Den siste äventyraren

Lite granna onödigt kom det ytterligare snö under natten. Man får backa bandet. Trädgård och jordbruk får anstå. Kvällen kommer med småregn och dimma utifrån fjärden. Lite pyssel i en hårddisk istället.
   Det kom ett dödsbud härom veckan. Erik, den siste äventyraren har gått ur tiden. Och när jag skriver äventyraren så menar jag det, han som körde motorcykel kors och tvärs genom Europa, gjorde en massa spännande saker, som liftade till Colombia och blev kvar där med fiskesafari som födkrok. Det var nog Venezuela ett tag också. Colombia  lär inte vara helt hälsosamt att vistas alla gånger. Och fiskesafari, här var Erik en auktoritet om jag förstått saken rätt. Rikt och märkvärdigt folk anlitade honom. Eriks liv var förmodligen betydligt mer sammansatt och spännande än vad man kan tro. Du hade ett eget band också i det sena  sjuttiotalet. Jag lirade med dig och minns särskilt en av dina låtar, jag har den fortfarande i huvet, den som liksom landade i min egen upptäckt av en brasiliansk saxofonist, Gato Barbieri.Och där är traderingen igen.
   Men så kom beskedet. Vi hade väl inte så mycket kontakt men Facebook fungerar överallt det är liksom det där att Erik, du ska ju liksom alltid vara i djungeln. Men en aggresiv malaria kan nog fälla den starkaste. Du är i minnet bevarad.

Jag surfar runt i en hårddisk, och det är rätt disk jag tog med ut till ön. Den med alla scannade negativ. Här finns bilderna, historien. Vart tog du vägen? Vad gör du numer? Alla gamla kompisar, alla kärlekar, alla de andra som passerat. I det som kallas ett liv. Det är lätt att bli lite högstämd.

Pentax Spotmatic med Tokina 135 mm. Kodachrome konverterat till svartvitt och den vanliga plus-x simuleringen . Lite ute på hal is ändå när jag jobbar med den bärbara datorns egen skärm. Men siffrorna verkar visa rätt iallafall.

Automatåldern

"…Vi upplever ju nu en verklig revolution inom foto, tekniken, automatåldern blir inte bara tillgänglig
för amatörfotografen utan också yrkesfotografen och den avancerade fotografen börjar kunna ut-
nyttja automatiken och den förenklade allmänna fototekniken. Detta gör, att de fototekniska om-
rådena som lämpar sig för en fototidning med populär inriktning blir allt färre. Det börjar helt en-
kelt bli alltför lätt att fotografera. Allt gammalt snack om framkallning, filter och exponering kan
vi med det snaraste kasta på sophögen. Mörkrumsknåparna blir allt färre. Det är bara att konstatera
och acceptera. Det har vi ännu inte fått riktigt klart för oss. Varken vi på Populär Fotografi eller
de andra fototidningarna. Vi beter oss stundtals som åsnor mellan hötappar. Vi skriver om problem
som egentligen inte alls existerar längre, och vi gör det på grund av villrådan och oförmåga att finna
alternativ i automatåldern." (Jan Olsheden om Populär Fotografi. Fotografisk årsbok 1968) 

Jodu Jan Olsheden, du skulle bara vetat.

(FujiXpro1 23mm 2.0. Stranden, Sète. Bild som det numera heter, för uppmärksamhet.)

parentes

Stilla dagar på Krim. När Krim var Ukraina. Innan kriget.

(Kodak gold i en Nikon FG och 28/3.5. Scannat från en papperskopia.)

Visuell tradering

Ett ganska oförargligt ämne men hur kommer det sig att så många fotografier är så lika? Eller kanske mer av hur bilder och uttryck låter sig sorteras, i genrer och undergenrer och hur ofta man kan se att någon av ens egna geniala idéer redan är realiserade fler gånger än man kan ana.
   Att vi blir inspirerade av bilder vi ser och har sett är väl inget konstigt i sig, men hur går det till? I folkmusik talar man ofta om muntlig tradering, man härmar och försöker göra likadant men i processen tillför den begåvade uttrycket något mer. Och ett varningens finger, vi är ofta snabba med att värdera på en skala från bra till dåligt men ofta med rätt diffusa parametrar. Man kanske i stället ska tala om mer eller mindre annorlunda.

Dagens tanke som dök upp efter att jag lyssnat på "Kulturlivet med Gunnar Bolin – SRplay", den här gången med folkmusikern Sara Parkman. ( Det finns en jättelång lista med halvtimmeslånga inslag att välja och vraka i. Några nya avsnitt lär det dock inte bli, podden hamnade i SR:s sparpaket.) Men i det här avsnittet handlade det om bland annat om tradering, och som sagt, finns det en liknande mekanism när det gäller bildkonst och fotografi i synnerhet? Det är ju inte som i medeltidens och renässansens målarverkstäder där konstnärerna sakta men säkert lärde sig bildtillblivandets alla steg, från hur man tecknar och förbereder materialet för teckning till att slutligen landa i hur man målar jungru Marias blå klädnad samt avsluter med en liten förgyllning av det hela. Den som blir nyfiken på sånt kan läsa en liten bok av Cennino Cennini; boken om målarkonsten. Den kan man då och då hitta på Bokbörsen, eller på biblioteket (om det nu finns kvar).
   Om man bläddrar runt i Fotografisk årsbok, som ett exempel, eller STF:s  Årets bilder och liknande är det ändå lite överraskande att vissa motiv hänger med år från år. Inte bara fågelfoto (där det har hänt något stort och revolutionerande, men det tar vi en annan gång) utan även sånt som porträtt i vardagen, gamla människor, öde torp, unga människor i urban nattmiljö, oskarpa bilder, skarpa bilder, barn som leker, barn som ser underfundiga, djupsinniga, överrumplade ut. Hundar, katter, skånelängor, high key, low key, och så vidare, och så vidare.
   Är det då något problem? Det tycker inte jag. Men det som är intressant är hur bildsynen, bilduttrycken  traderas, inte muntligt men på något sätt visuellt. Man ser och tar efter. Mer eller mindre medvetet. Eller är det så att människan har ett antal gemensamma referenser, bilder, arketyper, för att slira in på C.G. Jungs domäner. Kan så vara, men är det inte snarare att fotografen känner en samhörighet med en miljö, uttryck  och traderar liknande bilder. För bildtraditionen vidare. Och visst är det lite märkligt att även i genrer som gatufoto är det lätt att urskilja en mängd olika spår. Fortsättning följer, typ.

Likvärdiga denotationer

Bilder där denotationerna är likvärdiga, som inte besvarar frågan om vad, var, när, vem eller varför. Som fungerar mer som fönster än som spegel. Sådana bilder kan ibland fascinera mig. Öppna bilder.