Björksonat i tre satser

Eller mindre pretentiöst: tre bilder från söndagens korta fototur. Bara det att när jag redigerade dem så lyssnade jag på Chopins pianosonater.

Musiken resonerar i mitt inre öra när jag ser på bilderna. Men det klangminnet lär försvinna, något soundtrack är det inte fråga om. Och det behöver heller inte naturen.  Är det någonting jag senare kommer att höra så är det den hårda höstvinden som drog och slet i björkarnas gulnade lövverk. Ingen dålig musik det heller.

Där himmel möter jord

Fint väder och bra väder är två helt olika saker. Strålande sol är visserligen oftast behagligt, men en knallblå himmel är bildmässigt inte särskilt intressant. Inte för landskapsfotografen, i synnerhet inte om man det är berg man riktar sökaren mot.

Redan ett litet moln eller en tunn molnsky lyfter bilden. Men jag vill ha mer än så.

. . .

Jag vill ha moln som svarar mot bergens visuella kraft och dramatik. Hotfulla moln som vittnar om naturens objektiva faror för den lilla människan. I en tidigare blogg skrev jag om ljuset i bergen. Solen kan onekligen bjuda magnifika skådespel i dessa miljöer, men frågan är om inte molnen ändå är det element som bäst skänker bergen en alldeles speciell, sublim karaktär.

. . .

Skulle detta vara specifikt för bergslandskapet? Ja, det vill jag påstå, och anledningen är enkel. En pilot som flög mindre plan i Nepal sade: ”Det är inte som att flyga på andra platser, för här finns det ofta berg i molnen.”

I de höga bergen är molnen inte ett tak ovanför landskapet utan en del av det. Bergen är mötesplatsen mellan himmel och jord.

. . .

Berg och moln – det är också ett möte mellan element i mer abstrakt bemärkelse. Fast klippa och förångat vatten. Det massiva och det flyktiga. Geologisk tid och regndroppens ögonblick.

. . .

Det är alltså ett motsatsernas spel vi ser när vi betraktar molnens svepande rörelser kring bergens väggar och toppar, deras våtkalla svävande ovan glaciär och snöfält. För vår blick är utgången alltid densamma: bergen består, molnen löses upp.

Fast så enkelt är det inte. Moln är vatten. Och vatten är det element som med hjälp av gravitation, vind och solstrålar bryter ner bergen, långsamt, långsamt. Bortom människans upplevelsehorisont är entropilagen verksam. Klippa blir till sten, sten till grus, grus till sand och sediment som sköljs bort och slutligen hamnar i något av de stora haven.

Perspektivet skiftar: vattnet är ett konstant element som löser upp, men bergen, de är ickebeständiga.

Spökfåglar och isgubbar

Spökfåglar finns inte i verkligheten utan bara på bild, tack vare lång slutartid. Isgubbarna finns däremot, kameran har bara registrerat dem. Eller är det så enkelt?

I en mening existerar varken spökfåglar eller isgubbar eftersom de är tillägg som vi gör, genom teknik eller association eller bådadera. Det finns ingen verklighet att se bakom våra tillägg och vinklingar. Ett fotografi visar inte verkligheten utan uppmanar oss att se. Ett tryck på associationsknappen.

Bortsett från denna lilla reflektion tyckte jag att bilderna var lite kul, helt enkelt =)