Miracle Highway

Att bestiga världens högsta berg har aldrig varit lätt, även om det idag inte är någon större sensation när ännu en vandrande reklampelare till professionell ”äventyrare” når toppen. Vad man lätt glömmer bort är hur förutsättningarna har förändrats sedan de första expeditionerna till Mount Everest, som ägde rum för knappt hundra år sedan.

Jag tänker då inte i första hand på utrustningen. Nu för tiden går ju folk ut i skogen för att plocka svamp i högteknologiska kläder som dåtidens alpinister och upptäcktsresande inte kunde drömma om. Men inte minst så har vi information vid våra fingertoppar – fotografier, satellitbilder, kartor, bara några musklick bort.

Därför kan det vara svårt att föreställa sig problemen som den brittiska expeditionen till Everest år 1921 stod inför. Expeditionen var ett rekognoceringsprojekt. Först gällde det att överhuvudtaget hitta berget!

Everest, eller Quomolongma – ”Jordens gudomliga Moder” – som det tibetanska namnet löd, låg någonstans i det lockande okända där kartorna bara visade vita fält. Sedan behövde man lokalisera en tänkbar led upp till toppen. Ögon och kikare, bedömningar och chansningar, var allt man hade att förlita sig till.

Det var George Mallory som såg en möjlighet via nordostkammen, närmare bestämt i en punkt kallad ”North Col”. Problem nummer tre gällde att ta sig till och etablera läger vid denna punkt.

I månader hade expeditionen utforskat bergen, passen och glaciärerna kring Everest. Man hade försökt ta sig fram längs den väldiga, uppspruckna Rongbuk-glaciären som rör sig från Everest i nordlig riktning, men gett upp. Att gå längs Kharta-glaciären från Öst hade inte heller visat sig fungera.

Miracle Highway markerad med rött.

Mallory var klätterstjärnan i sällskapet, men det var lantmätaren och kartritaren Edward Wheeler som upptäckte den Östra Rongbuk-glaciären, mitt emellan Rongbuk och Kharta. Mallory var visserligen irriterad över att ha missat den, men inte mer än att han tillsammans med Wheeler, ytterligare en klättrare och några sherpas från Nepal samlade sina krafter och tog sikte mot North Col.

De gick från öster över Lakhpa La, korsade glaciären och trampade sedan stenarna och snön på självaste Everest – äntligen!

Av olika skäl kom man emellertid inte långt den gången. Knappt ett år senare var en ny expedition på plats, åter med Mallory i spetsen. Nu visste man vägen. Inte långt från buddhistklostret Rongbuk – världens högst belägna kloster – etablerade man baslägret.

Efter en stunds vandring mot berget längs moränen vek man av österut för att komma in på den glaciär man funnit året innan. Allt var grus och sten men så småningom ändrade landskapet karaktär. Väldiga istorn reste sig ur marken. Spetsiga, vita, blåa. Först några enstaka tinnar, sedan fler och fler. En arktisk skog av is växte sig allt tätare.

Till Mallorys och de andras stora häpnad gick det att ta sig fram genom denna frusna labyrint. Skogen klövs nämligen av en moränrygg, som ledde rakt mot insteget till North Col. Nästan som om någon högre makt hade banat väg för klättrarna. Mallory gav passagen det passande namnet ”Miracle Highway”.

Allt detta är historia, berättelser och svartvita bilder i böcker. Ända tills jag står vid plaketten till minne av Mallory och Andrew Irvine, som dog på Everest 1924. Jag behöver bara höja blicken för att se Berget – det allra högsta, jordens utpost mot himlen. Bakom mig ligger vårt basläger, på exakt samma plats som de brittiska expeditionerna använde drygt 80 år tidigare, när denna del av världen fortfarande var terra incognita för västerlänningar.

”In memory of George Leigh Mallory & Andrew Irvine, last seen 8th June 1924, and all those who died during the pioneer British Mt. Everest expeditions.”

Mina sinnen skingrar det förflutnas skuggor, historien blir verklighet. Luften är tunn, det är svårt att andas. Solen steker och vindarna är hårda. Nu precis som då.

Tiden tycks stå stilla på dessa platser av sten, is och snö, där de geologiska processerna fortgår utanför ramarna för vår mänskliga erfarenhet. Åttio år har passerat sedan Mallory trampade marken här. En mannaålder, ett ögonblick.

Berget ser exakt ut som på de gamla fotografierna, men glaciärerna förändrar sig snabbt. Växthuseffekten är sannerligen ett globalt fenomen: avgaserna i Chicago får de urgamla isarna i Tibet att krympa.

Medvetenheten om detta tragiska faktum kan emellertid inte förta min upphetsning när jag ser de första vita spetsarna. Inte heller dämpar det min förväntan när vi strax därefter slår upp läger 2 på ungefär 5850 meters höjd. Härifrån ska vi ge oss in i labyrinten.

Vårt mål är att bestiga Lakhpa Ri, en i sammanhanget blygsam bergknalle på drygt 7000 meter. Men tisdagen 2 september tänker jag knappt på bestigningen vi har framför oss, inte heller på den globala uppvärmningen eller på Mallory.

Det glaciala landskapet uppslukar mina sinnen. Det är sagolikt, sublimt, och passagen är verkligen mirakulös. En död jak påminner om att denna natur också är riskabel. Idag är det fint väder, imorgon kan det blåsa upp till storm. Ett väderomslag här kan betyda skillnaden mellan liv och död. Mirakelvägens istorn kan förvandlas till gravstenar.

Bäst att skynda på. Jag ska bara ta en bild till, bara en...

Kamera & bild nr 4 2011

Det var med spänning jag bläddrade i det nya numret av Kamera & bild. Hur hade man gjort layout på artikeln, vilka bilder hade redaktionen valt ut, blev trycket bra?

Det är ju inte varje dag man blir intervjuad för en stor fototidning och dessutom får hela åtta sidor att visa upp sina bilder på. Men nu hände det – under vinjetten ”Galleri” skriver Bo Ignell om mitt kombinerade intresse för foto, berg och klättring.

Internet är en fantasisk kanal för fotografer: en anslagstavla, ett rum för diskussion, ett bibliotek, ett galleri för hela världen. Men det är ändå något speciellt med att se sina bilder i tryck och kunna kommunicera ett budskap på det viset. Själv blev jag nöjd med resultatet; nu kan jag bara hoppas att tidningens läsare ska uppskatta inslaget.

Nästa blogginlägg kommer senare denna vecka. Det blir en längre historia om någonting mirakulöst vid foten av Mount Everest.

Spökfåglar och isgubbar

Spökfåglar finns inte i verkligheten utan bara på bild, tack vare lång slutartid. Isgubbarna finns däremot, kameran har bara registrerat dem. Eller är det så enkelt?

I en mening existerar varken spökfåglar eller isgubbar eftersom de är tillägg som vi gör, genom teknik eller association eller bådadera. Det finns ingen verklighet att se bakom våra tillägg och vinklingar. Ett fotografi visar inte verkligheten utan uppmanar oss att se. Ett tryck på associationsknappen.

Bortsett från denna lilla reflektion tyckte jag att bilderna var lite kul, helt enkelt =)

Monkey business

Det är något speciellt med aporna. Kanske är det vårt biologiska arv som gör att vi ser på dem med en särskild blick, i ett spänningsfält mellan kuslig igenkänning och absolut främlingskap. Så lika och ändå så totalt olika.

Mitt på dagen i ett hett Thailand behöver också djuren vila. Det fanns någonting i den där makakens ögon och i dess avslappande sätt att ta siesta som tilltalade mig. Ett lugn, en njutning. Jag tyckte mig se en varelse i full harmoni med omständigheterna. Precis det som vi människor jagar och åker över halva jordklotet för att finna. Apan uppnår det i grenverkets skugga, vi tror att det finns på nästa strand, på andra sidan. Alltid på andra sidan.

Ibland kan en titt på djuren ge oss perspektiv på oss själva. Man ska emellertid inte läsa in för mycket mänsklighet i djuren. De krabbätande makakerna må vara hyfsat orädda men de är varken tama eller ofarliga. Och alla likheter med oss är våra projiceringar. Dessa apor är djur. Med stora, vassa tänder och kraftiga käkar. Inte att leka med, hur gulliga vi än tycker att de är.

Oavsett i vilka banor ens funderingar går så är apor först och främst vansinnigt roliga att titta på. Pigga, nyfikna, intelligenta, påhittiga, ja ibland rentav stöddiga. I Thailand hoppade en gång en makak ner från ett träd rakt på matbordet på en uteservering. En av matgästerna slog ett slag mot apan för att skrämma bort den – och fick en rak höger tillbaka! Jag skulle ha gett mycket för att ha fått sällskapets reaktioner på bild.

I somras var jag i Sydafrika. I området där vi bodde, alldeles utanför Kruger National Park, huserade en stor flock apor av arten Vervet Monkey. Här gällde det att inte lämna fönster eller dörrar öppna.

Att dessa apor var förslagna rackare fick jag se prov på när en av dem klättrade ner från hustaket till den stora terrassen. Först försiktigt, sen full fart. Upp på borden, ner på golvet, upp på borden igen. Den vräker omkull saker och sticker plötsligt iväg med blixtens hastighet. Den apan fick vad hon var ute efter – socker.

Det är ändå i det vilda som vilda djur är i sitt rätta element. Jag avslutar med en bild på en babian, en hona med unge hängandes under magen. Halvt dold i gräset, precis så som man brukar se dessa apor. Mötet med den flocken kunde bli ett eget blogginlägg, men jag pausar apbloggeriet tills jag har varit i Borneos regnskogar och fotat orangutanger. Någon gång ska det bli av, hoppas jag.

Snart...

Okej, ”snart” är väl mer ett uttryck för en längtan än en realistisk prognos. Men när man idag såg gröna gräsfläckar för första gången på jag vet inte hur länge, kände solen värma från en klarblå himmel, hörde hur smältvattnet porlade i rännilar här och var, så kändes det som att snart, snart…

Och jag är väl inte den enda som längtar efter våren?

P.S. Sista bilden är manipulerad.