Strömholm igen

Det blev en sväng på Nationalmuseum i helgen, Christer Strömholms Parisbilder och konstnärsporträtt. (kommer man efter två blir det lite billigare entré, vilket får en att osökt tänka på den nya regeringens musei-inträdespolitik. ytterligare en sak att återkomma till.) Det är mycket bilder och inte de mest visade bilderna ur Strömholms oeuvre vilket är extra intressant. Snyggt hängt också. Den parallella utställningen med Vasaris teckningssamling har ett intresse den också även om kopplingen renässansteckninger och Paris på femtiotalet känns lite långsökt. Man måste inte se bägge.
   Utställningskatalogen till Strömholm är dessutom väldigt välgjord och bilderna i frekvensmodulerat raster är en fröjd att bläddra kring i. Och man slås av hur tryckteknik och bildåtergivning har utvecklats under de senaste digitala decennierna.

(Lunchsamtal Paris. Fuji Xpro1 23 2.0)

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)

Norduppland 221123

     Att gå ut med hunden. Hjälmunge Norduppland i november.

       Lars Lerin-vibbar. Xpro2 och 18-55mm.

Om skärpa eller inte och lite mer om pictorialism

Diskussionen om skärpa eller oskärpa och dess fördelar är inte lika gammal som fotografiet. I början var sökandet efter den ultimata skärpan A och O. Nicéphore Niepce var nog inte helt nöjd med sin första exponering den där sommardagen 1826 i Saint-Loup-de-Varennes.  Men redan i Daguerres porträttbilder några decennier senare finns faktiskt skärpan där, fullt tillräckligt. Fotografins nästa steg är att övertrumfa måleriet. Övertrumfandet av handens skicklighet; pictorialismen är född. Och ett sekel fyllt av allehanda försök att skapa den konstnärligt kongeniala tolkningen i form av fotografisk bild.
 Där skärpan blir om inte en bisyssla så åtminstone inte hela grejen. Och var är vi nu? Förmodligen i en tid där den perfekta skärpan åter är rättesnöret. Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad man anger som pictorialismens rättesnöre. Pictorialismens egen kanon kanske.
    Vem, vilka, vad är salongernas fotografi? Det som blir pictorialismens dogm.

Mobilbild. Kameran i fickan på morgonens kylslagna springvända. Blött, kladdigt. Väldigt mycket höst, lite flingor i luften. Men man hinner tänka en hel del tankar på några kilometrar. Om skärpa och pictorialism till exempel. Och lite grann om kulturkanon. Nåt att säkert återkomma till.

Ofrivilligt pyssel

Oförmodat och kobrasnabbt angripen av en förkylning förändrade planeringen och en Stockholmsvisit frös inne. Mary Ellen Mark på Kulturhuset pågår dessbättre januari ut, och Strömholm på Nationalmuseum också betryggande länge. Vasaris teckningar inte att förglömma. Och de där satinmatta akvarellpappren som är så sköna att teckna på skulle inhandlas... Hade rent av blivit ett besök på Tårtan. Men så icke. Det får bli en snörvelsittning framför skärm och lite pyssel med gamla bilder och negativ i stället. 

Okay Temiz, slagverkare i gruppen Sevda. 1973 kanske. Pentax Spotmatic 50mm tri-x 1600 ASA. (Bilden beskuren.)

Det svåra är att få fram någon slags trohet. Gamla inte alltför skarpa negativ, dammiga som öknar, ofta lite tråkigt exponerade. Är det möjligt att få till något, en kvalitetsförbättring? Jag är nog inte först med den frågeställningen. Och att i sammanhanget förstå filmkornet, upplevelsen av filmkorn utan att försöka återge ett korrekt historiskt korn. Och också ett korn som känns någorlunda adekvat för händelsen, situationen, berättelsen. Ungefär.
 De flesta har nog sin metod som fungerar bra. Jag gör ofta så att jag grundbearbetar bilden i CR oavsett om det är en rawfil, jpg eller tiff, ställer en kurva, grundskärper rätar upp och beskär. Öppnar bilden i PS och här är det frestande att börja pricka dammkorn och annat slitage, men det bör man vänta med tills senare i proceduren. Eventuella kontrasthöjningar, skärpemetoder som dessutom alltsom oftast tekniskt sett handlar om kontrasthöjningar de med, kommer att leda till att dammkornen återvänder.
  Eftrsom negativet redan är svartvitt så är procedurer i Silver Efex egentligen onödiga. Då måste bilden dessutom tillbaka i rgb för att fungera. 
   Jag duplicerar bilden till ett lager och lägger på oskarp mask lite mer än vad som behövs. Skapar en lagermask så att jag kan "måla" fram lite extra skärpa där det behövs. Den skärpan kan jag finjustera med lagrets opacitet eller genom att sudda bort lite effekt. När man gör den här proceduren är det så klart bra att man har lite koll på var skärpedjupet i bilden faktiskt ligger. Sen duplicerar jag lagret igen och gör högpass-täcka över-manövern. Det går att göra en lagermask på den också men oftast räcker det med att sänka opaciteten så att effekten precis tittar fram runt hörnet. Nu är det dags att pricka dammkorn och det tar en stund. I bilden ovan finns det fortfarande lite damm kvar i den nedre delen av bilden (av rent pedagogiska skäl). Därefter konverterar jag bilden till Gray Gamma 2.2 ställer in möjlig storlek och sparar som jpg. Åtminstone om bilden ska visas på skärm. Ska den eventuellt till tryck ställer jag in storleken så att den får rätt storlek uttryckt i ppi och 15% punktförstoring.
  Alternativet är, och egentligen mycket bättre, att försiktigt tvätta negativet. Repor och liknande går så klart inte att reparera. Femtio år sätter kanske sina spår.