Skitfågel

Ibland upptäcker man i efterhand saker i en bild man inte såg i fotoögonblicket. Bildens uttryck kan förändras helt av en sådan detalj. En liten fågelskit bara, och berättelsen blir en annan. Ett porträtt av en afrikansk sädesärla blir en fågel med förläget uttryck, stressad av en närgången fotograf.

Världens vackraste berg?

Vilken dum tanke! Som om naturen vore råmaterial för rankinglistor. Men frågan har många gånger ställts och är intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv. Människans blick på naturen är historiskt och kulturellt präglad, och det är först i modern tid som bergen har förknippats med positiva estetiska värden.

När människor mot slutet av 1700-talet gav sig upp i bergen för att vandra och bestiga toppar så var drivkraften dubbel. Å ena sidan fanns ett vetenskapligt intresse, å andra sidan förekom ett sökande av mer existentiellt slag – ett sökande efter fysiska och mentala gränser, och efter estetiska värden som skulle vittna, inte bara om den yttre naturen utan också om den inre naturen, en djupdimension av den mänskliga tillvaron som sådan.

Bergsbestigningen har alltid behållit något av denna dubbelhet, en kombination av kvantitativa och kvalitativa aspekter. Man vill klättra högst och svårast. Men man vill också klättra snyggt, både i vackra berg och i god stil.

Även fjällvandring och bergsfotografering inrymmer denna kombination av ojämförbara storheter. Få personer skulle ranka Mount Everest som världens vackraste berg, ändå vill alla som har en gnutta dragning åt bergslandskap se det av den enkla anledningen att det är högst.

Alldeles i närheten av Everest ligger två berg som kännarna menar är mycket vackrare: symmetriskt pyramidformade Pumori, och Lhotse med sina spetsiga pinaklar och vassa kammar. Everest framstår som en massiv, oskön klump. Pumori och Lhotse strävar elegant mot stjärnorna, Everest tynger trött mot marken med sin breda bas.

Varför vissa former i naturen har kommit att skattas högre än andra på den estetiska värdeskalan är ett alldeles för stort ämne för en blogg. Att vi finner skönhet i växter och djur är inte svårt att förstå; som dödliga varelser kan vi relatera till andra levande organismer. Desto svårare kanske att förstå hur människor kan känna en oemotståndlig dragning till den ickeorganiska naturen, till bergen som ju bara är död sten, snö och is.

Dragningskraften till bergen riktades från första början av de rådande estetiska idealen. Vissa former och proportioner ansågs vackrare eller mer sublima än andra. Ett berg skulle vara pyramidformat med spetsig topp och helst isolerat för att framstå i imposant majestät. När Alperna befolkades av äventyrare och vetenskapsmän på 1800-talet fanns ett berg som mer än andra stämde in på kriterierna – Matterhorn.

”The effect of this strange Matterhorn upon the imagination”, skrev konstnären och kritikern John Ruskin år 1862, “is so great, that even the gravest philosophers cannot resist it.”

Teckningar av berget gjorda av Ruskin och den skotske geologen James David Forbes blev berömda och etsade sig fast i äventyrliga människors sinnen. Ruskin lär också ha varit den förste att fotografera Matterhorn, så tidigt som 1849. Hans ambitioner att i skrift och bild lära folk att se bergen med den rätta blicken fick stor betydelse för efterföljande generationer.

Det fanns också en annan aspekt som gjorde att man under 1800-talets första hälft aktade Matterhorn särskilt högt: det var den sista av alpernas 4000-meterstoppar som ännu inte bestigits. År 1865 betvingades toppen, 4478 meter över havet, av Edward Whymper, i en dramatisk klätterexpedition som krävde fyra människors liv. Dramatiken kring såväl Matterhorn som den kontinentala bergsbestigningen nådde sin kulmen, och året 1865 brukar omtalas som slutet på alpinismens ”guldålder”.

Slutet på en era kanske, men Matterhorn förblev sinnebilden för det estetiskt perfekta berget. Idag är det en ikon, kommersialiserat till något av en logotyp för fjällen som resmål.

För den skull har Matterhorn inte förlorat sin effekt ”upon the imagination”. Fast det har fått konkurrens i skönhetstävlingen av högre och mäktigare berg i andra delar av världen.

Kriterierna tycks dock bestå. Pyramidformen regerar. När jag själv trollbinds av exempelvis Ama Dablam i Nepal eller Layla Peak i Pakistan (på bild nedan) så är mitt seende präglat av idéhistorien. För vad är dessa berg, om inte visuella variationer på Matterhorn?

Nästa gång ni bryter en bit Toblerone eller ser början på en film från Paramount Pictures, tänk då på denna historia och känn hur Ruskin, Forbes & co ler i sin alpina himmel.

Novembermorgon

Natten har varit stjärnklar. Det är kallt. Den delvis isbelagda tjärnen ligger spegelblank. Allt som hörs är några enstaka fåglar, och en ekorre i full aktivitet. Nu rustar de sig inför vintern.

Än är ljuset blått, men morgonsolen färgar redan trädtopparna röda. Det korta skådespelet har börjat. Solen stiger och strålarna fångas upp av ett ensamt gult blad, det sista på detta träd som har trotsat novembervindarna. Reflexer leker på isen. I skuggan sitter kanadagåsen och putsar sig, frenetiskt som om hennes liv hängde på det, och det kan det mycket väl göra om vintern blir hård.

Det är en alldeles vanlig morgon i skogen, lika ovanlig som alla andra.

Bergens ljus

Ljuset är nyckeln. Till allt vi ser, till all fotografi. Landskapsfotografin är i det avseendet inte en genre utan många – en mångfald naturtyper visserligen men också skilda ljusförhållanden. Atmosfäriska och klimatmässiga faktorer ger solen olika villkor att spela ut sina strålar på vår jord.

Alla som känner mig eller har sett mina bilder vet att jag har en särskild passion för berg. Den passionen har många orsaker, varav en del säkert ligger under mitt medvetandes tröskel. Men en sak vet jag: det är inte bara de handfasta elementen – klippa, snö, is, marken under fötterna när jag vandrar eller stenen jag greppar när jag klättrar – som lockar. Lika mycket rör det sig om ogripbara ting som en fjärran horisontlinje, en väldig luftrymd, en säreget ljudlig tystnad, en stjärnhimmel oändlig som ingen annanstans. Och så ljuset!

I de riktigt höga bergen kan man få uppleva speciella ljusfenomen som till exempel ”alpglöd”. Solen har då gått ner bakom horisonten men bergens toppar sträcker sig så högt att solstrålar ändå träffar dem med ett mjukt rosa sken.

Ett annat fenomen kan vi kalla det inverterade jesusljuset. Alpglödens motsats om man så vill: gryningen är ett faktum men bergen skymmer de direkta strålarna som skjuter uppåt istället för neråt.

Ett sådant ljus annonserar i regel en klar morgon, medan det vanliga jesusljuset låter en sväva i ovisshet: ska det klarna upp eller drar det ihop sig till oväder?

”Jag ville sjunga i bergens ljus”, diktade Karlfeldt en gång. Mot bättre vetande väljer jag att tolka honom bokstavligt. Det blir mer poetiskt så, för i bergen överträffar verkligheten dikten.