Det var en gång en stolpe.

Vi har bott vid en stolpe, en hög stolpe som var 45 meter hög.

Den där stolpen har inte stört oss för den stod så att vi egentligen inte såg så mycket av den och det var inte så ofta som det var någon ström på i den heller, men våra grannar som såg den mer på håll tyckte att den var mer störande. De hade den mitt i sin utsikt.

Vårt hus står på en kulle så när åskan gick var stopen bra att ha som åskledare och varje vår så kom det ett korppar och landade där. Deras klonkande ljud signalerade vår och framåt hösten brukade de landa där också, fast då i sällskap med sina ungar. Så jag tror att korparna kommer bli ganska förvånade då de kommer .

För några år sedan monterades det också upp flera mobilsändare i stolpen.

Men en dag så kom det ett brev i brevlådan att nu skulle den här kraftledningen bort och då även "vår" stolpe. Då måste först mobilsändarna bort. I november kom stora maskiner och en massa folk som behövde vår uppfart för komma fram till stolpen.

Jättespännande tyckte Ronja, som var på besök. Hon spanade i fönstret och ville nog helst ut och leka med alla gubbar som var där.

Masterna monterades ner och alla stora lådor forslades bort.

Sedan tar det lite tid innan något mer händer, men plötsligt en dag så börjar det sprängas ledningar. Här finns en film om hur det såg ut då ledningen från Kärsön sprängdes och föll ner i vattnet.

Strax efter så sprängdes det även kraftledningsstolpar, det märkte vi inte mer av än ljudet från sprängningen, men alla delar behövde forslas bort och de skulle till uppläggningsplatsen på Kärsön.

Dessa fraktades med helikopter.

Helikoptersurret började kännas som vardagsmat till slut.

Men så en dag i januari var det dags för vår ledning och stolpe att försvinna.

För att spränga bort kraftledningen så måste det till sprängladdningar, så modiga killar klättrar en kväll upp i stolpen och adapterar lite sprängladdningar på ledningen.

Det är högt dit upp och hur de fick dit laddningarna precis ovanför stolpen förstår jag.

Men den som hasade ut på själva ledningen för att tejpa fast den här, måste ha varit lite modigare. Det var kväll ganska mörkt då de klättrade och satte dit dem, så vi såg inte så mycket av det arbetet.

Sedan är det dags för den stora smällen och jag överdriver inte när jag säger stora. Vi frågade om vi behövde flytta vår bil, inte nödvändigt egentligen sa de, men för säkerhets skull så kan det vara bra. Bra var det, för där bilen stått föll det sedan ner en stor gren.

Ett tips var också att vi behövde ju inte vara ute på tomten då de sprängde,  men ingen tänkte på en nyfikna fotograf och att vår balkong högst upp var en perfekt utsiktsplats. 

Efteråt förstår jag att det var ingen bra ide att stå ute på översta balkongen för att filma. Men lätt att vara efterklok.

Smällen var så kraftig att jag inte klarade av att stå stilla utan for baklänges med ringande öron och något snopen över att det var sådan kraft i smällen. Dessutom var det inte lätt att hålla kameran stilla för varningssignalen tutade mycket längre än vad som hörs på min nedklippta film.

Bitar av silvertejpen flög omkring efteråt, har plockat bort en del på tomten.

Sedan var det dag för helikoptern att komma och hjälpa till med uppstädning. Resterande kablar och prylar ska bort.

Det är inte bara städning kvar, för själva stolpen ska också bort.

Men det kommer i nästa inlägg.

Up in the Air.

Äntligen är vi på väg mot målet för resan. Vårt bagage är kollat, godkänt och förseglat, inga frön eller växtdelar får föras iland på öarna. 

Vi ser hur Quito försvinner under oss.

Vi ser bergsvägar som slingrar sig utefter de höga bergen.

Ser hur Ecuadors högsta topp, Chimborazo (6 267 m) sticker upp nosen ovanför molnen.

När molnen lättar lite kommer bergen fram igen och uppåt letar sig röken från eldarna där nere. Troligtvis är det bönderna som eldar upp rester från majsodlingarna.

Vi har en mellanlandning i Guayaquil och här ser det nästan ut som att flodens källa är vårt flygplans motor.

Inresepapper ordnas och nu börjar vi skymta målet.

Den första ön syns nu tydligt.

Strax innan vi landar ser vi de tre vindmöllorna. De var mycket omstridda då de skulle byggas.

Äntligen nere.

Bara vi får vårt bagage så kan äventyret börja. Vi är äntligen på Galapagos.

Innan vi får ta vårt bagage så ska det kollas ordentligt av flygplatsens finaste medarbetare.

Sedan en busstur ut till bryggan där vi blir upphämtade av gummibåtarna, som kör oss ut till vårt fartyg.

Redan vid bryggan får vi stifta bekantskap med det orädda djurlivet på Galapagos, ett litet sjölejon kommer och hälsar på.

Coral II ska nu bli vårt hem för en vecka. Det ska bli spännande.

Livet på landet.

Har haft förmånen att leva lantliv i två veckor, kameran fick vila ganska mycket men eftersom den var med ut till landet så blev det lite bilder ändå.

Försökte fånga den stora vackra månen som visade sig en av kvällarna, blev väl inte som det såg ut men en sak gladde mig extra mycket. Jag har en hornhinnesjukdom som gör att hornhinnan förstörs men med laseroperation så har förloppet stoppats upp och nu när jag dessutom fått nya glasögon så plötsligt såg jag bara en måne och inte två eller tre. Bara det var värt en bild på den stora månen.

Jag hade lite torrt bröd och la ut det på verandaräcket för att fåglarna skulle få, visst kom det fåglar men en aning större än de jag tänkt mig och de små bitarna slukade de i ett enda nafs. Den stora brödbiten spände jag fast och tog ett bildbevis på brödätaren.

Inte bara fåglar kom på besök till lantstället, vi fick lite badgäster också.

Det badades så ända in i vassen.

Det var blött det här. Skaka, skaka.

Sedan måste man torka sig också.

Totte var ingen badkruka minsann.

Fotograf i skottlinjen.

Lillebror i skottlinjen...Träff.

Bäst att fly fältet och dra sig ut på djupt vatten.

Längtansfulla blickar, när man inte fick bada mer.

Om man är katt och träffar på en stor hund är det bäst att se riktigt farlig ut.

Säter är inte bara Säterdalen.

Det finns väldigt mycket gammal och fin träbebyggelse i Säter;  den är en av de bäst bevarade i vårt land. På hembygdsgården berättade de att det berodde på att Säter varit förskonad från bränder.

Det är inte bara vid hembygdsgården som man kan se de fina trähusen utan de finns runt om i den centrala stadskärnan och alla verkar vara i fint skick också. Det här är Säters sockenstuga som är från början av 1770-talet.Damerna på trappen var där för att måla av huset.

Det var inte mycket folk ute på stan.

Men en kelig katt dök upp i alla fall.

Här kan man slå sig ner och vila lite.

Men inte här.

Ronja på besök i dag.

Jag har fått ett ben...

...snart ska jag börja gnaga på det.