Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)

Tom Wood, är han bekant?

En rätt spännande fotograf är irländaren Tom Wood. Det är nog inget namn som dyker upp så där direkt när fotografer möts och pratar gatufotografi, till exempel. Och inte namnet som rullar upp först i Google-tablån när man söker på street photography eller nåt åt det hållet.
   För några år sedan slaktade jag ett antal årgångar av tidningen Foto, salig i åminnelse, sparade artiklar om fotografer (ja, varje nummer hade åtminstone ett porträtt av en då intressant fotograf. Och massor med fotohistoria, ja ni minns säkert). Men det som fick mig att reagera, när man nu har tid att reagera över småsaker, var att i porträttet av just denne fotograf; Tom Wood, intervjun för övrigt skriven av ingen mindre än Ralph Nykvist inte någonstans nämndes ordet gatufotografi. Och då ska man veta att artikeln var införd i nummer 5/2006. Samtidigt som det mycket fina porträttet är späckat med referenser till HCB, Friedlander, Winogrand med flera. Woods arbetade för övrigt i hop med Marin Parr ett tag.
   Det är nåt märkligt med gatufotobegreppet, en modern uppfinning.

Dagens bild fotograferad i hörnet Drottninggatan Trädgårdsgatan sista april 1968 i Uppsala. Det vet jag, utan metadata. Profilen i mitten, Åsa, är inte med oss längre fick jag rätt nyligen reda på, ansiktet halvt dolt därbakom blev sedermera överbefälhavare och otroligt stor och viktig i NATO. För mig blev Håkan särskilt viktig i det att han kanaliserade ett gryende intresse för amerikansk musik, Tamla Motown, ädelsoul på Atlantic i sitt pojkrum utrustat med stereoanläggning under egenmäktigt förlängda frukostraster. Supremes, Martha and the Wandellas, Otis Redding, Wilson Pickett och en hel drös andra, på vinyl så klart. Vilket jag fortfarande står Håkan  i en  tacksamhetsskuld till. Övriga figuranter i bilden är just bara det. Fotograferat med en Robot Star, en liten, tung 24x24 formats kamera. En apparat med hög densitet skulle man också kunna säga. Urverksmotordriven med en sökare där begreppet diminutiv är ett understatement. Film, gissningsvis nån Agfa dia.

Men så var det där om agendajournalistik, ett begrepp som dyker upp lite då och då med samma regelbundenhet som ett kuku i ett gökur, och inte sällan som en ingrediens i ett flöde med populistiskt anslag strax till höger om det blå. Nu är jag emeritus, men ägnade en hel del tid av mitt arbetsliv åt undervisning i mediekommunikation, ett ämne där begrepp som just agendajournalistik, och, konsekvensneutralitet dök upp mer än en gång. Men det får anstå ett tag. Det blir abborrmete med barnbarnen i stället. (Och visst är det ändå lite intressant att det finns ytor och arenor där olika tankar kan mötas.)

Ian Berry

Häromdagen nappade jag åt mig en liten tunn grej på antikvariatet, The English av Ian Berry. Svartvitt, England, mitten av sjuttiotalet. Utgiven av Penguin med bilder i duotone. Snyggt och bra drag i bilderna trots dåtidens papperskvalitet.
   Det är inte helt utan att man kan se en tunn koppling mellan de här bilddokumenten och deckarserien ”Sherwood” på Svtplay, där Berrys bilder finns nånstans innan och serien nånstans i början eller rent av inne i en tid, tachterismen eller nyliberalismen som det stora samhällsexperimentet sätter sin prägel på det mesta.
  (Red. Jag lade märke till att jag stavat Perry i stället för Berry. Kan man upptäcka en dyslexi efter sjuttio?)

En annan grej, Fotografiska säljer en kurs i porträttfoto, illustrerad med Hans Geddas fina bild på Geraldine Chaplin. Men ingen byline. (Vem vet Fotografiska kanske har kommit överens med Hans Gedda om att det inte ska vara nån. men hur svårt kan det vara egentligen.)

Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.

Fascinationen inför horisonter

Vi går in i oktober. Det syns på ljuset. Morgonspringet, sjörök över viken. Fukten, daggen. Plockar ihop och förstår att nu är det nog dags att  flytta in till stan. Och det känns rätt bra. På nåt sätt.

En duvhök siktas. En skräcka, och hägern som byter viksida när jag kommer. Men ärlan hon flog nog för en vecka sen minst.
 Jag får nog ihop det mesta. Ritgrejer, penslar och färger, kameror och objektiv, papper, skisser och färdiga verk. Jag flyttar in till stadsateljén.

Jag har en bok som väntar, Ed van der Elsken: Camera in love. En katalog över van der Elskens liv och arbete. En katalog med mycket faksimil och många reflektioner. Och han gick faktiskt ur tiden redan 1990, alltså mer än trettio år sedan. Även om jag bläddrat i ”Love on the Left bank flera gånger känns det som van der Elsken gått under min radar flera gånger. Jag förväntar mig med andra ord  något.