav till uppdrag att bygga ett rådhus här. Efter den stora stadsbranden 1869 återuppbyggdes rådhuset igen och fick några förändringar därför har rådhuset en blandning mellan olika stilar nu.

Mellan ån och Rådhuset är det en liten park som heter Kung Kristoffers park, det namnet är en hyllning till kung Kristoffer av Bayern som gav Gävle stadsrättigheter 1446. Här ser vi en fin staty men jag hittar ingen information om vem det föreställer. Den lättklädda damen som inte ser ut att frysa i snön bär i alla fall ett ymninghetshorn. Jag har googlat och letat runt men kan inte hitta någonstans vem hon är.

Vi kommer ner till Kungsbron och ser att det är någon form av räkning på gång där. Kvällen innan stod det "IDAG 17" men nu idag är det 59 som är räknade. Gissar och tror att det har något med cyklister att göra och att det är de som räknas men vet inte. Kanske någon gävlebo vet.

Då vi kommit över till andra sidan om ån hittar vi en pampig skylt om att vi nu befinner oss på "Hälsans stig". Det låter hälsosamt så jag föreslår för min make att vi ska ta och gå den. Han ser lite tvivlande ut för rundan är 6 km och sååå långt har jag inte testat att gå efter min fotoperation ännu. Men jag kan gå nu, även om jag linkar lite och inte går så fort, så jag är villig att testa min förmåga. Vi kommer fram till att om det inte fungerar så kan jag stanna dit där jag klarat att gå så kan maken hämta mig med bilen om det inte skulle fungera.

Sagt och gjort vi traskade iväg.

Åt det här hållet var det vi gick..

Strax kom vi fram till en skylt med information om slottet. Intressant att läsa men eftersom vi var på baksidan av slottet så var det inte lika intressant att fotografera det. Men bra att de har skyltar som berättar  att "Du är här".  Då behöver man inte vara tveksam om var man är om man känner sig lite vilsen i tillvaron. 

Vi kommer till Gammelbron där änderna tror att det är mat på gång.

Så här ser villorna vid ån ut i dagsljus, fast dagsljus var kanske lite att överdriva gråljus är mer med sanningen överenstämmande.

Vi går förbi en vacker blå dörr. Den tillhör någon av de fina villorna vid ån.

Enda stället där det är lite svårt att hitta är då man passerar under Kvarnbron och kommer fram till konserthuset, där hamnade vi på fel sida av huset och fick lite extra träning i backen upp bakom huset. Såg på spåren i snön att vi var inte de första som gått fel där. På alla andra ställen fanns det sådna här tydliga skyltar som visade var man skulle gå.

Nästa intressanta plats vi kommer till är Strömvallen. Den är från 1903.  Då Adolf Ahlgren, (han med Läkerol) som var bror till Fredrik Ahlgren (han med Ahlgrens bilar) hänger ni med?, skänkte ytterligare mark kunde Strömvallen  byggas ut. Ytterligare bidrag till bygget  fick man genom att skolbarn sålde "tegelstenar", kuponger tryckta som tegelstenar, för 25 öre.

Skulpturen framför Strömvallen heter Löparen sattes upp 1947 för att hedra Gunder Hägg.  Gunder Hägg var ett naturbarn som kom från en liten by i Jämtland. Han började han träna löpning på skogsstigarna hemma  i Albacken där pappa Nils Henrik skötte tidtagningen med familjens väckar­klocka. Hoppas de hade sekundvisare på den klockan. I 1940-talets Sverige var det strängt förbjudet att tjäna pengar på idrott, lite svårt att tro i dag. Gunder Hägg fick några hundra­lappar i en tävling i  Eskils­tuna och det blev ett himla liv.  Han stängdes av från allt tävlande i åtta månader. Ingen trodde att han skulle komma tillbaka efter den avstängningen men tji fick de för han kom tillbaka och redan i första tävlingen efter slog han nytt världsrekord på en engelsk mil. En stor idrottsman som trots att han slutade tävla innan jag var född så minns jag att hans namn levde kvar i många år.

Nästa hus som vi kom till på vår promenad är Silvanum. Det är ett skogsmusseum. Ser att Marie-Louise Ekman har en utställning där just nu men tyvärr, det är stängt. Kanske lika bra det för då hade jag inte testat min förmåga på att gå.

Inte så långt ifrån Silvanum ser vi en vit vacker byggnad det är Hälsinge regementes soldathem.

Den är så vacker så den får vara med från andra hållet också. Den som är intresserad och vill veta mer om det så har de en egen hemsida här.

Klockstapel har de också.

Nu viker Hälsostigen av från gatorna och vi kommer in på mer parknatur. Vi är inte helt ensamma ute och går trots det gråa vädret.

Någon ville tydligen rosa området.

Se där vilken fin bro.

Vi ska tydligen över den. Lite knepigt med de hala trapporna ner till bron, med det gick bra.

Mycket bilder? Javisst men håll i er, vi har bara kommit halvvägs ännu.

En del fuskade och tog cykeln istället för att gå.

På andra sidan ån ser vi ett till vackert och pampigt hus. Hittar en skylt som talar om att det är Vall som var Valbo sockens prästboställe. Intressant för i mitt pass står det att jag är född i Valbo trots att jag aldrig bott i själva Valbo utan i Forsbacka. Fast det här huset övergick redan på 1600-talet att bli Kungsladugården Vall. Det här huset är tydligen byggt på 1800-talet och var en lantbruksskola tills regementet tog över området och översten bodde här. Tyvärr finns det ingen information om vad huset används till i dag.

Kan tänka mig att det är många som slår sig ner här med en picknick på fina sommardagar, i dag är det tomt och bara grått. 

Promenaden fortsätter och vi kommer till Gustafs bro.

En pampig minnessten står mitt på bron. Det är okänt när den första bron på platsen byggdes. Man vet att Valbo sockenmän och stadens borgare hade att gemensamt svara för underhållet av var sin brohalva och att en äldre träbro hette Gavelbron. Det kan även ha funnits en bro här redan under vikingatiden.

Stilla flyter ån.

Det är en fin gammal stenbro, så bra att den fått stå kvar.

Nej, ditåt ska vi inte, det var därifrån vi kom.

Åt det här hållet ska vi. Gävleborna är tuffa människor, de skyr inte en gråvädersdag utan är ute och promenerar ändå. Det kanske är en hundvädersdag.

Även om man kan tro sig ha hamnat i Paris så är vi kvar i Gävle och vi har kommit till Boulognerskogen. Många gånger har jag åkt förbi och tänkt ta en promenad där men det har aldrig blivit av.  Som mest har det funnits fem stycken kaféer här nu finns bara Sommarro kvar. Läge för en fika men det är stängt.

Träffar på ett par som tar sig en svängom i snön.

Kan det vara deras blåa cykel som står parkerad där?

Vid en brokant sitter näcken och spelar. Lite svårt att få ögonkontakt med honom eftersom jag inte klarar av att klättra ner i slänten framför honom. 

Nu har vi gått ungefär fem km och jag börjar bli rejält trött men ännu har inte övervägt att be om bilhämtning. Jag SKA klara hela rundan men jag märker  så här efteråt att det blev tunnsått med bilder sista biten.

 Jag klarade HELA rundan och innan vi var tillbaka på hotellet hade jag gått sex och en halv (6,5) km. Känns så skönt att kunna gå igen och hade bara Skeppet varit öppet som förr i tiden hade det suttit bra med deras "Biff Greta" och något rött i glaset därtill för att fira.