Dr Cai – Gatu- & allmänfoto

En blogg om klassisk gatufotografi, dokumentär- och allmänfoto

Min nya fotobok om Linköpings gatuliv under 40 år

Den här boken har jag gett ut för att dela med mig av mina intryck av min hemstad. Jag hoppas att människor ska börja reflektera över sin egen förankring lokalt och historiskt. Mina bilder kan då möjligen resultera i en mix av igenkännandets glädje, nostalgi, förvåning och lätt obehag.  

Bilderna har tillkommit under en fyrtioårsperiod från slutet av 1970-talet och fram till idag. Tyngdpunkten i urvalet ligger på de senaste två decennierna. Motiven har jag alltså funnit under mitt regelbundna flanerande i mina hemtrakter. 

Under arbetet med boken visade det sig att bilderna tematiskt uttrycker såväl tradition som förnyelse. Under senare år har gatubilden kommit att domineras av mobilanvändare, joggare och hundar. Andelen pensionärer och mångkulturella inslag tycks även ha ökat, liksom antalet människor i utanförskap, t ex tiggare. Också vandalism och nerskräpning förefaller ha tilltagit. Dock har Linköping behållit sin prägel av handels- och utbildningsstad med livlig affärsverksamhet och torghandel interfolierad med studentikosa upptåg. Även stadens karaktär av ”trädgårdsstad” med låg bebyggelse har i stort bestått, med endast vissa sällsynta undantag.

Jag har inte haft någon ambition att vara vetenskapligt dokumentär och gör heller inte anspråk på att vara uttömmande i min skildring av Linköping. Dessutom har jag avhållit mig från att ge mer utförliga kommentarer till bilderna. Det är min förhoppning att betraktaren gör sina egna tolkningar men kanske även i viss mån delar mina upplevelser av vad som fångats i bild. Läs mera >>

Postat 2019-03-16 11:37 | Läst 524 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

David Gibsons bok en besvikelse

Glädjande nog har det under senare tid publicerats en mängd böcker om gatufoto. Ett av de senaste bidragen tog jag mig an med mycket höga förväntningar: David Gibsons ”The Street Photographer’s Manual” (London: Thames & Hudson, 2014). Enligt Gibson själv är det en ”mittemellan-bok”, en blandning av handbok och inspirationsbok.  

Några av de uttalade syftena med ”manualen” är att söka definiera begreppet gatufoto, belysa den process varunder gatufoton skapas samt inspirera andra till att ta gatufoton. Upplägget av boken är originellt, som den mittemellan-bok den är. Tre typer av inslag varvas genom boken: rena tekniska tips (ofta direkt lånade av andra fotografer), författarporträtt med bilder, samt olika ”projekt”. De senare kan vara t ex ”Skuggor”, ”Reflexer”, ”Sekvenser”, ”Händelser”, ”Barn” osv.

Tyvärr kom mina förväntningar tämligen omgående på skam och förbyttes i förvirring och besvikelse. Det visade sig nämligen att Gibson genast ”fotar in sig i ett hörn” som inte blir särskilt intressant eller fruktbart. Han tar mer eller mindre avstånd från dokumentär fotografi, från gatuporträtt, från telefoto, från höftskott, från närmare kontakt med personer som skall fotograferas, mm. En god del av den klassiska gatufotografin har därmed diskvalificerats! Walker Evans tunnelbaneproträtt, Brassais och Strömholms Paris-bilder och Steulis teleporträtt skulle alltså inte duga som god gatufotografi!

Det säger sig självt att sådana värderingar inte är trovärdiga. Dessutom kan de uppfattas som onödigt polemiska. Tilltron ökas dessutom inte heller av logiska kullerbyttor. Å ena sidan är ett uttalat syfte med boken att definiera vad gatufoto är, å andra sidan uppmanas läsaren i slutkapitlet att inte bekymra sig om vad som är eller inte är gatufotografi! Å ena sidan är boken en mittemellan-bok. Å andra sidan kallas den ändå för ”manual”. Gibson säger sig inledningsvis direkt avstånd från teoretiserande inom fotografin. Ändå utgörs stora delar av hans bok av just teoretiserande kring bl a de olika projekt han beskriver. Här finns en annan allvarlig svaghet: modellen för bildanalys är hopplöst förenklad. I huvudsak litar Gibson här till dikotomin ”högljudd” – ”tyst”, förutom till  konventionella inslag som konstituerar de olika projekten.

Men det riktigt stora ”svarta hålet” i Gibsons ”Manual” är avsaknaden av syfte med gatufotografin. Han tar alltså avstånd från dokumentära ambitioner och inte den minsta antydan till att gatufotografer skulle kunna vara ute i samhällskritiska ärenden förekommer. I själva verket är Gibsons approach helt historielös. Ja, han försöker rent av uttryckligen frigöra gatufotografin från den allmänna fotohistorien! Dock nämner han det hittills främsta verket om gatufotografi, Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander”. Där förekommer bl a begreppet ”gatan som teater” och ett betonande av den dokumentära, samhällskritiska traditionen. Tyvärr avfärdas detta verk som ”omodernt”. 

Det förekommer otaliga uttalanden i Gibsons bok om ”bra”, ”intressanta” och ”spännande” bilder. Men mot vilken bakgrund dessa etiketter skall förstås framgår inte. Dock betonas att varje fotograf själv får avgöra vad sådana beteckningar står för!

Skall jag försöka bestämma Gibsons estetiska och filosofiska position så skulle det bli ”en historielös individualism som förespråkar en surrealistisk, absurdistisk konstfotografi med inslag av slumpens estetik”. Men det kanske är att tillskriva honom alltför mycket medvetenhet. Det är lätt att få intrycket att Gibson mer eller mindre avsiktligt söker framstå som ”flummig konstnärsnatur” (mina ord), när han hänvisar till ”tur”, ”slump”, mystik” och att ”befinna sig i zonen”.

Ett avgjort irriterande inslag i boken är den ”glassiga” layouten. De bilder som presenteras tenderar därför alltsom oftast att skymmas/störas av antingen varandra eller av andra typografiska grepp. Inte ens de stora mittuppslagen fungerar för presentation av bilder. Boken är alltför hårt inbunden.

Har då Gibsons ”Manual” inga förtjänster? Självfallet. Vad som imponerar mest är den pedagogiska och tydliga strukturen. Dessutom är Gibson generös med att visa upp även de något mindre lyckade bilderna  av ett visst ”projekt”. Det är instruktivt. Också betonandet av de nätbaserade nätverken inom modern gatufotografi är intressant och framtidsdugligt. Men boken uppfattar jag som riktad till noviser på området. Tipsen är tämligen elementära och de föreslagna projekten konventionella (Antagligen tänker Gibson använda sin bok i sina välkända workshops runt om i världen). För mer ärrade gatufotoveteraner är Westerberg & Meyerowitz, ”Bystander” fortfarande en outsinlig källa till såväl övergripande teoretisk ram, meningsfulla syften, som konkreta tips och inspirerande mästerverk.

Postat 2014-10-30 12:38 | Läst 3343 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Lär av fotojournalisterna!

När nybörjare ber mig om några handfasta råd och tips för foto på gatan, så brukar jag alltid börja med att hänvisa till fotojournalistiken. Det finns goda skäl för det.

Flera av de allra största gatufotograferna har också verkat som pressfotografer. Genrerna överlappar i betydande mån. Åtskilligt av vad som brukar anses utmärka gatufotografin som genre tillämpas dagligen av fotojournalister världen över. Och har så gjorts i över 100 år. Den som vill förkovra sig i gatufotografins konst har därför en hel del att lära av utövande pressfotografer.

Det finns mycket att lära av erfarna pressfotografer

Går vi igenom standardverken på området, så finner vi mängder av oundgängliga tips och anvisningar för fotografer på gatan. En del är grundläggande för flera olika genrer, annat tycks inspirerat av gatufotografins giganter, t ex HCB. Jag skall nu peka på några av de mest användbara strategierna och metoderna. Den som vill få en helhetsbild och lära mer, kan fördjupa sig i verk som Kobre, "Photojournalism. The professional's approach" och Feinberg, "Techniques of Photojournalism".  Och så kan man förstås umgås med fotojournalister. Själv har jag en bror som är pressfotograf.

1. Eftersträva visuell variation. Utforska gatumiljön med såväl hel-, halv- som närbilder. Om motivet och situationen medger det, så ta bilder på olika avstånd. Helbilden ger överblick, närbilden skapar dramatik, men det är halvbilden som berättar hela historien. Du är i det senare fallet tillräckligt nära för att se deltagarnas handlingar, men tillräckligt på distans för att urskilja deras relationer till varandra och till miljön. Halvbilden skall, liksom rubrik och ingress, i en enda blick sammanfatta hela berättelsen.

 2. Undvik "180 cm-syndromet"! Vanligtvis betraktar vi världen stående eller sittande. Därför kan du som fotograf skapa extra intresse genom att fotografera från en unik position. Undvik alltså "180 cm-syndromet" och ta inte alla bilder från ögonhöjd.

 3. Mer med "mättnadsmetoden". Ta ett antal bilder från varje fördelaktig position. Erfarna pressfotografer rekommenderar dig att ta åtminstone sex rutor från varje position. Flytta dig därefter någon meter och ta sex nya rutor. En obetydlig förändring av perspektivet kan samla ihop bildelementen till en starkare bild. Slösa därför ordentligt med film/minnesutrymme. Det är bara genom denna "mättnadsmetod" som du riktigt effektivt kan hitta det "avgörande ögonblicket".

4. Strategier för gatubilder. Det finns ett par olika huvudmetoder för att ta "naturliga" bilder på gatan. En är att agera "storviltjägare" med hjälp att teleobjektiv. Du står på lur, väntar och försöker förutse vad som skall hända. En annan metod är "slå till och spring"-metoden, som tillämpas av t ex Bruce Gilden och William Klein. Du går rakt mot de inblandade, fotograferar snabbt med hjälp av vidvinkelobjektiv och drar sedan vidare. När de inblandade vänder sig mot dig är du redan borta. Även HCB utnyttjade denna metod flitigt. Hann han inte undan kunde han klara sig ur situationen med ett varmt och öppet leende.

5. Förinställ kameran. För att lyckas med "otvungna" bilder brukar det rekommenderas att kameran förinställs. Det finns pressfotografer som fortfarande föredrar manuell fokusering framför autofokus, eftersom den förra fokuseringsmetoden upplevs som exaktare. I alla händelser kan man inte hålla på och trixa med inställningarna om man vill agera obemärkt och fånga autentiska situationer och reaktioner. Med ett 28mm objektiv inställt på bländare 16 och tre meter kan du snabbt ta bilden i det kritiska ögonblicket utan att nudda vid fokuseringsringen.

6. Förutseende och timing. Att ta bilder av HCB:s slag förutsätter att du kan "läsa" händelseförloppet och förutse vad som kommer att ske. Därtill måste du trycka av i det optimala ögonblicket. Detta förutsätter i sin tur att du lever med i händelseflödet. De flesta situationer utvecklas mot en höjdpunkt och avtar därefter. Räkna också med ett avgörande ögonblick.

7. Ansikte och händer avslöjar känslor. Sök efter uttrycksfulla ansikten. Rynkade ögonbryn, en grimas etc kan ge liv åt en annars medioker bild. Även händer avslöjar en persons känslor. En knuten näve, händer som vrids eller ett finger som hytter talar sitt tydliga språk. Så gör även mer allmänna gester och kroppsspråk.

8. Lockande ämnen! Fotojournalister har sina favoritämnen, inte utan skäl. Här finns åtskilligt att lära för en gatufotograf. Vissa ämnen kan kanske kännas lite klichéartade och bör knorras till med metoderna som nämnts i tidigare punkter ovan. Barn som imiterar vuxna, djur som uppför sig som människor, inkongruenser (en elefant på motorvägen, t ex!) och människor, människor, människor är ämnen som alltid är gångbara. Människor tycker om människor. Läggs så lite mänskligt drama till bilden, så får den vad man kallar "mänskligt intresse". "Human interest stories" är vad pressfotografer söker.

9. Glöm inte åskådarnas reaktioner! En gatufotograf bör resonera som sportfotograferna när de söker det intressanta, ovanliga, känsloväckande och oväntade. Det finns nämligen både på banan och på läktarna. Vad som händer vid sidan av kan vara väl så intressant som det som sker på banan. Dessutom kan man som gatufotograf välja att låta åskådarna spegla ens egna reaktioner och känslor.

Ja, detta är några av de grundläggande strategier och metoder som jag strävar efter att förpassa till ryggmärgen. Först då kan jag dra fördel av den mest kreativa av metoder, den avspända fokuseringen. Fler tips som jag inspirerats av finner du på min personliga fotosajt! >> 

Postat 2013-07-28 06:34 | Läst 3616 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Arbeta som Moder Natur!

Garry Winogrands maniska knäppande på gatan är legendariskt. Det påstås att man efter hans död 1984 hittade ”mer än 2500 exponerade men oframkallade rullar film, 6500 rullar framkallade men inte kontaktkopierade, och 3000 rullar kopierade men inte granskade. Det utgör totalt en tredjedels miljon obearbetade exponeringar” (http://www.photo.net/books/winogrand). 

De flesta andra gatufotografer lär jobba på ett liknande sätt. När vi står inför gatufotografins stora mästerverk är det förledande lätt att tro att dessa magiska bilder skulle var i detalj planerade och utspekulerade av överlägsna fotografiska genier. Och visst handlar det ofta om beundransvärda tekniska och estetiska prestationer på det medvetna planet. Men vad den stora allmänheten förmodligen inte känner till är i hur hög grad dessa storverk har sin förutsättning i överflöd, slump och urval.

Oplanerat – i Winogrands anda...

Den som inte är beredd att slösa med film eller utrymme på minneskortet, inte är beredd att misslyckas med fler bilder än man lyckas med, bör ägna sig åt någon annan gren av fotografin än gatufotografin. Slumpens estetik är inte okänd för någon utövare av de sköna konsterna. Det handlar inte om att skapa godtyckligt utan om att ta slumpen i sin tjänst, att t ex gå ut på gatan och vara öppen för slumpens möjligheter. Man kan dessutom hjälpa tillfälligheterna lite på traven genom uppövning av den tekniska färdigheten, uppsökande av fruktbara ämnen och situationer.

De bästa gatubilder man skapar har inte sällan helt bärande inslag som man inte var medveten om i fotograferingsögonblicket. Kanske fanns de där subliminalt, omedvetet, men något rationellt kalkylerande var de knappast resultatet av.

Och i hög grad skapas den färdiga bilden just efteråt. Det är genom granskning och urval, kanske efterbearbetning i form av beskärning och pjattning, som de framstående resultaten värks fram.

Likheten med evolutionens mekanismer är slående. I själva verket följer förmodligen all utveckling, den må höra till naturens eller kulturens rike, dessa generella principer. Moder Natur verkar med överflödande produktivitet, med slumpmässiga variationer orsakade av mutationer och slutligen anpassning till miljön.

Vad vi som gatufotografer kan lära av fotohistorien är just att bejaka detta naturens evolutionära maskineri. Med andra ord, fotografera mycket i vitt skilda gatumiljöer, slösa med film, var öppen för slumpens förnyande potential och lita till den slutliga, hårda granskningen i mörkrummet eller framför datorn.

   – Besök gärna min personliga fotosajt! >> –

Postat 2013-07-27 05:37 | Läst 3956 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Är det OK att använda tele på gatan?

Det påstås att det finns två kardinalsynder inom gatufotografin:

1. att fotografera personer bakifrån, och

2. att använda teleobjektiv.

Orsaken till detta torde vara att det allmänt anses att fotografier blir bättre om man konfronterar motivpersonerna direkt och på nära håll. Någon gatufotograf lär rent av ha lanserat en stadieteori som beskriver de stadier som en gatufotograf utvecklas via. Det första stadiet är just att fotografera personer bakifrån.

Behovet av att förinställa skärpan och kunna ”fotografera skyltfönstren utan att kliva ut i gatan” är andra motiv för att använda vidvinklig optik och inte tele.

Trots telet blev jag avslöjad. Och gatan är inte antydd. Men en bild blev det ju...

Lite av snobbism ligger väl också i formulerandet av dessa synder. Självfallet är det mer krävande, både socialt och estetiskt, att gå i närkontakt med gatukaraktärer. Så det ligger väl inte så lite av självkänsla i detta krav på den professionella gatufotografin.

Personligen anser jag att det i detta fall, som i andra fall av regeltvång, måste vara fråga om allmänna vägledningsprinciper. Att bryta mot regler är väl dessutom en kreativ plikt? Så ”synderna” får tas med en rejäl nypa salt.

Utan korta teleläget hade jag inte kunnat plocka ut denna vackra profil

Får jag säga det själv, så är somliga av mina egna bästa bilder tagna bakifrån. Kort teleobjektiv (ändläget på normalzoomen) är dessutom utmärkt och bekvämt för att isolera motiv på kort- och medeldistans, även om man går i närkontakt med sina motiv.

En av samtidens mest hyllade och uppmärksammade gatufotografer, Beat Streuli, använder teleobjektiv för att plocka ut unga, anonyma stadsinvånare mot en oidentifierbar suddig bakgrund som är gemensam för flera olika städer. Till råga på allt så gör Streuli en poäng av att han inte utnyttjar högkvalitativ utrustning. Den som tycker detta låter tveksamt bör studera hans bilder från New York 2000-2001. Det är ”vackra”, tekniskt fulländade och uttrycksfulla bilder som känns både intima och distanserade. Effekten är djupt originell och, förmodligen, trendsättande.

Detta oväntade möte på gatan krävde definitivt ett kort tele

Personligen tänker jag den närmaste tiden i lite högre utsräckning pröva korta telelägen på upp till 105 mm på mina expeditioner i gatumiljön. Dyker dessutom intressanta motiv på ryggar upp, så tvekar jag inte heller där. Kardinalsynder är läckra att göra sig skyldig till!

                        – Besök gärna min personliga fotosajt! >> –

Postat 2013-07-25 07:22 | Läst 3710 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa