Vem här älskar Curt Larsson
När jag började intressera mig för fotografi, dök det upp en amatör fotograf från Hallsatvik Curt Larsson. En fotograf som det är märkligt tyst om nuförtiden när alt flera har möjligheten att på ett allt enklare sätt dokumentera sin samtid. Vad har hänt, jo flickr och tävlings hysterin har tagit över ch vi vandrar in i ett nytt Rosenlunderi det som de unga på femtiotalet gjorde uppror i mot med en ny engagerade fotografi. Här på fotosidan och på sidor som flickr vadar man i en samtida sträva efter sina femton minuter av fame. Där chansen att få synas i toppen styr valet bildspråk. För jag undrar varför är så många fotografers bilder så lika, i sitt sökande efter perfektion. Men var är samtalet om bilden och dess funktion,. jag vet inte, fins den så visa mig . Istället skrivs det bloggar om hur man lyckas komma upp bland täten, bland alla intetsägande bilder.
Det är mitt i den ström av kitsch jag undrar vart tog Curt Larsson vägen, amatörfotografen som känner sin byggd och som med stor inlevelse och närvaro skildra den igenom kameran. Har den här typen av forum blivit en form av fotografins dokusåpa, där det gäller att, samla på sig så många poäng för att hanna i fotografens nirvana galeri FS eller någon annan motsvarighet och därför anpassar stilen till det målet. När skall vi få se flera Curt Larsson, som tar sin vardag på allvar och inser vilken motiv världen som gömmer sig där. Vist det fins ex Micke Borg, som envet dokumenterar Stockhiolms natten, Johan Pihl sinne för vardagen och det nära , Joakim K E Johansson stävan att fånga sin stad eller Hans-Åke Öhlin underfundiga bilder från sin närhet.


På 80-talet var det underexponerade dior eller kvinnor med färgglatt paraply i vattenfall.
Idag är det makro och vatten med långa exponeringstider.
Men hela tiden har det funnits några fotografer som gått sin egen väg.
Nej själv klart inte men det fans ett större intresse för den berättande bilden. Min reaktion är snarare i mot den strävan mot femton minuter av fame, som styr fotografer vall av still. Tänker på vad Inta säger i "Fotografen från Riga" när hon citerar sin bortgångna man, att det viktiga är at fotografera inte att publicera sig i någon form, det får komma sen när man har något att berätta. Vist det var samma Rosenluderi med intetsägande kitsch som de unga revolterade i mot, som jag reagera i mot i dag. Och vist de fins här också de som sätter sin berättar lust i det första rummet, men jag gillar nog att provocera därför att jag saknar samtalet och diskussionen kring bilden. Min nostalg bottnar kanske i att jag fick privilegiet att formas som fotograf i skiftet mellan 70 och 80 talet då gamla fotografiska museet och Lars Halls fotogalleri Camera Obscura fanas med alla fantastiska utslätningar som de visade. Eller de samtal kring fotografi i mitt umgänge med den nu bortgångne Örebro fotografen Bengt -Göran Carlsson.
Samtidigt så mins jag att fototidingarn trots fotografik mm, så hade de flera sådana foto skribenter som Pär Risler, en folkbildar i fotografi som Rune Jonsson och en aktiv fotograf som skrev om fotograf som Gerry Johanssn. Min stilla undran måste jag åka till Berlin för få se André Kertész, eller Brassai, eller har du som foto skribent ett ansvar där.
Jag håller med om att den dokumentära fotografin var inne på 60-70-talet. Men dessförinnan var det mer blaskigt. Under de senaste decennierna har det handlat mycket om fotografernas egen utveckling. Det är egentligen bara en mängd självporträtt. Men det sa visserligen också Strömholm om sina bilder.
Just nu är väl det fysiska utbudet av bilder bättre än på många år. Fotografiska har ju triggat både Moderna och Kulturhuset att visa högklassiga bilder. Och Abecita i Borås visar också fantastiska bilder.
Jag vill väll inte påstå att fotografiska har trigat moderna och Kulturhuset. Kulturhuset har sedan långt tillbaka haft ett program för fotograf och på moderna så har dels den verksamheten som nu pågår planerats långt i för väg och så har nog Daniel Birnbaum tillträde som överintendent haft större betydelse, än fotografiskas i sammanhanget relativt torftiga program, ingen som helst inverkan på vare sig moderna eller kulturhuset utställningsprogram. Det är nog ett önsketänkande från Fotografiskas sida. Efter som fotografiskas program kalender sträcker sig över en så kort tid så undrar jag hur det står till med dess internationella kontakter. Eller skal vi få se Andre Kertesz till hösten.