Några tankar kring att fotografera, både ur ett teoretiskt perspektiv och mer personligt. Kanske också lite om tankar och känslor inför fotografier, egna och andras.

Varför denna blogg?

Så tog jag steget till att börja skriva offentligt om fotografering. Tanken har växt fram under det senaste året då jag har tagit mer och mer egna bilder samt använt en del tid för att titta på andras bilder och läsa tankar kring detta att fotografera.

Det kommer att bli en del teoretiska funderingar. Jag har läst och läst om Susan Sontag, Roland Barthes och Jean Baudrillard samt diverse inlägg på olika webbplatser. Jag kommer att lägga ut en del citat med egna kommentarer och se om någon nappar. 

Man kan undra varför man måste ha ett motiv för att fotografera. Mitt allra största fritidsintresse är segling som tar mycket tid, är dyrt, obekvämt och tidvis farligt. Jag har aldrig frågat mig varför jag seglar. Jag är bara seglare! Jag började när jag var 14 år och det har blivit 45 säsonger, men är fortfarande lika kul.

För många räcker det kanske med att svara på samma sätt vad gäller fotografering? Det är kul! Jag är fotograf, jag vill uttrycka mig genom bilder. Jag har valt att krångla till det en del för egen del. Du behöver inte göra så.

En skiss på mitt eget svar är ändå att jag blir glad av att fotografera. Jag blir ofta glad när jag kommer hem och läser in bilderna i datorn och börjar granska dem. Den omedelbara återkoppling som är möjlig med den digitala tekniken har betytt mycket för min egen nytändning. (Jag har fotat tidigare och stått en del i mörkrum). Ett annat motiv är att andra människor ser mina bilder och berörs, det kan vara vänner eller medlemmar på fotosidan. Det är fortfarande så pass nytt för mig att lägga ut bilder att jag blir glad för varje kommentar. Det tredje motivet är att jag blir en mer skärpt betraktare. Att gå runt med kameran liknar lite att vandra med ett barn eller med någon som man är förälskad i och vill visa en del av världen för. Många har skrivit om det motsatta, att fotografens blick blir stereotyp eftersom den 3 dimensionella världen som också har ljud och lukter ska fångas på en 2-dimensionell bild, men jag har inte kännt det som ett hot. Det fjärde är att dokumentera något vackert, intresseväckande, ovanligt eller roligt.

Roland Barthes skrev en bok om fotografiet kallad "det ljusa rummet". Barthes har aldrig fotograferat, han skriver om sina tankar och känslor inför fotografier. Han gör det grundligt. Jag tror att en av hans kärnpunkter finns i följande citat:

Det jag kallar den "fotografiska referenten" är inte det fakultativt verkliga ting som en bild eller ett tecken hänvisar till, utan det med nödvändighet verkliga ting som har placerats framför kameraobjektivet och utan vil­ket inget fotografi skulle vara möjligt.

 

Han har många tankar om på vilket sätt fotografiet skiljer sig från t.ex en målning. Fotografiets förhållande till verkligheten har ju blivt "friare" genom den digitala tekniken. Men de allra flesta fotografier har någon sorts relation till verkligheten.

Det finns ännu ett citat från Barthes som har fastnat, det handlar om att betrakta bilder, men jag tror att det också kan kopplas till frågan varför vi ofta går tillbaka till samma motiv igen och igen. Det finns ju så många bra fågelbilder att det känns som ett hopplöst projekt att försöka ta en bild som är bättre än de som har publicerats, här och på andra ställen. Men varje fotografi är ju i en mening unikt och det är taget av mig just då, med det ljuset och den känslan som fanns just då.

Från och med det ögonblicket blev jag tvungen att acceptera att blanda två röster, nämligen banalitetens (att säga det som alla redan ser och vet) och egenartens (att fylla denna banalitet med kraften i en känsla som var bara min).

 

 

Inlagt 2008-02-12 22:53 | Läst 1450 ggr. | Permalink