Viksängen och lite kameraprov

I går kunde jag inte stå emot längre: jag köpte den nya Ricoh GR IIIx med lite längre brännvidd.  Har haft den första GR-versionen och gillat allt utom 28 mm ekvivalent bildvinkel.  Det är alldeles för vidvinkligt för min smak, och har tvingat mig att beskära de flesta GR-bilderna mer än de egentligen tål.

Nu finns det ju en modell med 40 mm bildvinkel och en hel del uppdateringar (min gamla är 7 år nu, och det har väl hänt en del sen dess) som jag sneglat på, så Leicafrälst jag än må vara.  Ibland behöver man nåt litet, och den här är LITEN...

Hade med nykomlingen till Viksängsfikat idag; egentligen alldeles för tidigt för att ha hunnit behärska den ens hjälpligt.  Men det gick riktigt hyfsat; jag börjar känna mig riktigt belåten med min affär.  Och Viksängsgänget är alltid värt en resa, vi hade riktigt trevligt.  Tack allihop!  Här är några av bilderna:

Svårt ljus, men det gick det med

Bengan lånade kameran...

Bengans bid här också

Alla bilder är från råfiler.  Full öppning (2,8) hela vägen, ISO från 200 till 1600.  Någr av bilderna är tagna i läget för 71 mm ekvivalent brännvidd (som helt enkelt beskär bilderna), men jag tycker kvaliteten håller för det också.

Om digitalt svartvitt mm. Och en svag doft av Magritte...

Den utmärkta bloggen Leicaphilia har just nu ett inlägg om "film-look" i svartvitt och om möjligheterna att efterlikna den med digital teknik.  För min egen del har jag mer eller mindre släppt ambitionen att få digitala bilder att se "analoga" ut; det är ett annat medium helt enkelt, och det är bättre att acceptera det än att försöka leka William Klein med sina digitalbilder.

Därmed inte sagt att man skall nöja sig med vad kameran behagar mata ut, utan man bör jobba med bildfilen, precis som man gjorde i mörkrummet.  Först då kan man få något som man kan stå för som eget uttryck.  Att ta jpeg-bilderna, eventuellt med någon "filmemulering" och nöja sig med det, det är lite som att beställa 10x15 snabbkopior av hela rullen och tycka att det duger (Så där, nu stack jag huvudet i getingboet...).

Däremot är det kanske inte så viktigt med vilken kamera man använder; man tager vad man haver - och orkar ha med sig!  Inledningsbilden ovan är tagen med en Leica D-Lux 7, en liten zoomkompakt som brukar klara det mesta, mycket bättre i svartvitt än i färg!  Och de följande två bilderna är tagna med en Leica X2, en minimal kamera med få finesser (och just därför mycket trevlig att jobba med!).

En helt superb fickkamera för svartvitt är den lilla Ricoh GR, som jag brukar ställa i kvadratiskt bildläge (min "skjortficks-Rollei"...).  Verkligt kul att ha med överallt och leta bilder med!  Här ett exempel:

Sen har jag faktiskt en Leica Monochrom av den första modellen, en stor och tung klump jämfört med de andra.  Behöver man "mellanformatskvalitet" på bilderna, så gör den jobbet.  Men för lite mer avspänt vardagsplåtande är faktiskt någon av de andra mer lagom.  Här kommer i alla fall en Monochrombild, som kanske ger den där Magrittedoften jag utlovade....

Ut och plåta svartvitt nu!  Och jobba lite med bilderna efteråt!

Och så var det dags att Planka igen...

...och tack för det, Bengan! Det kan behövas denna uppochnervända sommar.

Både loppis, bilder och bekanta.

Två fotokompisar med sin kollektion

Fotografers arbetsställning kan variera en del

...men somliga var mer intresserade av Ronnys lunchmacka

Apropå vovvar: för en del besökare var de nog intressantare än bilderna!

Efteråt kostade jag på mig en avstickare till Ytterjärna Kulturcentrum...

...vars fina arkitektur och färgsättning borde vara obligatoriskt studium för de arkitekter och beslutsfattare som energiskt förstör Stockholms city m m!

Sådana miljöer mår man bra i; vem gör det kring Stockhom Waterfront Center, Tors torn m m?

En sväng i stan....

Det finns gränser för att hålla sig hemma, riskgrupp eller ej...  Försiktig bör man vara, givetvis, men i dag blev det en sväng inne i stan med kamera.  Här är några bilder.

En del i gänget här (inga namn, Bengan...;-)  ) är ju noga med att påpeka den vördnadsvärda åldern och historien bakom sina objektiv.  Så jag säger bara att den här objektivkonstruktionen är 62 år gammal (mitt exemplar är några år yngre..): Leicas första Summicron 35 mm. Kameran är min vanliga Leica M9, förstås. Bilderna här är minimalt justerade i Lightroom, egentligen bara renskurna i kanterna.  Det blir bra ändå!

Här pekas åt olika håll!

Fikabordet innan fikat kom

Rast, men ingen större distansering...

Regnbåge över plattan?

Det där med kameror, del 2

Ja, ingen fara, jag har inte tänkt mig att skriva mer om detta sen.  Men jag gjorde en enkel och rätt ovetenskaplig jämförelse mellan bilder från Leica M9 med Summicron 35/2 ASPH och min ”nya” kompaktkamera Leica X2 med Elmarit  24/2,8 ASPH.  M9 har ju fullformatssensor av CCD-typ på 18 MPix, medan X2 har en APS-C-sensor av CMOS-typ på 16 MPix. Det betyder att dess 24 mm objektiv ger samma bildvinkel som 35:an på M9.

Båda har rätt många år på nacken nu (8 år för M9, 5-6 för X2) och båda är Leicas egen konstruktion och tillverkning.  Men, den ena kombinationen har kostat mig tio gånger så mycket som den andra, köpta fabriksnya hos samme handlare.  

Jag använde en ganska rörig interiör med massor av detaljer med textur och färger hit och dit, kontrasrikt belyst av motljus från ett fönster som var med i bilden.  Tekniskt svårt motiv m a o.  Båda kamerorna på 400 ISO och bländare 2,8, fri hand (tider runt 1/125).  Båda är råbilder (bägge kamerorna ger råformat DNG), öppnade i CaptureOne Pro 10 och helt ojusterade utöver de inbyggda profilerna.

Och, vad händer?  Jag kan inte skilja bilderna åt alls vid en normal titt sida vid sida på min stora, kalibrerade skärm!  Färger, kontrast, skärpa och teckning är i princip helt likvärdiga.  Tittar man väldigt noga ser man en liten skillnad i skärpedjup på blommorna i fönstret, och M9-bilden är aningen mer urfrätt i fönsterpartiet.  Drar jag upp bilden till 200% på skärmen anar jag (bara anar…) något vassare skärpa i M9-bilderna.  Men då är ju det objektivet nedbländat ett steg, medan x2-gluggen är vidöppen…

Här är X2-bilden.  Eftersom jag inte ser skillnad på råfilerna i full storlek, finns det ingen chans att se någon skillnad på förminskade jpegkonverteringar i en webbläsare, så det får räcka med den versionen.

Det enda jag lär av detta är att jag inte behöver välja kamera efter tekniska krav, så länge det fungerar med 35 mm (eller ekvivalent): det blir lika bra med vilken som!  Och jag kan blanda bilder från M9 och X2 hur jag vill utan att bildkaraktär eller färgskala avviker från varann.  Det går inte alls med min Fuji, den skiljer sig rätt tydligt från ”Leica-looken”.  Detta betyder inte att den ena är bättre eller sämre; båda gör ett utmärkt jobb.  Men det är lite opraktiskt om man vill visa blandade bilder.

Sen är det hanteringen.  M2 har optisk sökare, som visar motivet tydligt under alla ljusförhållanden, den har manuell fokus och exponerar blixtsnabbt när man trycker av.  Allt detta är viktigt om man t ex plåtar spralliga vovvar; där står sig X2 rätt slätt.  X2 har en halvtaskig skärm som sökare, svår att se i solen, rätt långsam AF och sökarfördröjning.  Men det är inga större problem vid mer statiska motiv, dessutom är den bättre än M9 vid högre ISO.  Och AF fokuserar nästan alltid rätt, det gör numera inte jag med M9 (snyft…).

Och nu tänker jag fotografera, inte prova!