Vårtecken, för den ormrädde...

Först såg jag ingen alls men sen så stod de där, blåsipporna. Ett av de första magiska vårtecken som bryter sig fram genom torkade löv och talar om att nu är våren på gång och det kommer gå fort. Snart byts blåsipporna ut mot vitsipporna som täcker marken som snö. Det är så fint att se på dessa blommor, hur det syns om det varit en mulen dag genom att de står och ser lite hängiga ut. Eller när solen visat sina strålar och de totalt öppnar sig samtidigt som de sträcker ut sig stolta mot värmen. Tänk om dessa små blommor kunde förstå vilken glädje som sprids, hur deras närvaro ger hopp. För visst är det lika magiskt varje år.

Jag lägger mig platt på marken, fastnar i snår, hör ljudet av humlor i närheten och är full av spår från skogen när jag reser mig upp. Men jag vill ju så gärna visa dem från just denna vinkel. Jag vill att vit/blåsipporna ska få vara i fokus.

Sen ska vi inte glömma de som är så lätta att missa till en början. Med sina ludna små knoppar tätt mot marken. Men när en väl hittat dem så finner en ofta en blomma i sin prakt med färg och ståtlighet. Tidigare år har jag bara funnit några få men i år så fylldes en bit av backen av just backsippor till min och säkert många andras glädje.

Sist men inte minst så kommer mina favoriter till vårtecken. Grodor och paddor som söker sig fram. Jag blir som lyckligast när jag ser hur det rör sig på marken när jag är i skogen men då jag finner färre och färre av dessa själar så åker jag till Västerås där det under en kort period finns möjlighet att få syn på grodor i en park.

Efter en promenad efter en skogsväg kom vi till en liten sjö. Först fann jag en padda simmandes i vattnet. Spontant ville jag hoppa i och plocka upp den. Men efter en liten promenad på en spång sitter en liten padda som solen skiner på och jag blir så glad. Jag tar några bilder innan jag hjälper den bort så vi inte ska kliva på den på vår väg tillbaka. Känner tacksamhet hela vägen hem. Jag hoppas verkligen att jag får se både fler paddor och grodor igen.

Jag hoppas att du haft en fin helg & att veckan börjar fint!

Vårtecknet som alla längtat efter?

Eller hur var det nu med vårtecken, är alla efterlängtade?

Jag hade aldrig sett varken en snok eller huggorm innan jag var 25 eller något sånt ute i det fria. Åt andra sidan så växte jag upp i Norrland och jag har ingen koll på hur utbrett det är med orm just där. Mitt första möte med en snok var när jag klippte en gräsmatta med rätt högt gräs, hade fullt upp med att stanna för att rädda grodor från bladen. Så såg jag något skimrande röra sig på marken, min första tanke var just då att det var en väldigt stor daggmask innan jag insåg att det faktiskt var en orm.

Jag har full förståelse för att de skapar obehag hos många människor, de överraskar oss i det torra gräset i snabb fart. De kommer simmandes vid vattenytan som den mest självklara saken i världen. Blicken på snoken är tom medan huggormens blick kan ge ett intryck av en brinnande ilska.

Jag själv har under största delen av mitt liv haft fobi mot spindlar, min kropp har reagerat innan jag själv riktigt uppfattat varför. När jag flyttade till nuvarande lägenheten så var det bara att vänja sig. Bara för någon dag sedan så flyttar jag på en spindel för att inte döda den och maken säker, håller du i spindeln? Jag reflerkterade inte ens över det. Nu är spindar och ormar inte lika men själva fobin med obehag och rädsla kan jag förstå. Ormar har jag inte varit lika rädda för. Dock så vill jag påpeka att jag har respekt för dem och är väldigt tacksam för de chanser jag får tillsammans med dem. Då vi är två som delar intresse så håller vi koll på omgivningen, att ormen som fotas inte känner att den behöver försvara sig.

Det finns platser som är kända gällande möjligheten att se orm på våren. Det innebär också att både hundägare kommer med sina hundar eller att nyfikna barn följer med. Det är ändå viktigt att inte glömma bort att de kan hugga även om de oftast väljer att fly. Sist fick jag snällt peka ut en huggorm som låg rätt gömd och såg mer ut som en pinne då ett barn var nära att ställa sig där.

Jag hoppas att ni alla har en fin påskhelg trots omständigheterna. Sen så vill jag påminna om att avstånd till varandra gäller även utomhus!

(Alla bilder i detta inlägg är tagna 2020.)

Inte ett vårtecken, men vad gör det?

Jag är fortfarande på den nivån att jag nog kan räkna mina möten med sidensvansar. Precis när jag köpt mitt 200-500 mm objektiv så lyckades jag fota några men det det var både svårigheter med ljuset och avståndet. En annan gång var en slump och det blev inte alls bra, ett gäng som drack vatten ur en pöl vid en mack. Annars är det mest på avstånd, hur jag först hört ljudet sedan sett en flock flytta sig från träd till träd med elegans.

Så nu när våren är här så förväntade jag mig verkligen inte att jag skulle få två tillfällen. Det första var när vi tog oss upp för en liten klippa där en utkiksplats finns, målet var att hitta skogsmöss då gnagare alltid är högst upp på listan när det kommer till mitt fotande. Stod ett par och skådade fåglar och precis när vi kommer upp så flyger en större fågel förbi, vanligtvis brukar jag och maken se de klassiska småfåglarna så jag tänkte att detta måste vara något annat. Där, på en kvist med ett nypon sitter en ensam sidensvans. Vi kunde sätta oss på en bänk i närheten medan den födosökte i blåsten, fick oss några bilder innan vi lämnade den.

Andra tillfället var bara någon vecka efter, då var målet ett klassiskt vårtecken, huggormar. Vid parkeringen finns ett träd med äpplen från förra året, denna gång kom det ett sällskap med sidensvansar för att äta. Då det även denna gång blåste och jag valde att stå med mitt 200-500mm så var det lite motigt att fota men är tacksam för de bilder jag fick.

Ja, det blir ju inte alltid som en planerat. Det är väl både charmen och frustationen med att fota i naturen. Nu känns det som att jag börjar hitta tillbaka till just detta med att fotografera, under 2019 kändes det mest som ett tvång för att inte tappa allt. Nu börjar suget och glädjen komma tillbaka vilket känns otroligt viktigt i dessa oroliga tider.

Tack för att du läste och jag önskar dig en fin helg!

Vänligen Maria