WeeBee
Aktiv medlem
BLOGG: Så var min första bröllopsfotografering över... (LÅNG TEXT!)
Storyn i sin helhet:
Någon gång i november 2010 blev jag ombedd av min bästa vän och hans fästmö om jag kunde ta några bilder på deras kommande bröllop. Meningen var inte att jag skulle vara någon "proffsig" fotograf, utan att jag skulle ta några bilder ur åskådarbänken tillsammans med övriga närvarande som även de har med sig sina kameror. Ingen press sattes på mig.
Nåväl... Nu är det bara så att jag inte kan låta en sådan viktig sak som denna, både för dem (självklart), men också för mig, sippra förbi med ett oentusiastiskt fotograferande. Mycket väl medveten om att jag inte kommer att få någon belöning så tog jag mitt fotograferande på fullt allvar och kom därmed hem i lördags (28 Maj 2011) med närmare 850 bilder. Det jag vill dela med mig av var min upplevelse, svårigheterna runt vissa bilder, och allmänt vad jag lärde mig av hela schabrasket.
Långt innan bröllopsdagen hade jag börjat småplanerat hur allt detta skulle gå till. Jag visste från den erfarenhet ni "riktiga" fotografer delat med er av här på FS och övriga sidor att bröllopsfotografering är troligen det tuffaste och svåraste av alla fotojobb som finns endast på grund av hur sentimentalt viktigt denna händelse i livet är för bruden och brudgummen. Men jag visste också att jag saknade erfarenhet av dylika fotograferingar. Och hade dessutom endast 1½ års erfarenhet av systemkameran. Men jag hade självförtroende!
Eftersom jag studerar hade jag inte tid att åka från Åbo, min studieort, förrän 2 dagar innan bröllopet. Ingen bekantskap med kyrkan eller bröllopsplatsen hann göras. Lyckligtvis var orten i mina hemtrakter, så jag kände till platserna och kyrkan tämligen väl. Men för att vara säker åkte jag till platsen 2 h innan vigseln började och tittade runt. Det blev en ganska snabb genomgång av diverse olika ställen runt bröllopsplatsen. Kyrkan avklarades på några minuter, bara för att man kände stället från tidigare.
För att hinna få mer bilder av paret fotograferade jag dem innan vigseln. Att hitta lämplig miljö att fotografera på mitt i en tätort var inte lätt, speciellt med tanke på att brudparet anlände från en fotostudio endast 1½ h innan vigseln. Men det ordande sig och en hel del bilder blev tagna, av vilka jag är nöjd med ca 80 %. Vi hade dessutom hunnit fotografera brudens strumpband och den klassiska bilden med ringarna liggandes på buketten.
Därefter bar det iväg mot kyrkan och vigseln. Där visste jag vilka bilder jag var ute efter, men en stor del var för mig omöjliga eftersom det skulle ha krävts åtminstone två assistenter och två kameror extra för att få de bilderna jag velat ha. Jag fick kompromissa helt enkelt. Jag ställde ett stativ uppe på läktaren och placerade min 70 -300 intill stativet för snabb åtkomst. Sedan gick jag ner för att invänta brudparet. Bang! Klockan slår 16.00. Ceremonin inleddes, orgeln ekade och plötsligt ekade det, åtminstone i mina öron, när ett hav av kameror drog igång. Överallt hade folk med sig sina kameror och fotograferade hejvildt. Men jag var i gången: Jag hade ansvaret att få intågsbilden! -så kändes det i alla fall.
Under vigselceremonin gick/sprang jag runt för att få olika bilder av brudparet, men även av folket i kyrkan. Främst brudparets föräldrar. Tog även några bilder från läktaren. Men en viktig sak ringde hela tiden i mitt huvud. Det var från fotoguidens fotoskola om bröllop: Missa aldrig ringbytet! Missa det inte! Det gjorde jag inte heller. Det var dock här jag skulle ha velat ha tre olika vinklar på utbytet. Men det fick bli ett från altarsidan där det tydligt syns vad som händer. Likadant med kyssen. Efter det var det lite kvar av vigseln och det tågades ut, ris kastades och paret satte sig i bröllopsbilen (har säkert ett finare namn...). Bröllopsfesten skulle nu påbörjas.
Jag övertalade en kompis att köra min bild till bröllopsplatsen så att jag kunde hinna ut och fotografera så fort som möjligt. Vi körde om brudparet (vet inte om det är tillåtet
) och jag kunde vara redo med kameran när brudparet anlände till platsen.
Sen togs några sedvanliga kort av brudparet av alla som var med på bröllopet Sedan bar det åt mot festsalen. Här drog sedan festen igång. Jag försökte få till lite bilder på de nygifta vid deras bord. Tyvärr satt de i kraftigt motljus vilket försvårade minuppgift väldigt mycket. Därefter bevakade jag händelserna från min bordsplats. Så fort något speciellt skulle hända (hade bra kontakt med arrangörerna) så var jag på benen med kameran i högsta hugg. Därefter blev allt utom maten dokumenterat: Efterrätterna, tårtan, småbrödet etc. Tog även lite ströfoton på människorna som pratade och diskuterade med varandra.
I mitten av festen var det dags för en nypa luft. Då passade man på att ta familjefoton och syskonfoton. Brudparet skulle igen fotograferas. Denna gång hade jag ännu större press på mig, då alla andra också fotograferade och jag funderade på hur jag skulle få mina bilder att sticka ut. Efter det fortsatte festen. De sista betydelsefulla bilderna skulle tas vid bröllopsdansen och när brudbuketten kastades.
Vid 22 - 23 tiden hade jag mina 850 bilder och jag tyckte att som oavlönad fotograf fick det nu räcka till. Dessutom var det inget mer som skulle hända på festen. Allt program hade genomförts och det vara bara det sociala umgänget och alkoholdrickandet som återstod. Jag stannade kvar en stund till och sedan bar det iväg hemmåt.
Vad har jag då för tankar kring detta?
Först och främst måste jag säga att min respekt för "riktiga" bröllopsfotografer bara stiger och stiger hela tiden. Att kunna läs av situationen och hela tiden vara på "rätt" plats var inte lätt. De tre svåraste sakerna att fotografera var dock inte bröllopet, vigseln eller bröllopsparet. Det svåraste var detalfotograferingen! Vet inte om detta är normalt men de tre sakerna jag hade svårast med var:
1: Strumpbandet: Hur fotograferar man ett strumpband? Jag är verkligen inte nöjd med de fotografierna.
2: Att fotografera folk som går emot en. Jag hade ställt in fokuseringen i kameran på motiv som rör sig, men lyckades inte med ett enda bra sådant när paret tågade in. När de tågade ut fick jag några bra bilder. Har endast fotograferat motiv som rör sig i sidled och snett emot/ifrån en själv. Aldrig så att motivet kommit rakt emot mig.
3: Att fotografera människorna på festen var överlägset svårast tycker jag. Man vill så gärna fånga ögonblicket när folk socialicerar med varandra, har roligt, och umgås. Hur gör ni när ni tar sådana bilder? har sett så många fina bilder där folk inte verkar märka att kameran och fotografen existerar. Alltid när man skulle ta en bild så svänger folk sig instinktivt om och tittar rakt in i kameran och ler. Och det vill man inte. Dessutom är det för sent att ta bilden när man ser att någon har roligt. J****R va svårt det var!
Rekomenderar jag detta åt andra?
Både ja och nej!
För de som får dylika uppdrag som skall göras åt sin bästa kompis och de inte kräver något speciellt, men ni ändå vill göra något speciellt för dem så gör det. Era bilder, även om de inte är de bästa, är bättre än inga bilder alls!
Men skulle jag ha blivit anställd märker jag nog nu att jag skulle ha tagit vatten över huvudet. Jag skulle inte ha drunknat, men nog dragit några kallsupar. Samtidigt är jag väldigt glad över att jag gjorde det. Det var som ni läst väldigt lärorikt!
Jag hade personligen den fördelen i detta uppdrag att jag är vän med bruden och brudgummen i fråga, god vän till famliljerna och hade bra kontakt med arrangörerna (som även de är mina kompisar). Eftersom kommunikation med paret inte var något problem, var det bara att gå fram till dem och fråga efter önskemål, fråga dem om vad de tyckte om resultaten och vad de ville ha ändrat. En väldig fördel!
Det bästa jag fick lära mig var dock att allt inte måste vara 100 % perfekt ändå! Jag var så bitter över att inga bilder under intåget blivit bra. Endast en bild blev "duglig" där nästan allt är bra; skärpan, utsnittet och brudens leende. Tyvärr råkar brudgummen blinka just då så det ser ut som han går i sömnen. Jag visade denna bild åt brudgummens mor som då helt enkelt sa: "Vet du, det där gör ingenting, för människan blundar nu som då!" och gav mig sedan ett varmt leende.
Min slutsats är att man kommer oerhört långt på lite erfarenhent, efterforskning, eftertanke i vad man gör, intresse, och mycket självförtroende!
TACK!
Num Wistbacka - 30 Maj, 2011
Skriv gärna kommentarer och tankar kring detta! =)
Storyn i sin helhet:
Någon gång i november 2010 blev jag ombedd av min bästa vän och hans fästmö om jag kunde ta några bilder på deras kommande bröllop. Meningen var inte att jag skulle vara någon "proffsig" fotograf, utan att jag skulle ta några bilder ur åskådarbänken tillsammans med övriga närvarande som även de har med sig sina kameror. Ingen press sattes på mig.
Nåväl... Nu är det bara så att jag inte kan låta en sådan viktig sak som denna, både för dem (självklart), men också för mig, sippra förbi med ett oentusiastiskt fotograferande. Mycket väl medveten om att jag inte kommer att få någon belöning så tog jag mitt fotograferande på fullt allvar och kom därmed hem i lördags (28 Maj 2011) med närmare 850 bilder. Det jag vill dela med mig av var min upplevelse, svårigheterna runt vissa bilder, och allmänt vad jag lärde mig av hela schabrasket.
Långt innan bröllopsdagen hade jag börjat småplanerat hur allt detta skulle gå till. Jag visste från den erfarenhet ni "riktiga" fotografer delat med er av här på FS och övriga sidor att bröllopsfotografering är troligen det tuffaste och svåraste av alla fotojobb som finns endast på grund av hur sentimentalt viktigt denna händelse i livet är för bruden och brudgummen. Men jag visste också att jag saknade erfarenhet av dylika fotograferingar. Och hade dessutom endast 1½ års erfarenhet av systemkameran. Men jag hade självförtroende!
Eftersom jag studerar hade jag inte tid att åka från Åbo, min studieort, förrän 2 dagar innan bröllopet. Ingen bekantskap med kyrkan eller bröllopsplatsen hann göras. Lyckligtvis var orten i mina hemtrakter, så jag kände till platserna och kyrkan tämligen väl. Men för att vara säker åkte jag till platsen 2 h innan vigseln började och tittade runt. Det blev en ganska snabb genomgång av diverse olika ställen runt bröllopsplatsen. Kyrkan avklarades på några minuter, bara för att man kände stället från tidigare.
För att hinna få mer bilder av paret fotograferade jag dem innan vigseln. Att hitta lämplig miljö att fotografera på mitt i en tätort var inte lätt, speciellt med tanke på att brudparet anlände från en fotostudio endast 1½ h innan vigseln. Men det ordande sig och en hel del bilder blev tagna, av vilka jag är nöjd med ca 80 %. Vi hade dessutom hunnit fotografera brudens strumpband och den klassiska bilden med ringarna liggandes på buketten.
Därefter bar det iväg mot kyrkan och vigseln. Där visste jag vilka bilder jag var ute efter, men en stor del var för mig omöjliga eftersom det skulle ha krävts åtminstone två assistenter och två kameror extra för att få de bilderna jag velat ha. Jag fick kompromissa helt enkelt. Jag ställde ett stativ uppe på läktaren och placerade min 70 -300 intill stativet för snabb åtkomst. Sedan gick jag ner för att invänta brudparet. Bang! Klockan slår 16.00. Ceremonin inleddes, orgeln ekade och plötsligt ekade det, åtminstone i mina öron, när ett hav av kameror drog igång. Överallt hade folk med sig sina kameror och fotograferade hejvildt. Men jag var i gången: Jag hade ansvaret att få intågsbilden! -så kändes det i alla fall.
Under vigselceremonin gick/sprang jag runt för att få olika bilder av brudparet, men även av folket i kyrkan. Främst brudparets föräldrar. Tog även några bilder från läktaren. Men en viktig sak ringde hela tiden i mitt huvud. Det var från fotoguidens fotoskola om bröllop: Missa aldrig ringbytet! Missa det inte! Det gjorde jag inte heller. Det var dock här jag skulle ha velat ha tre olika vinklar på utbytet. Men det fick bli ett från altarsidan där det tydligt syns vad som händer. Likadant med kyssen. Efter det var det lite kvar av vigseln och det tågades ut, ris kastades och paret satte sig i bröllopsbilen (har säkert ett finare namn...). Bröllopsfesten skulle nu påbörjas.
Jag övertalade en kompis att köra min bild till bröllopsplatsen så att jag kunde hinna ut och fotografera så fort som möjligt. Vi körde om brudparet (vet inte om det är tillåtet
) och jag kunde vara redo med kameran när brudparet anlände till platsen.Sen togs några sedvanliga kort av brudparet av alla som var med på bröllopet Sedan bar det åt mot festsalen. Här drog sedan festen igång. Jag försökte få till lite bilder på de nygifta vid deras bord. Tyvärr satt de i kraftigt motljus vilket försvårade minuppgift väldigt mycket. Därefter bevakade jag händelserna från min bordsplats. Så fort något speciellt skulle hända (hade bra kontakt med arrangörerna) så var jag på benen med kameran i högsta hugg. Därefter blev allt utom maten dokumenterat: Efterrätterna, tårtan, småbrödet etc. Tog även lite ströfoton på människorna som pratade och diskuterade med varandra.
I mitten av festen var det dags för en nypa luft. Då passade man på att ta familjefoton och syskonfoton. Brudparet skulle igen fotograferas. Denna gång hade jag ännu större press på mig, då alla andra också fotograferade och jag funderade på hur jag skulle få mina bilder att sticka ut. Efter det fortsatte festen. De sista betydelsefulla bilderna skulle tas vid bröllopsdansen och när brudbuketten kastades.
Vid 22 - 23 tiden hade jag mina 850 bilder och jag tyckte att som oavlönad fotograf fick det nu räcka till. Dessutom var det inget mer som skulle hända på festen. Allt program hade genomförts och det vara bara det sociala umgänget och alkoholdrickandet som återstod. Jag stannade kvar en stund till och sedan bar det iväg hemmåt.
Vad har jag då för tankar kring detta?
Först och främst måste jag säga att min respekt för "riktiga" bröllopsfotografer bara stiger och stiger hela tiden. Att kunna läs av situationen och hela tiden vara på "rätt" plats var inte lätt. De tre svåraste sakerna att fotografera var dock inte bröllopet, vigseln eller bröllopsparet. Det svåraste var detalfotograferingen! Vet inte om detta är normalt men de tre sakerna jag hade svårast med var:
1: Strumpbandet: Hur fotograferar man ett strumpband? Jag är verkligen inte nöjd med de fotografierna.
2: Att fotografera folk som går emot en. Jag hade ställt in fokuseringen i kameran på motiv som rör sig, men lyckades inte med ett enda bra sådant när paret tågade in. När de tågade ut fick jag några bra bilder. Har endast fotograferat motiv som rör sig i sidled och snett emot/ifrån en själv. Aldrig så att motivet kommit rakt emot mig.
3: Att fotografera människorna på festen var överlägset svårast tycker jag. Man vill så gärna fånga ögonblicket när folk socialicerar med varandra, har roligt, och umgås. Hur gör ni när ni tar sådana bilder? har sett så många fina bilder där folk inte verkar märka att kameran och fotografen existerar. Alltid när man skulle ta en bild så svänger folk sig instinktivt om och tittar rakt in i kameran och ler. Och det vill man inte. Dessutom är det för sent att ta bilden när man ser att någon har roligt. J****R va svårt det var!
Rekomenderar jag detta åt andra?
Både ja och nej!
För de som får dylika uppdrag som skall göras åt sin bästa kompis och de inte kräver något speciellt, men ni ändå vill göra något speciellt för dem så gör det. Era bilder, även om de inte är de bästa, är bättre än inga bilder alls!
Men skulle jag ha blivit anställd märker jag nog nu att jag skulle ha tagit vatten över huvudet. Jag skulle inte ha drunknat, men nog dragit några kallsupar. Samtidigt är jag väldigt glad över att jag gjorde det. Det var som ni läst väldigt lärorikt!
Jag hade personligen den fördelen i detta uppdrag att jag är vän med bruden och brudgummen i fråga, god vän till famliljerna och hade bra kontakt med arrangörerna (som även de är mina kompisar). Eftersom kommunikation med paret inte var något problem, var det bara att gå fram till dem och fråga efter önskemål, fråga dem om vad de tyckte om resultaten och vad de ville ha ändrat. En väldig fördel!
Det bästa jag fick lära mig var dock att allt inte måste vara 100 % perfekt ändå! Jag var så bitter över att inga bilder under intåget blivit bra. Endast en bild blev "duglig" där nästan allt är bra; skärpan, utsnittet och brudens leende. Tyvärr råkar brudgummen blinka just då så det ser ut som han går i sömnen. Jag visade denna bild åt brudgummens mor som då helt enkelt sa: "Vet du, det där gör ingenting, för människan blundar nu som då!" och gav mig sedan ett varmt leende.
Min slutsats är att man kommer oerhört långt på lite erfarenhent, efterforskning, eftertanke i vad man gör, intresse, och mycket självförtroende!
TACK!
Num Wistbacka - 30 Maj, 2011
Skriv gärna kommentarer och tankar kring detta! =)
Senast ändrad:
