Tour de France. Dax, staden alltså.

Vi tar tåget till Toulouse och passerar trakterna av Carcassonne med en regnöversvämning hack i hälarna. Tågbyte till Pau och nytt byte till Dax. På den här sträckan åker man genom ett vackert grönskande landskap med Pyrenéerna om babord. Bara det värt en tågresa. I Dax blir det uteliv med lite tapas på en bar och det är en ljummen kväll med alla ljuden från en kvällsvaken stad. Och det blir lite småsnack borden emellan.

Apropos kvällsätande. Den här reliefen från 1100-talet, Nattvarden ( undrar om man åt tapas på den tiden?). St Paul de Dax. Jag är lite svag för såna här utsmyckningar. Det är väldigt mycket  cartoons över det, ett direkt språk som kan läsas av alla.

Men det är inte alltid alldeles enkelt. Om man nu saknar en del bibelkunskap. Korsfästelse till höger, men vad händer till vänster och varför visar alla sina små magar? Det saknas kanske en välbekant denotation för att pusslet, konnotationen ska falla på plats. Någon har i varje fall ansträngt sig för med att berätta något. Oklart om bildhuggaren tänkt så långt som tusen år framåt i sitt arbete.  Så kan man fundera när man strosar runt en tusen år gammal romansk kyrkobyggnad.

Ny bekantskap

I går träffade jag en ny bekantskap. Awni från Syrien. En syrisk fotograf och tecknare som kom hit till Sverige för snart tre år sedan. Vi har mycket att prata om. Men vi spar en del till nästa gång vi ses. Det här kommer att bli spännande. Hur vi kommer att närma oss varandra.

(Konsten att delta är ett projekt som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare, nyanlända och de som varit en längre tid i landet att bli en del av den svenska bild- och formbranschen. )

mer klimatfunderingar

Sen förväller jag strandkål, plockad på västkusten, västra stranden. Steker den i olivolja, lite vitlök, lite koreansk chili, lite salt och en skvätt grädde. Brorsonen inflikar via sociala media att en skvätt vitt vin inte är fel det heller. Det goda och inte allt för miljö och klimatbelastande livet. ( Ja, jag gillar mat. Det enkla köket. Fortsättning följer.)

IQ död fiskmås

sa man förut om nån som inte fattade så mycket. Fast det här är en död trut, oklar hur mycket den fattat i sitt liv. Lite ovanligt att se tycker jag, från min horisont, även om de dör de också.

I morse låg jag på bryggan och tittade opp. En lärkfalk passerar självsäkert, fullständigt kontrollerat. I oansträngd glidflykt, hur bär de sig åt? Nån kamera hade jag så klart inte.

Impressionisterna och utsnittet

Edgar Degas: Place de la Concorde (porträtt av greve Lepic och hans döttrar).

Den här målningen (länk för den som vill se den i färg)  är målad någon gång i början av 1870-talet. Ta en extra titt på den. För visst är det mycket i utsnitt, komposition som känns gatufoto idag. Men också det omedelbara, bilden som ögonblick, frysta delar av en sekund. Det som skaver lite grann är att Degas nog inte kunde stått där på Place de la Concorde med staffliet i skarpt läge och bara snott ihop det liksom. Nej bilden är nog gjord utifrån skissmaterial och enskilda porträttstudier. Men hur kunde Degas komponera den här målningen som han gjorde. Någon förlaga i form av inspirerande fotografi lär inte ha funnits.

I artonhundrasjuttiotalet finns övergången mellan våtplåt och torrplåt. Och även om torrplåten och den tidens kameror möjliggjorde hyfsat korta exponeringstider utomhus så är målningens spontanitet en bit ifrån vad som var fototekniskt möjligt. Och där dyker frågan upp. Hur tänkte Degas när han målade så nära  fotografi som dyker upp först flera decennier senare? Såg Degas rörelsen? Såg han hur tomrummet i bilden förstärkte rörelsen? Förstod han att hunden behövdes för riktningen och gestalten i vänsterkanten inte bara i riktning utan också i gestaltningen ger bilden en berättande betydelse? Förstod han att om ett par decennier kommer ett sånt här bildseeende och komposition vara vardagsmat? Sånt vet vi inte, även om vi kan anta att frågan är noga utredd av konstvetenskapen.
  Men väl värd att ställa även idag.