Whiteout

I ett blogginlägg om min senaste tur till Jotunheimen reflekterade jag över dålig sikt. Att se dåligt på grund av tät dimma och låga moln kan vara frustrerande, men är ingenting mot upplevelsen av whiteout.

Meteorologiskt finns det olika slag av detta fenomen. Gemensamt är att allt är vitt. Och jag menar verkligen allt. Vitt, vitt, vitt. Ingen horisont som skiljer mark från himmel, inga landmärken att fästa blicken på.

Att färdas i whiteout är en märklig upplevelse. Öga och hjärna jobbar på högvarv för att finna någonting att fixera – en referens, en orienteringspunkt. Men ingenting.

Det är tröttande, och rentav lite kusligt. Behöver jag tillägga att whiteout nog är det sämsta tänkbara förhållandet för fotografering?

På Breithorn i schweiziska alperna.

Utanför fjällstationen i Sylarna.

Hör himlen till landskapet?

”Landskap” är ett undflyende begrepp. Många försök till definitioner har gjorts men alla har visat sina begränsningar.

Som genre har inte heller landskapsfotografin har några klara och enkla kriterier. Gränserna flyter, övergångarna till andra subgenrer bildar gråzoner. Vanligtvis tänker man på de breda vyerna. Ett snävare utsnitt med inriktning på detaljer och man får vad Eliot Porter kallade ”intimate landscapes”. Gå närmare eller öka brännvidden och du tar ett steg mot makrofoto.

Det tycks emellertid finnas en gemensam nämnare, nämligen de materiella elementens prioritet. Men kan himmel och moln räknas till landskapet?

Ta bort havet och ett kustlandskap är inte längre ett kustlandskap. Om däremot himlen är klarblå eller tyngd av mullrande moln – visuellt och därmed fotografiskt en oerhörd skillnad – spelar ingen roll, det är fortfarande definitionsmässigt samma kustlandskap.

* * *

Jag vinklar gärna kameran uppåt när jag fotar landskap, väl medveten om att det strider mot gängse kompositionsregler. Inte bara därför att himlens spel fascinerar mig utan också för att på så sätt förmedla en karaktär hos landskapet och en känsla jag har i just det ögonblicket. Låt mig ge fyra exempel.

Exempel 1. En vistelse i fjällen skänker starka upplevelser av rymd, av himlen som ofantligt rum. Och om vädret är oroligt dras min uppmärksamhet uppåt, för att se om det kanske lättar upp eller om hotet från mörka moln tätnar. Himlen är lika påtagligt närvarande som bergen. Förmedlar bilden dessa aspekter? Om horisonten istället lagts i den övre tredjedelen, hade då samma innehåll burits fram?

Exempel 2. Västkusten. Havet. Vad handlar havet om? Kanske gränslöshet, representerad av en fjärran horisontlinje utan riktmärke för ögat. Om ingen sådan finns kan den oändliga himlen låna en aspekt till landskapet. Lätta skyar istället för tunna krusningar på vattnet. Samma klang.

Exempel 3. Kruger National Park i Sydafrika. Hur högt upp i luftrummet sträcker sig egentligen nationalparken? Bilden visar kanske inte hur Kruger ser ut. Istället ser jag den som nästan arketypisk: solen går ner över den afrikanska kontinenten.

Exempel 4. Hur mycket land måste en bild innehålla för att den ska kunna klassas som landskapsfotografi? Här kanske vi närmar oss ett minimum. Men förmedlar inte bilden någonting karaktäristiskt om Himalaya, där jord möter himmel?

* * *

Frågan om himlen hör till landskapet har också bäring på fågelfotografin. Det kan vara en fördel att zooma ut förbi artporträttet och inkludera den miljö fågeln vistas i. Men när så sker är det i regel biotopen som lyfts fram, exempelvis våtmarken, lövskogen eller fjällheden.

Helt på sin plats. Fast man kan fråga sig om inte luftrummet och därmed himlen borde räknas till fågelns primära livsrum. En rovfågel som seglar på varma uppåtvindar, tornseglare som kretsar högt i skyn… vittnar bilderna nedan om fåglarnas karaktär och beteende?

Vissa skulle förmodligen inte sortera bilderna under kategorin fågelbilder, lika lite som de skulle klassa de andra bilderna som landskapsfotografi.

Må så vara. Himlen utgör ett genrernas ingenmansland. Redan det är tilltalande.

* * *

Not: I bilden på tornseglarna har jag klonat bort en halv fågel som tydligen inte ville vara med på bild, vilket jag respekterar.

Image of the Day på Whytake.net

Sent idag såg jag att en av mina bilder valts till Image of the Day på Whytake.net. Det känns såklart mycket hedrande!

Whytake.net är en community för naturfotografer. Jag är inte särskilt aktiv och tycker det är en brist att sidan saknar forum. Men där finns fantastiska bilder att inspireras av och kontakter att knyta med fotografer från världens alla hörn.

En speciell sak med Whytake.net är begränsningen av antalet bilder man får ladda upp: max 48 per medlem. Jag bestämde mig för ett ännu snävare urval på tolv stycken bilder, som är vad som kan visas på en sida i ens portfolio.

Att välja tolv bilder ur hela arkivet är ingen lätt uppgift. Vilka bilder hade du valt ur din samling, om du tvingades begränsa dig till 48 stycken, eller tolv för den delen? Det kan vara ett intressant och lärorikt tankeexperiment.

http://whytake.net/image-of-the-day/2012-08-08/8119 (bilden ses bäst om man klickar på ”Lights off”)

http://whytake.net/blog/

http://whytake.net/Inspire

Oh dear...

Förra veckan fick jag ett mail. Det stod:

”Dear Bjorn Billing,
Congratulations! You have been selected as a Semi-finalist in the 2012 Nature’s Best Photography Windland Smith Rice International Awards!”

Tävlingen räknas till de stora och prestigefyllda inom naturfotografin; de vinnande bilderna visas på självaste Smithsonian. Så givetvis blev jag glad och lite stolt.

Sent i våras kom ett liknande mail från GDT European Wildlife Photographer of the Year. Väntar fortfarande på resultatet från den tävlingen.

”Man kan inte tävla i fotografi” säger vissa. Bevisligen felaktigt, men att det inte är kvalitet i någon absolut mening som bedöms är så självklart att det inte behöver sägas.

Man ska också vara på det klara över att det i regel är en viss typ av bilder som premieras i tävlingar. Om detta i förlängningen skapar ett bildideal som går utöver själva tävlingskontexten är en relevant fråga, men jag lämnar den därhän för tillfället.

Jag har ställt upp i ett antal fototävlingar, med skapligt protokoll. Man får se arrangemangen som en kul grej, bli glad över eventuella utmärkelser och ta det andra med en klackspark.

Stimulansen för egen del handlar inte om en rad i ens fotografiska CV utan om exponering och kommunikation. Ingen som fotar seriöst förnekar väl behovet av andras blickar, en önskan att göra sina berättelser hörda, att väcka känslor och tankar och få respons på sina bilder.

Genom tävlingar har jag kommunicerat med personer från när och fjärran som förmodligen aldrig annars skulle sett mina bilder. Det är ingen dålig vinst.

(Bilden har ingenting med nämnda tävlingar att göra.)

Jotunheimen 2012 - glimtar i det grå

En bild för att sammanfatta sommarens fjälltur:

Dimma, regn och låga, tunga moln varje dag. Och så blöta, immiga glasögon på det. Nio dagar i streck. Ändå var det en fantastisk fjälltur, ja en av mina bästa. Både ur fotografisk synvinkel och som en lektion i livets konst.

Vi ska inte hymla: till fjällen reser man för att se storslagna vyer, bergstoppar och vidder. Inte för att vandra och bara se detta, i timma efter timma:

Men när vädret är dåligt och sikten kort, kan man inte göra någonting annat än att ändra sin inställning. Vi lever i en modern, urban kultur där vi lärt oss kräva av tillvaron att den ska fyllas med så mycket innehåll, så mycket mening. Det ska vara händelser och information och det ska ske nu.

Då kan det vara en lärdom att tvingas acceptera det meningsfattiga och uppskatta de små detaljerna, de små variationerna. Glimtar i det grå.

Som lavarna på ett stenparti. Eller blommorna som strävsamt lyser upp det karga landskapet…

… eller ett parti blåis som blottas på en glaciär… ett vattendrag som slingrar sig i en vacker kurva när dimman lättar en aning för en kort stund…

Som naturfotograf kan man aldrig ha för bestämda mål när man ger sig ut på tur. Naturen sätter villkoren. Liksom man bör justera sin inställning för att få den bästa upplevelsen får fotografen anpassa sig och agera med naturen, inte mot den, och försöka hitta lösningar som funkar givet omständigheterna.

När vyerna uteblir får man vara receptiv för andra aspekter av landskapets formspråk. På högfjället saknas inte scener med starka grafiska kvaliteter. Molnighet och dimma sänker kontrast, skuggor och färgmättnad, därför känns ofta bildlösningar med ett minimalistiskt uttryck kongenialt.

Jag gick själv denna gång. Såg inte många människor.

Känslan av ensamhet förstärktes påtagligt av vädret, av den grå fukten som liksom slöt sig omkring mig till ett eget rum. I det rummet fanns bara jag. Utanför fanns oändligheten.

I bergen sträcker sig oändligheten i alla riktningar. Inte minst för klättrarna, som drömmer uppåt. Men de här dagarna såg de förmodligen inte längre än jag. De tre klättrare som lämnade ”Hytta på bandet” nådde så småningom sitt mål att stå på toppen av legendariska Stora Skagastölstind, 2405 meter över havet. Också det en lektion i berikande meningslöshet.

* * *

Regn och dimma varje dag. Ja – men inte hela dagarna. Och det är det som gjorde den här fjällturen så fantastisk. Stunderna när molnen skingrades för ett ögonblick, när dimman lättade, när fönster i det grå taket öppnades mot en aldrig så blå himmel där bakom. Det är dessa glimtar jag bär med mig i minnet.

Och jag får väl erkänna, att som fjällfotograf tilltalas jag av moln och dramatiska himlar. De spelar så väl mot bergens storhet och utmaningar. Seriöst väder understryker människans litenhet i dessa miljöer och blir en källa till upplevelsen av det sublima.

Det sublima handlar nu inte nödvändigtvis om hotfull dramatik utan kan lika gärna bottna i ett döljande, i det suggestiva man bara anar, när landskapet flyktigt gör sig påmint som i en drömsk vision.

Bilden ovan tog jag under nedstigningen från Fannaråken. På toppen ligger Norges högst belägna hytta, 2068 möh. Vyerna härifrån skulle vara spektakulära. Men de två dagar jag stannade här såg det ut så här:

Samma som tusen meter längre ner fast med snö och minusgrader. Inte så upphetsande. Men väntan är naturfotografens kardinaldygd och den andra kvällen sprack det upp.

Skådespelet, med panoramavyer i nästan 360 grader, var över efter nån timma och molnen regerade åter. Ett par dagar senare var även min resa över. Sista kvällen tog jag med mina fotoprylar till det forsande vattnet  inte långt från det anrika fjällhotellet Turtagrö.

Nästa morgon klev jag på bussen för en färd genom vad som måste vara en av Norges vackraste vägsträckor, från Turtagrö ner mot Lom. Och vädret? Det var grått.