Men alltså, hur oskarpt får det va?

är en replik jag överhörde på Fotografiska för nåt år sedan eller så. Jag ska inte avslöja vilken fotograf det rörde sig om men jag kan gå i god för att vederbörande kan prestera knasterskärpa om så önskas.
Men nu gick mina tankar till Martin Bogren och ”August Songs”. För om vi bortser ifrån att det här är ett poetiskt, sammansatt och mycket skickligt genomfört projekt så dyker naturligtvis frågan upp. Hur oskarpt får det va egentligen? Signaturen vän av ordning.
Ja, det får väl vara hur oskarpt som helst. Men frågan är, den fråga som kan tänkas engagera en kader av fritidsfotografer, hur oskarpt får det vara med en fotografisk heder i behåll. Ja, om man betänker att det är lika svårt att åstadkomma bra oskärpa som  bra skärpa finns det i varje fall inget som kan ifrågasätta handaskickligheten i oskärpa. Och i en digital värld, hur gör man då? Att skapa bra oskärpa är nämligen inget man snyter ut i brådrasket. Om man inte har ett riktigt risigt objektiv tillhands vill säga. Eller en leksakskamera. Men att skapa oskärpa så att säga i efterhand är en grannlaga uppgift.
Jag fick anledning att plocka ut Martin Bogrens Lowlands ur bokhyllan. En liten fin volym med mycket poetisk känsla, tycker jag. Och läste i samma veva ett reportage i den norska fototidskriften Fotografi om just Bogren och hans projekt ”August Songs”. Där oskärpan är en viktig och nästan nödvändig berättarkomponent. En intressant aspekt på det hela är att i Bogrens bilder får oskärpa ett absolut egenvärde, den kan läsas som inte bara ett tonfall utan till och med som ett eget språk. Titta gärna på länken här nedan.

https://youtu.be/glhrLRhVV8E

(En kuling från NNV härjade på morgonen. Vi ligger i lä. En bild från morgonturen och sen hem i värmen och mixtra i datorn. Det gick åt tre oskärpemetoder och en plug-in för att åstadkomma bilden. Det hade förmodligen varit mer rätt och riktigt att göra bilden analogt. En tanke väcks att mycket oskärpa inte är helt överens med Sölvesborgsdoktrinen den heller.)

Francesca Woodman. Apropos fotografer i utkanten av FS

Sällsynt fotograf i FS bloggar men det finns, fanns ett fotografi vid sidan om de genrer vi mestadels engagerar oss i. Och nu är vi i ett sjuttiotal. Och bilder som är iscensättningar. Det gjordes en fin liten utställning med Francescas bilder på Moderna Museet för några år sedan. Signerad Anna Tellgren om jag inte minns helt fel. Och en fin bok, med förklarande texter. För det här är bild som behöver ledsagning. Dett är starkt.Och det visades en film om Francesca, på SVT, med hennes föräldrar i bakgrunden. Om Francescas historia finns så mycket på nätet att jag tänker inte trötta ut någon här.
Men som sagt, jag såg utställningen. Det var då jag upptäckte att anledningen till att jag hade svårt att uppfatta de sällsynt små kopiorna, på gränsen till kontaktkopior, troligen beror på starr eller något annat synfel.
Att skapa bilder i Francescas anda, på ett seriöst och allvarsamt sätt är inte lätt, men nog var Francescas bilder och öde en kittlande upptäckt för svårmodiga tonårsflickor i kursen fotografisk bild A.
Att hitta en egen bild som lever upp till Francescas bilder är inte enkelt. Så det får bli vad det blev. Nakenhet och kanske en möjlig utsatthet kan vara en gemensam faktor. Men så mycket mer är det inte.
(Jag misstänker  att Francesca Woodmans bilder och eventuell uppmärksamhet på hennes fotografi inte lirar helt klockrent med Sölvesborgsdoktrinen.)

Stig T Karlsson

Huruvida det här är Stig T Karlssons mest kända bild låter jag vara osagt, men som bekant den mest reproducerade. Blir man frimärke så blir det lätt så. Annars är boken ”Rumpan har gått” ganska lätt att få tag på antikvariskt. Och det handlar om flottning, närmare bestämt de sista flottningarna och följaktligen de sista flottarna. En epok som ligger alldeles, alldeles bakom hörnet. Så alldeles, att jag har träffat bekanta som något överraskat insett att flottning, det finns inte längre. Dock inte en av mina ungdomsvännner som valde den akademiska banan och skrev sin doktorsavhandling om just flottningen i Sverige. Han hamnade sedermera på Riksrevisionen men det är en helt annan historia som det heter.
Men tillbaks till boken som är en dokumentär skidring av flottningsverksamheten i norrländska älvar. Saklig, handfast med ett litet stråk av vemod kanske, åtminstone anas det i Stig Sjödins texter. Det är svartvitt, repron är kanske inte riktigt på topp, med Stig T Karlssons bilder som lirar lite på samma planhalva som Sune Jonssons. (Typografin är tidstypisk. Fyra Förläggare och Aktuell Fotografi.) Nåt att fundera kring är Stigs påtagliga, rent fysiska närvaro och närhet på brötarna. Det är inte helt ofarligt att balansera kring på hala timmerstockar. Och den här bilden på Mickel, det här är inte gymbroilermuskler utan sånt man får av kokkaffe och fläsk med bruna bönor. Och anar man inte prillan under överläppen. Det här är definitivt ingen tid att romantisera kring. Slit och släp och dåliga arbetsvillkor. Farligt på många sätt. Det var inte bättre förr men annorlunda, oftast sämre, vilket är nyttigt att komma ihåg.
Om Stig T Karlsson kan man så klart läsa en del på nätet. Om man vill.

Nåt lite mer uppskakande.

I dag skrivs den femte september även om min biologiska kalender bara nåt fram till första halvan av augusti. En viss eftersläpning alltså. Mycket släpar sig fram. I höstas låg ett par projekt på bordet men av de blev intet. Ett projekt är ändå kvar och dags för start. En god vän till mig har för avsikt att skriva en text om den tidiga musikrörelsen i Sverige. Egentligen hur allt började. Och den som tror att allt började på Gärdet 1970 får nog skriva om sin historia. Det är en berättelse om att ta initiativ, att se möjligheter, att tillsammans är vi starka, att det går att göra saker.  Jag ska alltså arbeta med ett bokprojekt igen. Det ska bli kul och i den tidiga researchen har vi fått tag på en hel del bilder även om det varit svårt. Man får komma ihåg att i den tiden var inte kameran i var hens telefon. Foto var fortfarande i mångt och en exklusivitet (även om Instamaticteknologin redan fanns tillgänglig). Men nu har vi fått in lite material. Vi får se vad det blir av det hela men vi har förstahandskällor, bra bilder, bra support i förlagsvärlden.  
Tiden från 68 och decenniet framåt var en spännande tid. Det ärr en märklig mix av FNL-rörelse, vänstervåg, alternativrörelse, musikrörelse och en rörelse som ville skapa egna ickekommersiella ställen för musik och kultur. Och fanns det en kraft åt ett håll så fanns det naturligtvis en kraft åt det andra hållet.  Många vill framställa de här åren som en flummig tid men jag vill påstå att det trots en viss flummighet i utkanterna av tillvaron så var det snarare en väldigt strukturerad tid. En tid av organisation, av altruism och vilja. Och som i all historieskrivning finns det en personlig skrivning och en övergripande. Det är den historien vi ska försöka berätta, den övergripande och individernas. Från ett lokalt perspektiv.
Ja, alla dessa människor och öden. Vad blev de av oss? Vart tog vi vägen?

(Bilden ovan har inte nåt alls med texten att göra, tvärtom. Sjuttiotalets ungdomstid var långt i från en sandlåda. Xpro2 23/1.4mm)

En dag i början av september

kan börja med en död näbbmus på vägen. Sen kommer en ny regnskur. Nåja, man ska väl duscha ändå. 

Hjullastaren är inte i gång i dag så då betyder det mestadels tystnad.

En våt dag men den här överraskas av hastigt frambrytande sol. Det är gott om dem. Mördarsniglar kallas de allmänt men så mycket mord kan man inte se i de ögonen. Snarare en asätare som inte är nån finsmakare direkt. Släkten duger gott på menyn. Jag vill inte påstå att vi ligger i krig men med sax och en burk blir det en vända varje morgon. Är man invasiv så är man. Och får stå sitt kast.

Hörs det på tonen att det inte varit nån höjdardag. Det spännande fotografiet är avlägset.