Vem gillar Ansel Adams
Vad är det med Ansel Adams som får så många att gå i spinn, det undrar jag verkligen. Kom hem från Berlin med ett kraftigt utökat fotobibliotek och ett av guldkornen var Lee Friedlanders tolkning av, arkitekten bakom Centralpark i New York, parker Frederick Law Olmsted, "Frederick Law Olmsted Landscapes". På kull började jag söka Lee Friedlander här på FS och fan en blogg som där det uttrycktes ett starkt ogillande av hans tolkning av Olmsteds landskap. I Lee Friedlander bilder fins en rå skönhet, där det verkliga landskapet får tala, till skillnad Adams sönder komponerade landskap där perfektionen och det estetiska effektsökeriet har omvandlat lanskapet till hötorgskonst. I Frielanders landskap känner jag mig hemma, det är bekant för mig, på miner mig om promenaden igenom Lillsjöparken på väg till arbetet eller mina strövtåg i Tyresta nationalpark. Men inför Adams perfektion ser jag inte den storhet jag har upplevt under mina vandringar i Sarkes och andra storslagna landskap, jag ser ett landskap som är tillrättalagt i sin perfekta grå skala. Friedlanders bilder är inte tillrättalagda inte vackra enligt Adams norm, de är äkta. Redan omslagsbilden slår an tonnen med ryggen mot stammen av ett stort fristående lövträd, har han fångat grenverkets storhet med en ren exponering av skuggan och i cirkeln av kronas låter han betraktaren känna trädets svalkande skugga samtidig som jag anar middags hettan i det utfrätta lanskapet utanför kronas cirkel.
Jag tackar Friedlander för att han tidigt revolterade mot den effekt sökande perfektion som tyvärr råder bland många Amerikanska fotografer. Utan den revolten hade han aldrig gjort dessa bilder där höst solens lek bland träd och buskar och låtit mig betrakta dessa parker som de är.
Här fins exempel på Lee Frielanders bilder
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- Mars 2014
- Februari 2014
- Januari 2014
- December 2013
- November 2013
- Oktober 2013
- September 2013
- Augusti 2013
- Juli 2013
- Juni 2013
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
Intressant inlägg och jag tittat lite på Lee Friedlanders landskapsbilder och tycker inte att de är så väsenskilda från Ansel Adams. Däremot så är LF ofta duktig på att "skapa ordning i kaoset" utan att renodla. Om man ska höja lite på ögonbrynen åt förskönande och likriktning (ffa likriktning) så tycker jag att man ska fundera lite över vissa "nya" framgångsrika färgfotografer. Titta på de som återfinn under följande länk: http://www.timecatcher.com/gallery/
Christer
Jo det är skillnad mellan Frielanders lanskap och Adams, i den länk du bifogade så ser jag en förlängning av Adams fotograf. I Frielanders bilder ser jag en upptäckar lust och en vilja att sakligt berätta som det var när han stod där med kameran. Adams där i mot söker på ett i många gånger torftigt sätt effekter, jag riktigt ser hur han står i landskapet och räknar på gyllene snittet. Adams fotograf var dessutom något som Frielander reagerade i mot och starkt kritiserades.
Upptäckarlust i fotografi för mig är att försöka ta saker ett steg till. Att sakligt berätta med kamera anser jag inte heller vara möjligt utan subjektiv blir man alltid och då är det bästa att utnyttja detta faktum till att ta så personliga/(egna) bilder som möjligt. Frielanders bilder är ju verkligen komponerade, han verkar ju ha ett sällsynt utvecklat sinne för komposition och det är det jag menar med att de trots allt inte är så väsensskilda.
Christer
Oja Friedlander har 1/3 i ryggmärgen och blir därför inte en slav under den. Han är inte heller en slav under zonsystemet även ifall han är insatt i förhållandet mellan exponering och framkallning. Men för mig är Friedlanders bilder varma medan Adams är kyliga. Ett anat exempel på enfotograf som lyckats återuppliva min upplevelser av et arktisk landskap är Rober Frank och hans skildring av inuit samhället Pangnirtung i norra Canada. Frank lyckas utan att en enda människa medverkar på bilderna framställ levnadsvillkoren på denna plats, och i bilderna känner jag vinden, kylan och fukten från mina vandringar i Lapplandsfjällen.
Joakim du sjtäll mina ord, kunde inte säga det bättre själv.
De flesta gillar estetisk harmoni,man mår bra helt enkelt.
En del ser dessa som varma,medan nonkomformister sparkar bakut
och ser dem som kyliga.
Oavsett om man vill fotografera "råa" eller "tillrättalagda" bilder så
söker sinnet efter nå'n form av ordning.
Jag gillar inte effektsökeri bara för att gå utanför normerna,det måste finnas
en underliggande känsla för ögats harmoni vad man än fotar.
Gillar både Ansel och LF,men det är två skilda sätt att se på landskapet,
båda med harmoni som mål.Gillar faktiskt Ansels kamrat Weston bättre.
Han hade verkligen ett kompostionssinne som få kan matcha.
Thomas
OK som nybliven fotograf så är jag utav den uppfattningen att man söker bland stillar en fotograf som får ett stort utrymme bland landskaps och natur fotografer är just Adams och jag vill dels ifråga sätta hans storhet och peka på alternativa sätt att fotografer natur och topografi. Edward Weston nu tallar du, men han hade också sin kontakt med den Mexikanska konstvärlden och de influenser som strömmade där med sina Europeiska kontakter.