Har konstaterat att en stor majoritet av bilderna i gruppen "Gatufoto" är svartvita. Av de senaste 150 uppladdade bilderna är 70% i svartvitt. Kollar man de senaste 50 uppladdade bilderna är 76% i svartvitt. Är det en trend månne eller varför rensar gatufotograferna i så stor utsträckning bort färgen från sina bilder. Nu har jag i och för sig inget emot svartvita bilder, men man börjar ju fundera på om det är något naturligt inom den gruppen eller om vi fotografer helt enkelt tar intryck av varandras snygga svartvita bilder och själva börjar rensa bort färgerna.

Det är ganska enkelt. Gatumiljön är fylld med färger, men de tillför sällan något till det man vill skildra. Istället stjäl färgerna uppmärksamhet från huvudmotivet.

Jag skulle säga att färgen måste fylla en funktion i bilden för att det ska finnas någon anledning att göra bilden i färg.

Sen kan man göra bilder som helt bygger på färg och som inte skulle funka i svartvitt.

Intressant kommentar, jag förstår vad du menar, men gäller det rent allmänt eller bara gatufoto? Är det inte så färgen alltid tillför något, annat än i mörker då den inte syns. Det handlar ju inte om att tillföra färg till en svartvit bild, som man gjorde förr när man handkolorerade vykort, utan att aktivt välja bort färgen. Min upplevelse av svartvitt är att det ofta används för att förstärka en bild istället för att försvaga. En ödslig urban miljö ter ju sig ännu ödsligare när den framställs i svartvitt.
Som gammal svartvit analogare och av kostnadsskäl då ofta hänvisad till gamla klassiska Tri-X och egen soppning i badrummet, känns det ändå lite paradoxalt att man nu då det är så enkelt att arbeta i färg medvetet i så stor utsträckning väljer bort möjligheten.
Jag har för övrigt sett samma fenomen på flera utställningar på Hasselblad Center i Göteborg. Urbana miljöer skildras väldigt ofta just i svartvitt. Det var lite därför jag undrade om det var en trend bland moderna fotografer att välja att spegla det urbana rummet i all i sin tomhet genom att även tömma det på färger.

Det är nog mer förekommande inom gatufoto eftersom färgen ställer till mer problem.

1. Vid ögonblicksbilder är det svårare att få kontroll över färgerna än vid mer planerad fotografering.
2 I stan finns en större färgpalett och extrema färger än i naturen
3. Det är svårare att begränsa färgerna i bakgrunden med vidvinkel (människor i stad) än när man fotar djur i naturen med tele.

Sen finns det ju också en tradition med svartvitt inom gatufoto. Och förr var det ju bara en teknisk fråga. Den högkänsliga filmen var svartvit.

Det finns naturligtvis de som kör i färg också. En klassisker i storstäder är att fota dia (numer digitalt) med låg iso i solskenet och sedan få extrema kontraster mot de områden som är i skugga. Då blir skuggområdena helt svarta och därmed reduceras rörigheten i bilden.

Jag har gått över mer och mer till färg men känner att det är svårare att få till bra gatubilder i färg fär verkligen färgen spelar en viktig roll.
http://www.flickr.com/photos/froderberg/sets/72157624504928017/

Kollade in dina Pride-bilder. Det blev ännu tydligare vad du menar. I de här bilderna fyller färgen verkligen en funktion, de hade nog blivit ganska trista i svarvitt, inte så snyggt med grå ballonger blandade med grå ballonger....*L*
Jag tittade också på närbesläktade gruppen Cityscapes. Många likartade motiv, men mycket större benägenhet att använda färgbilder. Men det är klart att där handlar det om planerade bilder på ett annat sätt. Kan tänka mig spontant att färgglada gatubilder ställer högre krav på beskärning för att rikta uppmärksamheten på huvudmotivet och inte på exempelvis en illröd bil vid sidan av detta.....

Jag tror mer på traditionsspåret, även om det förstås är båda delarna som spelar in.

Min tanke är att visuella manér (i brist på bättre ord) ofta börjar som en nödvändighet eller ofrånkomlig brist, för att efter ett par teknikgenerationer (igen i brist på bättre ord) få ett egenvärde.

En gång i tiden var färgfilmen för dålig, och den svartvita dominerade av nödvändighet. När färgfilmen blev bra nog togs den till hjärtat av en skara, medan den svartvita filmen tillskrevs egna inneboende kvaliteter, som "genuinitet, äkta vara" och annat.

Just gatufotografiet och dokumentärt fotografi i allmänhet har en stark svartvit tradition, det är "så man gör". Ett tecken på det är den danske pressfotografen som diskades i danska motsvarigheten till Årets Bild för sina HDR-artade bilder, medan det aldrig är fråga om att diska svartvita foton, som i egentlig mening ligger minst lika långt ifrån "verkligheten".

Jag tror inte att det har med mode eller någon form av "snobbism" att göra, åtminstone inte i mitt fall. Det är helt enkelt mycket svårare att fånga ett dokumentärt budskap i färg då färgen tenderar att ta över innehållet i bilden. Det finns dock de som gjort färgen till sitt uttryck, men de tar också som regel helt andra bilder där just färgen ofta är det bärande elementet, Saul Leiter till exempel var ganska tidigt ute med färg i gatufoto, Bruce Davidson plåtade stora delar av sitt Subway projekt i färg eftersom han ville åt bland annat graffitin som en del av uttrycket. Trent Parke plåtar mycket färg och använder kontrasten för att städa i bilden, och om man går in på http://www.in-public.com/photographers
så ser man att ganska många plåtar färg. Men som sagt, för egen del tillför inte färgen något, utan gör det som regel bara rörigare och svårare att nå fram med den typ av bilder jag håller på med.