Några tankar kring att fotografera, både ur ett teoretiskt perspektiv och mer personligt. Kanske också lite om tankar och känslor inför fotografier, egna och andras.

"Det ljusa rummet-tankar om fotografiet" Roland Barthes (1979)

Roland Barthes bok tycker jag ger intressanta vinklingar på vad ett fotografi är. I detta inlägg ska jag sammanfatta vad jag har fått ut av att läsa den boken.

Barthes fråga var "jag ville till varje pris veta vad fotot var 'i sig', hur det egentligen skiljer sig från andra bilder". Barthes var inte fotograf, utan han analyserade hur han själv förhöll sig till bilder. I bokens näst sista avsnitt har han funnit svaret: " Fotografiets noem är enkelt och banalt, det saknar allt djup: 'Det var'...fotografiet är ett överdrivet, fulladat bevis, som om det var en karikatyr, inte av ansiktet(tvärtom), men av själva sin existens. Bilden är en objektets frånvaro. Men vad jag sätter upp i Fotografiet är inte bara objektets frånvaro, utan också, på samma gång och med samma betydelse, att detta objekt faktiskt har existerat och att det fanns på den plats där jag ser det. Det är i detta som det vansinniga ligger...Fotografiet är för mig ett egendomligt medium, en ny form av hallucination... alltså en vansinnig bild, ingniden med verklighet."

"Samhället bemödar sig om att kuva Fotografiet, att dämpa det vansinne som hela tiden hotar att explodera i den som betraktar ett foto. För att klara av det har det två medel till sitt förfogande.

Det ena består i att göra Fotografiet till en konst, för ingen konst är galen...Fotografiet kan faktiskt vara en konst, nämnligen när det saknar allt vad vansinne heter, när dess noem är glömt (saknar mening kopplat till verklighet, helt abstrakt, min tolkning)

Det andra sättet att tämja Fotografiet är att göra det till något allmänt, ett massfenomen som är så banaliserat att det inte längre kan skiljas från andra bilder och därmed inte heller kan hävda sin särart, sin skandal och sin galenskap i förhållande till dem. Det är vad som händer i vårt samhälle, där Fotografiet i sin tyranni krossar alla andra bilder..."

Den för mig centrala tanken i boken finns i följande citat, som jag delvis hade med mitt förra inlägg:

Det som jag lite i förbigående och under sken av att det gällde en metod hade upptäckt redan i början, nämligen att varje foto på något sätt finns med i sin egen referent, skulle jag senare komma att upptäcka på nytt, eller rättare sagt, som något nytt, i och med att jag slogs av bildens sanning. Från och med det ögonblicket blev jag tvungen att acceptera att blanda två röster, nämligen banalitetens (att saga det som alla redan ser och vet) och egenartens (att fylla denna banalitet med kraften i en känsla som var bara min). Det var som sökte jag ett verb som saknade infinitiv och som vi inte skulle stöta på annat an böjt i både tempus och modus.

Jag var först och främst tvungen att försöka se, och därmed också om möjligt kunna säga (även om det i sig är enkelt), på vilket sätt Foto­grafiets Referent skiljer sig från referenten i övriga avbildningssystem. Det jag kallar den "fotografiska referenten" är inte det fakultativt verkliga ting som en bild eller ett tecken hänvisar till, utan det med nödvändighet verkliga ting som har placerats framför kameraobjektivet och utan vil­ket inget fotografi skulle vara möjligt. En målning kan låtsas återge verkligheten utan att någonsin ha sett den. Det talade ordet kombinerar olika tecken som vart och ett förvisso har sina referenter, men den sortens referenter kan vara och är oftast "chimärer". Men till skillnad från när det handlar om sådana imitationer kan jag så fort det gäller ett Fotografi aldrig neka till att tinget en gång fanns där. Verkligheten och det förgångna glider samman. Och eftersom detta krav inte gäller något annat an Fotografiet, måste man kunna anse det som Fotografiets väsen, dess noem. Det som styr mitt medvetande när jag ser ett foto (filmen lämnar vi därhän så länge) är varken Konst eller Kommunikation, utan Referensen, det grundläggande för Foto­grafiet.

Fotografiets noem måste därför kallas ""Det-var"\ eller ännu hellre: det Omedgörliga.

Boken skrevs för knappt 30 år sedan. Fotografier var vanliga och ansågs representera sanning, även om fotots förhållande till verkligheten hade diskuterats flitigt, men i ganska snäva kretsar. Nu tenderar vi att ha en mer skeptisk inställning till förhållandet mellan bild och verklighet. Begreppet virtuella världar är allmänt kännt och foton behöver ju inte längre ha någon referent i den verkliga världen, det kan ju helt referera till ett virtuellt objekt. Med lite jobb i datorn så kan vi skapa bilder som har mycket lite gemensamt med den verklighet som bilden refererar till. Att ta bort eller lägga till element i ett foto är ok för de flesta om man bara talar om det. På så sätt har Fotografiet närmat sig andra uttryckssätt, som text och måleri. Det gör att Barthes diskussion om det vansinniga i ett Fotografi idag känns mindre intressant.

Men de flesta fotografier tas ännu idag med ambitionen att avbilda verkligheten så Barthes analys av Fotografiet är ännu giltig. Den har i varje fall fått mig att tänka lite mer om vad ett foto är. Mina foton är ett uttryck för vad jag såg, just då, på den platsen. Sedan kan jag när jag sitter framför datorn se andra saker än när jag tog bilden, och jag kan i efterhand uppleva "det som var" på ett annat sätt än när jag var där och du som eventuellt ser en bild som jag har tagit upplever ännu något annat. Med dagens teknik så kan detta ske snabbt och utan en enorm hantverksskicklighet och en massa tid. Detta motsäger inte att de tar tid och talang för att bli en bra fotograf. Men att ta bilden går, skenbart, enkelt. Det är nog det som är kärnan i fotograferandets tjusning, för mig.

 

 

 

Inlagt 2008-02-16 15:11 | Läst 2941 ggr. | Permalink