Emil Tjärnström

Landet där du och jag föddes

– Jag tyckte mycket om Roy Anderssons debutfilm "En kärlekshistoria". Som femtonåring framstod den som en film om kärlek. När jag såg om den som vuxen förstod jag att den också handlar om Sverige och den materialism som färgat landet efter kriget. Vi hade varit ett av de fattigaste länderna i Europa, det är inte så konstigt att materiell välfärd hamnade högt upp på vår dagordning. Men kanske är det så att vi fastande i en materiell prioritering och när vi nådde toppen av behovspyramiden inte riktigt visste vad vi skulle ha det till.

Det är vår och 2017. När Tomas Andersson Wij sjunger om det lilla i tillvaron förvandlar han det samtidigt till något större. I hans sånger är vardagen kulisser till mer existensiella och eviga frågor, som när en barndomssommar i Aspudden övergår till att bli en berättelse om klassskillnader.

Det inre landskapet speglar också det yttre. Som i sången "Blues från Sverige".

 "Vi har fyllt alla rum till brädden

men de ekar tomt ändå

Jag är uppe i natt

och skriver Blues från Sverige"

– På många sätt är vi det rikaste landet i världen, men vi är också ett fattigt land. Vi har inte riktigt någon kontakt med kulturen; litteraturen, konsten och musiken har ganska låg status i Sverige och det är vad den sekulariserade människan har att tillgå för att kunna tolka sitt eget liv eftersom vi sedan länge avskaffat religionen. Vi har byggt betydligt fler shoppingcenter än vad vi byggt kyrkor de senaste femtio åren.

Om det finns en existensiell och andlig tomhet i samhället idag, fyller vi den med något annat?

– Jag vet inte riktigt. Det brukar sägas att svenskarna har ett religiöst förhållande till naturen och så är det kanske, men jag tror att vi är ganska andligt utarmade. Vi ägnar mycket liv åt våra kroppar, till att gå på gym och konsumera rätt populärkultur. Det är inget fel i det, men det har blivit lite slagsida. Vi har skapat ett otroligt motståndslöst samhälle. Alla som har barn kan se det tydligt, det är bara att ta upp en mobil eller en padda för att få stimuli idag. Det är som med godis eller vitt bröd, det ger snabba kolhydrater och därför är det lätt att ta till. Allt som ger någonting mer matnyttigt på ett djupare plan kräver mer av oss.

På "Mörkrets hastighet" från 2014 berättade Tomas öppet om en egen skilsmässa. Samma år som albumet gavs ut var det 47 000 par som gifte sig och drygt 24 000 äktenskap som upplöstes genom skilsmässa. I sången "Långsamma dagar i Stockholm" beskriver han vardagen som följde uppbrottet, med ensamhet och det nya varannan vecka-livet.

"Långsamma dagar i Stockholm

ensam med ett barn

Vi går mellan bryggor och parker

från Reimers till Vasastan

Och han frågar var du är nånstans"

– Ensamheten står nog ganska högt upp i vår nationella sjukjournal. Jag hade definitivt behövt ett större nätverk när jag blev ensamstående med ett barn, en större flock. Ensamheten speglar också vår höga standard – vi har råd att bo ensamma i stora hus och lägenheter. Men det som är vår välsignelse är också vår förbannelse. Ibland tänker jag att bara döden och sorgen kan bryta igenom det.

Är det svårare att leva ett familjeliv idag, tror du?

– Det tror jag att det är. Vi har en helt annat tillgång till andra människor idag, vilket kanske kan låta motsägelsefullt när vi pratat om ensamhet. Idag finns alla kontakter tillgängliga i våra mobiler och appar. Samtidigt är det också lättare att byta ut människor. Det finns något ensamt i det sättet att konsumera varandra också. Kanske bygger vi in en rastlöshet och ombytlighet till kärleken som vi inte riktigt kan hantera, men jag välkomnar ändå det.

Tomas tar upp flera sidor av en skilsmässa; tvivel, längtan och skuld. I sången "Orden i vinden" beskriver han en tung vinter som väntar efter separationen, men också förhoppningen om att allt till slut kommer att bli bra.

 "Vi sitter på sängen

med våran son

och förklarar så enkelt

vi någonsin kan

Men inga ord

kan skydda oss nu"

– En skilsmässa är ingen lätt sak att gå igenom, men jag tycker att vi ibland romantiserar detta med att stanna kvar och kämpa. Många lever i dåliga relationer för länge. Min upplevelse är att det är väldigt få människor som går ner sig efter en skilsmässa. Ofta är det tvärt om, många blir bättre föräldrar och lever roligare liv efter en separation. Jag har till exempel kommit närmre min son eftersom jag nu får ha ensamt ansvar för honom varannan vecka. Att vara häftad till en annan människa kan vara väldigt vackert om det funkar, men det är också otroligt svårt att inte få vara sin egen.

Tomas är uppvuxen i Fruängen, söder om Stockholm, och återvänder ofta till barndomen i sina texter. Där finns en detaljrikedom som både är poetisk och exakt när han fritt rör sig mellan dåtid och nuet. Barndomens detaljrika minnen får möta Sverige idag och rötterna leder ständigt tillbaka till den vuxna mannens liv.

"Alla historier börjar nånstans

alla bäckar har ett språng

Och vem kan säga att han är helt fri

från det som hänt en gång

Jag bär en hel värld inom mig"

– Vi lever med alla årsringar hela tiden. Det finns mycket i livet vi kan försöka gömma längst bak i huvudet, men vi kommer ändå aldrig att glömma det. Jag tror att allt som finns i oss och allt vi inte är medvetna om och förtränger påverkat våra liv. Jag tror jag har en väldigt psykoanalytisk människosyn på det sättet, vägen till frihet är självkännedom och acceptans. För att nå dit måste vi våga titta på oss själva.

Sången "Tommy och hans mamma" är en av de mest centrala låtar. Den utspelar sig en barndomssommar i Aspudden. I berättelsen, som är fylld av minnen, dofter och detaljer, finns också ett slags motto:

"En sak har jag lärt mig nu

livet är inte ute efter mig

En sak har jag fattat äntligen

livet vill mig inget ont

Och det jag inte kan förändra

det kan jag acceptera

Och det jag kan acceptera

det är redan förändrat"

– Det är min livsfilosofi. Det finns saker vi inte kan förändra, men vi kan acceptera dom och på så sätt ta makt över situationen. Om jag krigar mot mig själv och mina begränsningar kommer jag att vara fast i ett blodigt inbördeskrig.

Sången är mycket politisk. Som många av Tomas texter handlar den om flera saker. "Tommy och hans mamma" är dels en sång om acceptans, men också om klass och klasskillnader.

"Det var länge sen tanken föddes

att alla ska ha samma chans

Och vi stiftade nya lagar

tills fattigdomen inte fanns

Ändå sitter vi runt bordet

dukat med allt det bästa i världen

och några tar vad de vill ha medan andra

inte förmår att lyfta armen"

– Självkänslan är den stora klassmarkören. Det är så tydligt i Sverige, där institutionerna är öppna för alla – på papperet. För många inom arbetarklassen är klasstillhörigheten som en slags sugande lera som håller dem tillbaka, de har inga andra i släkten som studerat och även om bordet är dukat av det bästa i världen är det inte säkert man tar för sig. Jag tycker det är ett perspektiv som ofta försvinner när medelklassen i sin proppmätta arrogans ska prata om klass. Vi säger att vi skapat det klasslösa samhället, det är inte riktigt så enkelt.

Är du politiskt intresserad?

– Jag får otroliga tomhetskänslor av svensk inrikespolitik. Debatten är så andefattig. För mig är politik frågan om hur vi vill leva våra liv; hur vill vi att det ska kännas att vara människa och medmänniska? Men jag tycker det är så sällan det perspektivet lyfts. Det är alltid tvåhundra kronor mer i plånboken eller inte-perspektivet. Och visst, det behövs också. Men det existensiella i politiken tycker jag saknas.

Vad får det för följder, menar du?

– Det spelar högerextrema rörelser i händerna. För de erbjuder tillhörighet, gemenskap och identitet och det gör inte några andra partier. De andra partierna är slampiga. Om en fråga inte blir populär i opinionen lägger de ner den. Det är lite som med ett företag som tillhandahållet de varor som säljer. Med andra ord: De står inte för någonting. Det är livsfarligt. Men jag tror det är med politiska partier som det är med en missbrukare, man måste nå sin botten innan man kan starta om sitt liv och komma närmre kärnan. Så länge det funkar kör man på. Tyvärr tror jag det är så.

Hur långt är vi från att nudda botten?

– Det är alltid svårt att säga. Men visst, det ser inte bra ut. De fascistiska rörelserna har medvind lite överallt i världen just nu. Det kommer att bli ett högt pris om fascismen får makt. Det är inte så lätt att bygga upp det som en gång raserats. Institutionerna som vi nu så lättvindigt river ner har tagit lång tid att skapa. Det är som med att såga ner träd.

Första gången jag såg Tomas var på Globen i Stockholm 2001, där han medverkade i musikgalan Artister mot nazister. Där sjöng han sången "Landet vi föddes i".

"Landet vi ser

är landet där du och jag föddes

Och du önskar du kände nåt

av kärlek av samhörighet

Vi kysser varann

och somnar med fönsterna öppna

Blir väckta av en våldsam storm

den drar genom landet vi föddes i"

– Jag skrev sången under mitt politiska uppvaknande. Jag jobbade med en antologi som heter "Solidaritet" och började se en nyliberal vind gå genom samhället. Jag satt framför teven och såg ett inslag på Aktuellt om ett dagis på Rosengård, med invandrarbarn, som någon hade tänt eld på. Man trodde inte det var sant att det kunde hända. När jag skrev låten tänkte jag den mer som ett debattinlägg, att den inte skulle leva så länge, men jag spelar den fortfarande. Det här med att tända eld på ställen där det bor flyktingar har sedan dess blivit något av en svensk folksport, så den är tyvärr mer aktuell än nånsin.

Tomas är född 1972. Inför en återträff med sitt gamla kompisgäng från åttiotalet skrev han sången "Sturm und drang". De hade inte setts på över tio år och närmade sig fyrtio. Sången handlar om drömmarna de haft och vad det blev av de dem.

"Kommer ni ihåg vad vi drömde om

inte drömde vi om dyra slicka liv

Vi var flanörerna vi var poeterna

vi var beväpnade för nästa stora strid"

– Jag tror det är ganska allmänmänskligt att börja ställa sig existensiella frågor i just fyrtioårsåldern, på samma sätt som att det är naturligt att ställa sig frågan om man är i rätt kärleksrelation. När man är fyrtio är man inte ung längre, men man är inte heller gammal. Det finns tid att våga livet en gång till. I tjugoårsåldern lever vi i livets förmak och kan skjuta mycket framför oss. På så sätt lever vi mycket på löften. När vi är fyrtio kan vi summera livet på ett helt annat sätt. Jag kanske drömt om att skriva en roman, men om jag inte skrivit den när jag är fyrtio kanske jag inte är en romanförfattare? Det är en möjlighet att stanna upp och justera sin självbild litegrann. Det är en sång som handlar om att försöka förstå vad från ungdomen man ska överge och vad man måste skydda. Om jag behåller allt blir jag patetisk. Överger jag allt blir jag en cyniker.

Han beskrivs ofta som en allvarlig artist. "Av alla allvarliga unga män i Sverige är Tomas Andersson Wij den allvarligaste" skrev recensenten Lars Lovén i Svenska Dagbladet hösten 2005.

– Min generation har problem med allvar, så är det bara. Men det kommer en punkt i alla människors liv när man antingen omfamnar allvaret eller blir en ganska sorglig figur. Den ironi som fanns på nittiotalet avspeglar också vilken skyddad värld vi levde i, hur lite vi egentligen hade att bekymra oss för. Vi hade råd att hålla på så. Det har inte unga människor i dag på samma sätt och därför är de mer politiskt medvetna.

Tomas växte upp i en frireligiös familj. För honom var baptistkyrkan Ebeneser ett sorts hem. Det var där han hittade musiken och förstod att tillvaron är något mer än det vi kan se och ta på. Han har ofta bearbetat sin kristna uppväxt i sina sånger och brottats med både tro och tvivel.

"Om det var Gud och inte du

som satt här mitt emot mig

under kökslampans sken

med ett barn som sover

i rummet brevid

Skulle fråga om jag

är på rätt plats

Om det kommer en dag

då jag slutar undra"

– Jag vet inte om jag kan kalla mig troende. För mig har det nog aldrig funnits en självklar tro. Jag lever kanske mer på hoppet. Men jag kommer aldrig bli kvitt de frågorna. Jag vet inte om jag vill bli kvitt dom heller. Det är mitt arv som jag bär med mig.

Kan du sakna den tydliga mening som finns i den kristna tron?

– Jag är inte säker på att livet har en mening. Jag tror i så fall att livets mening är att uppleva livet. Alternativet skulle vara att inte uppleva livet och även om livet är svårt är allt bättre än ingenting. Kanske låter det tomt och lakoniskt, men jag tror det är själva meningen med livet. Och att få uppleva livet är väl inte så dåligt? Jag tänkte på det när jag fick barn: Jag är så glad att jag får uppleva livet på det sättet också, som förälder. Och att få uppleva stark kärlek, djup vänskap, skönhet, naturen, extas... Men det kräver också att man vågar leva med såret öppet och inte håller på och plåstrar över allting; att våga känna och inte förakta sin känslighet. Det har jag ägnat mig åt mycket, eftersom känslighet inte är kompatibelt med samhället just nu. Vi förknippar ofta känslighet med nånting svagt, men i din svaghet är du stark säger Paulus. Det är ett synsätt som jag sympatiserar med. Alla människor kommer till platser där deras fasader krossas. Det är i de gränsområdena jag vill verka som låtskrivare. Det är det jag tycker är allra mest intressant. Det är viktigare för mig att nå in än att nå ut.

 Intervju och bilder från 2017 och 2018.

Citerade sånger: "Blues från Sverige", "Långsamma dagar", "Orden i vinden", "En hel värld inom mig", "Tommy och hans mamma", "Landet vi föddes i", "Sturm und drang", "Om det var Gud" (text: Tomas Andersson Wij).

Postat 2022-08-04 16:46 | Läst 290 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Star Wars: Att ge sagan liv.

Star Wars är en av de största succéerna i historien. Filmerna engagerar människor över hela världen som leker, klär ut sig, bygger, samlar och håller sagan levande i generationer.  

Sanden sveper återigen över Tatooine. Djupt inne i de underjordiska kamrarna ligger den mäktiga Jabba och ser ut över gästerna; prisjägare, lönnmördare och smugglare. 

Jag ser om ”Return of the Jedi”, den tredje filmen i Star Wars originaltrilogi, och undrar hur scenerna
 gjordes och fyrtio år senare fortfarande kan engagera? Jag frågar några som var med och får en lektion i att ge sagan liv.

Det var 1981. John Coppinger arbetade för makeup-artisten Stuart Freeborn, mest känd för att ha designat Yoda. Det nya uppdraget var att skulptera den största docka som någonsin gjorts för film: Jabba the Hutt.

– Jag minns hur konstigt och samtidigt övertygande namnet var, Jabba the Hutt. Han liknade inget vi sett eller tänkt på tidigare. Det var en ny unik karaktär, berättar John Coppinger.

De hade en liten konceptskulptur att utgå ifrån. Johns första uppgift som skulptör var att räkna ut proportionerna och formerna för den fullstora dockan.

Parallellt med att dockans ansikte, mage, armar och svans växte fram med hjälp av latex, lera och skum experimenterade de med mekanismer för att styra de olika delarna.

– Vid ett tillfälle minns jag att jag bråkade med Stuart Freeborn om ögonformen. Han ville ha stora, runda ögon som jag tyckte gjorde Jabba alldeles för grodlik. Vi diskuterade oss fram till förslaget att göra ögonen ovala med runda inre pupiller, som kunde öppnas och stängas som en jättekatts ögon.

När den ett ton tunga dockan till slut var färdig och installerad i Jabbas tronrum, som var uppbyggt i Elstree Studios i närheten av London, kunde de testa den framför kameran.

– Det är fortfarande ett av de bästa tillfällena i mitt liv. Jag minns att jag tänkte: Vad som än händer har jag åtminstone jobbat på en Star Wars-film.

"Den sista personen som dök upp på morgonen fick jobbet att lägga slem på Jabba"

Det behövdes uppemot sex personer för att styra de olika delarna av Jabbas kropp, varav tre inuti dockan. En av dockspelarna var Toby Philpott, som kontrollerade Jabbas huvud, tunga och vänstra hand.

– Det var lite trångt inuti dockan men trots det hade vi det mycket bekvämare än skådespelarna i utomjordiska dräkter, minns Toby.

För att kunna kommunicera med regissören Richard Marquand och andra på inspelningsplatsen hade de headset och små monitorer.

– Vi försökte få regissören att prata med oss som karaktärsskådespelare, så att vi kunde improvisera svar. Sedan kunde vi koncentrera oss på att koordinera specifika rörelser för en tagning medan de satte upp belysningen och gjorde olika förberedelser.

Jabba fick en speciell makeup varje morgon. För munnen, tungan och näsborrarna hade de en särskild genomskinlig, grön slemblandning.

– Den sista personen som dök upp på morgonen fick jobbet att lägga slem på Jabba, berättar John Coppinger.

För att väcka dockan till liv behövde de sätta sig in i hur en Hutt skulle röra sig, tänka och leva sitt liv. Toby Philpott beskriver Jabba som en komediskurk snarare än en ond karaktär som the Emperor eller Darth Vader.

– Jabba är en pirat, men det är Han Solo också. Båda kommer att arbeta med den som betalar mest.

***

Varelserna i palatset var en kombination av dockor och skådespelare i dräkter. På Industrial Light & Magic (ILM), företaget som George Lucas bildat för att kunna göra filmernas visuella effekter, fanns en särskild verkstad som tillverkade figurer.

Där skapades bland annat jättemonstret Rancor, som spelades med en liten handdocka filmad med en höghastighetskamera för att ge illusionen av en mycket större varelse.

En annan docka som tillverkades på ILM var Sy Snootles, sångerskan i Max Rebos band. Hon spelades av Mike Quinn och Tim Rose. 

– Vi hade Tina Turner som inspiration när vi började repetera Sy Snootles. Jag vet inte om det var intentionen när hon skapades, men för oss hade  hon en viss Tina Turner-vibe, minns Mike Quinn.

Det gjordes två olika versioner av Sy Snootles; en för närbilderna, som visade henne från magen och uppåt, och en fullstor till de större scenerna.

– Den fullstora dockan styrde jag ovanifrån med hjälp av vajrar fästa i hennes axlar, som en marionettdocka. Tim kontrollerade hennes ben och höfter underifrån, som en omvänd marionett. Samtidigt stöddes vikten av resår, så vi kunde fokusera på hennes kroppsrörelser.

"Jag skrattade i ungefär tjugo minuter och improviserade småprat"

Mike Carter spelade Bib Fortuna, Jabbas närmaste medarbetare. För rollen bar han gummihuvud, färgade kontaktlinser, vässade löständer och fingerförlängningar.

– Du tog på dig dagens kostym, du gjorde det ordentligt och professionellt, men det var inte som ett seriöst drama i det avseendet att du behövde komma under huden på något. Det var bara väldigt kul och jag kände mig som ett stort barn.

Att flera av motspelarna var dockor påverkade inte arbetet som skådespelare särskilt mycket, menar Mike Carter.

– Dockspelarna var duktiga, så det var inte så svårt även om det inte var riktigt samma sak som att spela mot en traditionell skådespelare.

Jeremy Bulloch gjorde rollen som prisjägaren Boba Fett. Jeremy avled 2020, men vi diskuterade karaktären några gånger under 2016.

– Boba Fett var en väldigt cool karaktär med små rörelser. Han var inspirerad av de klassiska cowboyhjältarna. På så sätt var Boba Fett och Han Solo egentligen ganska lika.

Flera av rösterna spelades in i efterhand. Mark Dodson gjorde rösten till Salacious Crumb, Jabbas irriterande husdjur som på plats spelades av Tim Rose.

– Jag var inte med på inspelningen, utan gjorde rösten i Ben Burtts studio. Ben beskrev karaktären och jag skrattade i ungefär tjugo minuter och improviserade småprat, berättar Mark Dodson.

***

”Return of the Jedi” hade premiär 1983 och avslutade Star Wars originaltrilogi. Parallellt med att tekniken utvecklats har det gjorts flera ändringar i filmerna: Nya visuella effekter, nya karaktärer och dialoger och datorgenererade versioner (CGI) av några ursprungliga karaktärer.

Sy Snootles ersattes till exempel av en CGI-version.

– Alla dockor hade sina begränsningar i vad de kunde göra, men de var verkliga och integrerade med skådespelarna och ljuset. På ett sätt tycker jag det är synd att de ersatte Sy Snootles med en CGI-version. Visst, hon kan göra mer genom datoranimering, men ibland är mindre mer, säger Mike Quinn.

En scen som lades till i efterhand var när Han Solo första gången konfronteras av Boba Fett och Jabba the Hutt - en scen som förklarar det som sen händer i Jabbas palats. Scenen kom aldrig med i den första filmen då tekniken och pengarna satte stopp. Tjugo år senare var det möjligt.

Jabba gjordes med hjälp av CGI. Uppdraget att porträttera Boba Fett gick till Mark Anthony Austin, som på den tiden jobbade som datorgrafiker på ILM och själv var ett stort fan av Boba Fett.

– Det var enbart en fråga om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt egentligen. Jag hade redan blivit vän med de två killarna som driver Lucasfilm Archives på Skywalker Ranch och provat den riktiga kostymen. Och direkt efter det råkade de behöva någon för scenen, som var en blue screen-tagning. Jag fanns till hands och de visste att jag passade i kostymen. Tur för mig, skrattar Mark.

"Det handlar om frågor som vi har varit upptagna med i århundraden"

Sedan Disney köpte rätten till Star Wars  har det kommit nya filmer och serier. Där får vi se nya karaktärer möta de från originalfilmerna. En skådespelare som gjorde om sin roll efter 26 år var Billy Dee Williams, som spelade Lando Calrissian.

– Det var inte svårt att komma tillbaka till karaktären. Jag spelade karaktären. Jag skapade karaktären. Det gjorde det lätt för mig att komma in i den igen, konstaterar Billy Dee Williams.

Star Wars är en av de största succéerna i historien. Den lever vidare i generationer, både i och utanför filmerna. Sagan har fått eget liv. För barn är det en fantasivärld att leka i. För vuxna är det en saga som följt med genom hela livet.

– Jag tror att Star Wars fortfarande är så populärt eftersom det handlar om frågor som vi har varit upptagna med i århundraden. Det talar i detalj om vad vi kämpar med utanför oss själva och inom oss själva, den mörka sidan och den ljusa sidan, säger Billy Dee Williams.

Postat 2022-07-25 20:38 | Läst 249 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Maxida Märak

Maxida Märak gör en alldeles unik hiphop där Sápmi är normen. Hennes stenhårda rap, beats, budskap och jojk berör och engagerar. Jag fotade henne på Trästockfestivalen och var helt tagen efteråt.

Postat 2022-07-25 17:25 | Läst 232 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mikael Wiehe: ”Vi är individer som möts i natten”

Mikael Wiehe är ute på sin sista turné. I snart trettio år har jag följt honom som fotograf och skribent. Det här är bilder och samtal från vägarna - en berättelse om drömmar, engagemang, gemenskap och att åldras.

(2017)

Det fanns en period när Mikael Wiehe kände sig som nederlagets berättare. Hans sånger handlade om skepp som sjönk, kråkor som dog och lindansare som inte kunde gå på lina. Med "En sång till modet", som han skrev i slutet av nittiotalet, ville Mikael sjunga om något annat.

”Här är en sång till modet

hos dom som vågar se

Som inte låter tysta sej

men säger som det är om

Till alla som bygger broar

Till alla som släpper in

Till dom som tror att människan

kan göra det hon vill”

– När jag var trettio kunde jag vara kritisk, negativ och ilsken. Fyrtio år senare kan jag fortfarande vara arg och ha en massa synpunkter, men nu kanske det viktigaste för mig inte är att hoppa på socialdemokraternas misslyckade samhällsbygge utan att istället försöka ingjuta någon sorts tro på att det finns en framtid i huvud taget.

Vad ser du som uttryck för mod i samhället i dag?

– Dels det individuella modet, men även i form av ungdomar som går ihop och ockuperar Ojnareskogen på Gotland, familjer som tar emot flyktingar och barnmorskor som säger upp sig för att arbetsförhållandena är olidliga - det är modigt! Att sätta sin tillvaro på spel är mod. Det måste inte vara med livet som insats, att förlora sitt jobb kan vara illa nog.

Hur upplever du det nu i jämförelse med hur det var på sjuttiotalet?

– Jag kan inte påstå att vi riskerade vår tillvaro då, inte här i Sverige. Det krävdes väldigt mycket mod av dom som gjorde motstånd i Latinamerika eller Vietnam eller Sydafrika, men här i Sverige hade vi medvind. Här var det inne att vilja förändra världen. Sedan dess har samhället flyttats många steg högerut. Idag krävs det betydligt mer mod för att sätta sig på tvären.

I sången "Det vackra" fortsätter sökandet efter det hoppfulla i tillvaron i en på många sätt hemsk och orolig värld.

”Medan fångar som forslas till främmande länder

där frihet försvaras med glödande tänger

sprattlar som fiskar i bödlarnas händer

betraktas som skyldiga tills dom bekänner

och justitieministrar svajar och kränger

fladdrar som kappor när vindarna vänder

tiger och blundar och tvår sina händer

ska jag söka det vackra…”

– Den sången är ett sätt för mig att säga att det finns någonting bättre, att jag mitt i allt helvete fortfarande söker efter det vackra.

Vad är det vackra, tycker du?

– Det vackra i världen är människors samvaro med varandra. Jag är helt övertygad om att man kan ge människor möjlighet att ge uttryck för sina godare sidor i ett samhälle som är jämlikt och kärleksfullt och där man respekterar andra. Och det är klart att man kan skapa ett samhälle där människor är egoistiska och klättrar på varandras ryggar. Det vackra är att inte bara våga älska sin nästa utan att också kunna lite på henne, att känna sig glad och trygg och ohotad tillsammans med andra. Kanske till och med älskad? Det är nog det vackraste, att kunna älska och ta emot kärlek.

(1993)

Mikael betraktas - med rätta - som en politisk sångare. Som ung på sjuttiotalet och en del av den svenska progressiva musikrörelsen växte han upp med en tro på att allt kan förändras. För Mikael är den övertygelsen fortfarande stark och han använder ofta sin musik till att säga ifrån.

Han kopplas också ofta samman med Malmö. Mikael är född i Stockholm, den 10 april 1946. De första åren växte han upp i Köpenhamn men som sexåring flyttade han till Malmö tillsammans med sin mamma och sin två år yngre bror. 

I tioårspresent fick han en akustisk gitarr. Sex år senare hittade han en altsaxofon på sin morbror Göstas vind. Båda instrumenten har varit viktiga.

– Första gången jag stod på scenen och tjänade pengar var som altsaxofonist i ett jazzband. Vi spelade på många olika ställen, men ett tag på sjuttiotalet var det roligt att framhäva att vi också spelade på högerns ungdomsförbunds tedanser på söndagseftermiddagarna.

(1999)

Musikaliskt har Mikael alltid sökt nya vägar; från jazz, blues och rock till syntexperiment, visor och konserter med stråkorkestrar och körer. Hoola Bandoola Band spelade tillsammans i sex år. Det är en förhållandevis kort period i Mikaels liv, ändå förknippas han ofta med sjuttiotalet.

”Vi ska skapa vår egen musikkultur

för människor och gudar och växter och djur

Här är vi

Vi är samma sort som ni”

– Jag träffade Björn Afzelius och Peter Clemmedson i en annan orkester. Jag var känd för att vara en hård och skoningslös kapellmästare som kunde få resultat och dom frågade om jag ville leda deras repetitioner. Men det blev ingen ordning. Det slutade med att jag, Björn och Peter satt och spelade Crosby, Stills and Nash-låtar i rummet intill. Så började Hoola Bandoola Band, som en gitarrtrio som lirade låtar på engelska. Då hade jag gjort en del låtar som vi började spela. När vi sedan blev erbjudna att vara med i ett radioprogram,"Midnight Hour”, utökade vi med bas och trummor. Det var två killar dom andra kände men inte jag. Så vi var inget kompisgäng från början, men blev det så småningom.

Vad ville ni med musiken?

– Vi ville spela, sjunga och ha kul. Det var en lärorik tid, både musikaliskt och politiskt. Vi blev anammade och sedan en viktig del av musikrörelsen. När vi pratade om demokrati och medbestämmande påverkade det orkestern. På första skivan var jag kapellmästare. Så småningom mjukades det upp och vi blev mer jämlika. Det ledde bland annat till att Björn började skriva sånger - och det får man väl säga var ett väldigt positivt resultat av tidens politiska åsikter. Jag tror inte Björn gjort det annars. Med åren blev vi allt mer tydliga politiskt, men i själva musiken handlade det om att vi ville ha kul. Det var vad det handlade om i första hand.

Varför dröjde det innan ni började sjunga på er egen dialekt?

– När jag var tio, år 1956, var det fortfarande i stort sett förbjudet att prata dialekt i radio. Du skulle prata rikssvenska. Så det är klart att jag började sjunga på engelska och sen på nån slags uppsvenska, för steget till att sjunga på skånska var alldeles för långt. Det tog ända till 1975 innan jag började sjunga på min egen dialekt. 

(2020)

– Vissa människor hör ihop. Och det kan döden inte göra någonting åt.

Mikael pratar om sin vänskap med Björn Afzelius. Dom var nära vänner i 29 år, spelade tillsammans och umgicks privat. För publiken blev Afzelius och Wiehe ett. Som Hasse och Tage, Magnus och Brasse eller Lennon och McCartney.

Mikael berättar en historia om en man som medans Björn levde kom fram och frågade: ”Är det du som är du eller är du den andre?”

– Vi var väldigt förknippade med varandra. Om det kom 200 till en konsert med mig och 400 till en konsert med Björn drog vi det dubbla när vi stod på scen tillsammans.

”Vi har delat samma minnen

Vi har burit samma längtan

Vi har sett med samma ögon

Vi har tror på samma löften

Vi har stått på samma sida”

Efter att Hoola Bandoola Band splittrades 1976 inledde Björn och Mikael ett samarbete igen 1982, som höll på fram till Björns död 1999.

– Vi såg våra duo-konserter som ett hobbyprojekt vid sidan av våra egna orkestrar. Vi tyckte det var kul att umgås och tillsammans kunde vi spela in pengar till sådant vi tyckte var viktigt, men våra egna projekt stod i centrum. Efter Björns död har jag börjat fundera på om inte vårt duo-samarbete egentligen var huvudprojektet.

Vad handlar vänskap om, tycker du?

– När du frågar mig det tänker jag att det finns tre olika positiva förhållanden man kan ha till en annan människa; förälskelse, kärlek och vänskap. Förälskelsen är en uppflammande glöd som falnar efter olika lång tid. Eller kanske övergår i vänskap, men min erfarenhet är att förälskelsen sällan övergår till vänskap direkt. Jag tror vi ofta behöver en paus emellan för att skapa den distans som gör det möjligt att ta nästa steg. Sedan har vi kärleken, som är ett slags djupare känslomässigt engagemang i en annan människa. Jag kan inte säga att jag har älskat Björn. Inte heller att jag varit förälskad i honom. Men vi har varit nära vänner. Vänskap är att kunna tala med varandra om viktiga saker, sådant som är viktiga för den ena, för den andra eller för bägge två. I en vänskap kan saker också bli viktiga eftersom man är kompisar, om min vän har problem blir jag en del i det. Det finns även en tidsaxel, som handlar om att man känt den andra så pass länge att man accepterat olikheterna och kan förenas i det gemensamma. Då växer ju vänskapen med tiden. Det är kanske det vänskap handlar om, att man också delvis står ut med att höra den andra berätta samma sak för hundrade gången?

Hur utvecklades er vänskap med tiden?

– Jag kan inte säga att Hoola Bandoola Band var en förälskelse, men efter splittringen spelade jag och Björn inte tillsammans i Sverige på sex år. Den perioden när vi inte spelade ihop behövdes kanske på samma sätt som när förälskelsen ska övergå i vänskap? Jag var storebror i förhållande till Björn i början. Hoola Bandoola Band var mitt band, men när Björn sedan skapade sin egen karriär blev vi vänner och allt mer jämlika. När vi gjorde vår gemensamma platta 1986 var Björn rädd för att bli överkörd av mig. Men jag tyckte han hade de starkaste låtarna på den plattan och vi tog fram det bästa hos varandra. Jag hade inte kunnat göra en så bra platta själv och det hade inte Björn heller om vi inte gjort det tillsammans.

(1993)

Den 1 maj 1976 läggs Hoola Bandoola Band ned. Två år senare ger Mikael ut ett album med en av sina mest kända sånger, ”Titanic”. När Sverige två år senare skulle rösta om kärnkraften användes sången av kärnkraftsmotståndarna som ett exempel på hur opålitlig tekniken kan vara.

”Det började som en skakning på nedre däck

Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck

vi förstod inte riktigt orsaken till

att fartyget sprungit läck

Man hade sagt oss att detta var världens modernaste

osänkbara skepp”

– Som en del andra låtar kom den till på inspiration. Den skrev sig själv, kan man säga. Det gjorde en hel del låtar i början. Nu är det lite mer sällsynt. "Mitt hjärtas fågel" är en annan sång som också kom på inspiration. Plötsligt så var den bara klar. Det där är lite obehagligt för en. Jag vill gärna se mig själv som en man som går ner till sitt kontor och arbetar hårt och framställer sånger - och så kommer sånger hoppande utan att man har nån kontroll över det. Och det jävliga är att dom sångerna ofta är de som blir bäst. Det finns nånting där som är klart. Då kan man ju trösta sig med att det kanske har att göra med nåt förarbete, men jag är inte riktigt säker på det där.

Genom Mikael Wiehe och Kabaréorkestern började även din solokarriär.

– Det där med solokarriär…

Om vi säger Mikael Wiehe i eget namn…

– Njae… Jag hade fasta orkestrar fram till 1985. Men… Ja, jag hade mitt eget namn med. Det är sant. Jag visste vad jag ville göra, det kan man inte göra själv. Det måste man ha andra till hjälp för att kunna förverkliga. Och trots allt var mina låtar i centrum, utan dom hade det varit ett annat band. Jag inser nog det klarare och klarare.

Mikaels åttiotal var spännande. Han skrev flera av sina kändaste låtar. Experimenterade med musikstilar och syntar. Översatte Bob Dylan. Blev förälder. Återförenades med Björn Afzelius. Tog initiativet till ANC-galan, med två konserter på Skandinavium i Göteborg och tolv miljoner kronor till kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika.

”Res dej ur askan

av det som var förbränt

Stig ur dimma, stig ur rök

Höj dej ur gruset

av det som gick i kras

stolt som dagen när den föds”

Fågeln Fenix. Som en duva. Mitt hjärtas fågel. Du verkar ha en förkärlek till fåglar.

– Det är sant (skratt). Finns det inte fler? Gökungen. Och det figurerar en gam nånstans i en tidig Hoola-låt. Jag vet inte varför. Det finns också rätt så mycket hav, båtar och vindar. Men det blev lite mycket pippifåglar upptäckte jag nånstans 1986, så de senaste åren har jag försökt undvika fågeln som symbol.

Fåglar, hav och vindar är ganska tydliga metaforer för frihet.

– Det låter som en sång om Prips blå (skratt).

Du brukar ofta kallas för en politisk sångare och låtskrivare.

– Ja. Det finns låtar där jag tycker saker och formulerar mig. Men det gör ju dom flesta människor. Dom flesta pratar inte bara om sitt känsloliv. Det är inte så att man på jobbet bara berättar om hur man har det med sin fru, sin förde detta fru eller sin blivande fru. Man pratar om allt möjligt; fotboll, Ingvar Carlsson, invandringen och vädret. Det är snarare konstigt att man just när det gäller sångtexter ska tvingas begränsa sig. Där ska man bara tala om sin fru, sin förde detta eller sin nästkommande.

(2017)

Den senaste tiden har det diskuterats mycket om den svenska ensamheten, att ofrivillig ensamhet är ett växande hälsoproblem. Mikael har skrivit flera sånger om ensamhet som kan uppstå då vänner försvinner, kärleken falnar och samhället förändras.

”Ensamheten

Ensamheten i drömmarna

Ensamheten

Ensamheten när hjärtat brinner

Ensamheten i natten

Ensamheten vid nattens slut

Ensamheten

Ensamheten när livet flyr”

– Jag kan också känna mig ensam. För mig är det stor skillnad mellan då jag i trettioårsåldern tillbringade mycket tid till kulturpolitiskt arbete tillsammans med andra människor och hur mitt liv ser ut idag.

Känner du en gemenskap med din publik?

– Jag får mycket kärlek av folk som kommer fram och tackar. Det finns en politisk sympati, men jag tycker inte vi är en del av en rörelse längre. Det är inte så att jag har fullt med politiska kompisar som jag träffar ute på vägarna. Vi är individer som möts i natten bara. När jag spelat klart för kvällen går jag tillbaka till hotellet och lägger mig. Jag saknar gemenskapen vi hade.

Den som lyssnar igenom Mikael Wiehes produktion kan följa samhällets utveckling. Vissa sånger har förändrats med tiden. En sång som skrevs i en viss situation kan få en annan innebörd långt senare. "Flickan och kråkan" upplevde Mikael själv som skrämmande och desperat när den skrevs. Med tiden har den fått en annan mening.

”Och hon springer med tindrande ögon

Hon springer på taniga ben

För hon vet att det är sant,

det som pappa har sagt

Finns det liv är det aldrig för sent”

– Jag tillägnade den under många år ”dom galna mödrarna”, vars barn försvann under militärdiktaturen i Argentina. Tack vare deras kamp har nu Argentina en gendatabank, som gjort att en massa kidnappade och bortadopterade argentinska barn kunnat återförenas med sina biologiska familjer. Då har sången fått en annan betydelse för mig, kanske lönar det sig för den här flickan att springa och springa och inte ge upp?

I vilken utsträckning kan du som låtskrivare styra hur en låt uppfattas av lyssnaren?

– Jag tycker textförfattaren i första hand har ett ansvar gentemot sig själv: Att så hederligt och uppriktigt man förmår försöka uttrycka det man vill ha sagt. Ibland kan det bli väldigt konkret, typ "Stoppa matchen" eller raden "Jag ska pissa på er grav" i "Ni som tjänar på krig". Ibland blir det mer abstrakt som i "Hon kommer över ängarna", som egentligen bara är en stämning. Ibland är det sorgligt, ibland glatt. Men hur det uppfattas av mottagaren kan man aldrig styra och heller inte ta ansvar för, utom i rena propagandalåtar. Det är klart att man i viss mån kan försöka styra tolkningsmöjligheterna, men säker kan man aldrig vara. 

(2022)

Vi träffas under den sista turnén. Mikael vill avsluta medans han fortfarande har hälsan, kommer ihåg texterna och hör publikens applåder. Han ska strax fylla 76 år.

Vi pratar om kriget i Ukraina och om läget i landet. Det är valår. Mikael testar något han vill säga på scenen samma kväll, apropå Liberalernas låga stöd i väljarundersökningar: ”Nyamko Sabuni säger att det beror på att dom inte lyckas nå ut med sin politik. Men det kanske är just det dom gjort?” Det är veckan innan Nyamko Sabuni avgår som partiledare.

Jag tar en bild på Mikael när han sitter i det nybyggda kulturhuset i Skellefteå. Det är första, och sista, gången han spelar här. Han skickar bilden till sin fru. 

Vi pratar om fotografi.

– När jag var liten skulle pappa alltid fota oss barn. Då tyckte jag och min bror det var jobbigt. Nu i efterhand är jag förstås tacksam.

Jag följer med under dagen. Det är nästan trettio år sedan vi sågs första gången. En kvinna kommer fram till mig och berättar att hon såg Hoola Bandoola Band på sjuttiotalet. Det betyder mycket för henne att se Mikael på scen en sista gång.

Bandet vill spela fler hits. Mikael tvekar. Han vill ha något viktigt att säga till varje sång. Ungefär en tredjedel av Mikaels konserter brukar vara prat. En yngre kvinna berättar för mig att hon uppskattar precis det med Mikael, att han är en artist som har något viktigt att säga. ”Det är för få som gör det idag”, säger hon.

Konserten är inte sentimental. Han spelar flera låtar från nya skivan. Men det känns att det är ett avsked. Applåderna hörs länge när Mikael lämnar scenen.

”Det är en resa som inte har nåt slut

Och våra drömmer

Våra drömmar har vi kvar

på livets hav, på livets stora hav”

©️ Emil Tjärnström

Från intervjuer gjorda mellan 1993-2022.

Citerade sånger: "En sång till modet", "Det vackra", "Dansmelodi", "Den, jag kunde va", "Titanic”, ”Fågel Fenix”, ”Ensamheten", "Flickan och kråkan” och ”Livets hav" (text: Mikael Wiehe)

Se fler bilder från sista turnén på här

Postat 2022-04-09 11:26 | Läst 402 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera