Döden i sökaren

Är det etiskt försvarbart att fotografera och visa bilder på döda djur? Frågan diskuteras då och då här på FS och har varit på tapeten alldeles nyligen. Ämnet engagerar och upprör, åsikterna går isär.

Mitt svar är ett tveklöst ja. Av den enkla anledningen att livet och döden är sammanflätade, att de utgör varandras förutsättningar. Det vore bedrägligt att bara visa upp naturen som liv, födelse, växt, blomning, som ett skyddat reservat där inte hot, rädsla, brutalitet och plågsam död existerar. Det vore en projicering av värderingar och önskningar på en natur där moraliska begrepp, som ju är mänskliga konstruktioner,  i själva verket inte har någon plats.

Den enes död, den andres bröd, att äta eller ätas – förhållandet mellan liv och död ställs på sin spets. Men temat går djupare än så. Årstider, organismers livslängd, djurmigrationer, dräktighetsperioder och så vidare – naturen inrymmer många olika cykler, alla förbundna med livets och dödens fläta.

I de karga fjällen påminns man om att beroendebanden kan vara sköra. Ett osedvanligt rikt lämmelår tycks för en stund rubba balansen och samtidigt bekräfta sambandet. Aldrig ser man så många ettriga gnagare i fjällen, men aldrig heller så många döda djur. Rovdjuren får sitt i överflöd, mer än vad de klarar av att äta, resten skänker liv längre ner i näringskedjan.

Där livet är sparsamt får den enskildes död så mycket större konsekvenser. Inte bara för djuren. En död jak på 6000 meters höjd i Himalaya vittnar om en mänsklig tragedi – en katastrof för den fattige tibetan som ägde djuret. En jakförare som paradoxalt nog livnär sig på andra, bättre bemedlade människors vilja att riskera sina egna liv för att få bestiga världens högsta berg.

Stanken från den döda jaken är vedervärdig. Vilket förvånar mig eftersom djuret borde vara djupfryst. Det kommer att bli liggande länge. Här finns knappt några asätare och de bistra förhållandena gör att nedbrytningsprocessen går extremt långsamt. Men åtskilliga organismers liv kommer att gagnas av detta stora kadaver. Den stund jaken drog sitt sista andetag startades en kedja av livgivande händelser, slutet blev början på någonting nytt.

Husflugan kan leva en månad, om den har tur och inte fastnar i ett spindelnät. Nässelfjärilen har en livslängd på upp till tio månader. Rovdjuren i fjällen får uppleva födorika somrar i form lämmeltåg vart fjärde till sjunde år. Den döda jaken kunde ha blivit 20 år eller mer. Nu är den förpassad till andra tidsrymder: mikroorganismernas snabba arbete och slutligen glaciärernas malande. Olika skalor av tid, samma grundläggande förhållande som gemensam nämnare.

Ett djur har dött. Tiden mellan flytande blod och barskrapade ben kan vara lång och den kan vara kort. Och den kan frysas av ett fotografi. En bild som kan lära oss någonting om naturen. Kanske kan en sådan bild också förmedla en säregen skönhet?

Skitfågel

Ibland upptäcker man i efterhand saker i en bild man inte såg i fotoögonblicket. Bildens uttryck kan förändras helt av en sådan detalj. En liten fågelskit bara, och berättelsen blir en annan. Ett porträtt av en afrikansk sädesärla blir en fågel med förläget uttryck, stressad av en närgången fotograf.

Se djuret

”… djuren är alltid de iakttagna. Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett kriterium på vad som skiljer oss från dem. Ju mer vi vet, desto längre bort är de.”

John Berger, Konsten att se (1980)

Novembermorgon

Natten har varit stjärnklar. Det är kallt. Den delvis isbelagda tjärnen ligger spegelblank. Allt som hörs är några enstaka fåglar, och en ekorre i full aktivitet. Nu rustar de sig inför vintern.

Än är ljuset blått, men morgonsolen färgar redan trädtopparna röda. Det korta skådespelet har börjat. Solen stiger och strålarna fångas upp av ett ensamt gult blad, det sista på detta träd som har trotsat novembervindarna. Reflexer leker på isen. I skuggan sitter kanadagåsen och putsar sig, frenetiskt som om hennes liv hängde på det, och det kan det mycket väl göra om vintern blir hård.

Det är en alldeles vanlig morgon i skogen, lika ovanlig som alla andra.