Pressfotografins dystra baksida

Tragik i midsommartid

Olycksbilder får mig att faktiskt känna mig som en hyena. Skulle bara ta en enkel bild vid en midsommardagsgudstjänst hållen i en lantlig bygdegård innan kosan skulle ställas till nästa uppdrag som tilldrog sig på en ort där man firade midsommar på midsommardagen istället för på midsommarafton. Det uppdraget blev försenat.

Under midsommargudstjänsten som hölls inomhus  p g a regn talades det om himmelen. Jag tittade just upp emot densamma på väg till bilen för att kolla om molnen skulle lätta. Såg ett litet lågflygande flygplan och ännu tjockare moln än tidigare. Körde i c:a 6 minuter på skogsvägen då polisradion närmast exploderade av olika upprörda röster. Mottagning dålig men så mycket framgick genom sprakandet att ett flygplan observerats och befarats tvingats nödlanda i besvärlig terräng. Närmsta ort hann jag uppfatta och det var bara att köra en knapp mil så befann jag mig i rena helvetet.

Yrkesmänniska vs medmänniska

Det gick knappt att se att det varit ett flygplan på platsen planet störtat. Mer en krater och vrakdelar. Under sådana här omständigheter håller man sig helt kall under själva fotograferingen. Reaktionen kommer senare eftersom yrkesmannen tar över hjärnan och släpper inte in medmänniskan just då. Jag har fotograferat många dödsolyckor: Mest trafikolyckor och bränder men mer sällan flygolyckor. Den förra flygolyckan jag fotograferade handlade om ett plan som störtat i en större sjö. Hur bisarrt det än må låta rekvirerade jag och reportern då ett sportflygplan med pilot som flög oss över olycksplatsen så att vi kunde få bilder som inte kunde tas från land.

Vem fan sätter sig i ett flygplan för att fotografera en flygolycka? Vad för människa är man som agerar så? Jag har inget bra svar annat än att man gör det i tjänsten fast det låter lika illa som de koncentrationslägervakter som ursäktade avrättningarna i gaskamrarna med att de bara följde order.

Reaktion och "straff"

Nåväl, även om man är adrenalinfull och har medmänniskan bortkopplad samt bara tänker på bästa bildvinkel så fungerar det med lite is i blodet att ta bilder. Tankarna och "straffet" kommer sedan och poppar upp i tid och otid under flera år. Straffet består i att så snart hustru och barn är ute och åker bil och blir de det minsta försenade ser man alla förvridna bilvrak och lemlästade människor bland blodiga attiraljer och ångesten stiger inom en när man föreställer sig att det är just något sådant som hänt dem. Icke desto mindre kan man nästa dag ånyo slå kallvatten i ådrorna och ta olycksbilder om nu någon sådan inträffar.

Ställföreträdande åskådare

Vid samtal med branschfolk, polis och räddningstjänst har det framkommit att pressfotografens roll vid en olycka är "ställföreträdande åskådare". Det är nämligen så att folk gärna stannar till och orsakar trafikstockningar, men ser de en fotograf på olycksplatsen vet de att de kan läsa om vad som skett nästa dag eller se på TV samma kväll. Ställföreträdande åskådare känns i alla fall i efterhand lite grann som Peeping Tom. Att man dessutom just de här ögonblicken tjänar pengar på andra människors olycka är i längden ingen tröst-snarast tvärtom.

Ej berörda??

Jag har mött mängder av andra pressfotografer vid olycksplatser och många spelar tuffa och säger att de är så vana att det inte berör dem längre. De må ursäkta mig, men jag tror att de antingen ljuger eller i bästa fall lurar sig själva. Hoppas det är så i alla fall!

Den här flygolyckan inträffade i början av 2000-talet någonstans i Småland. Direkt efter fotograferingen var det att sätta sig i bilen och köra som en dåre till midsommarfirande på fel dag  och konfronteras med halvnyktra människor som roade sig och antagligen omedvetna för stunden att liemannen alltid väntar bak knuten. Bilderna är maskade till viss del där kroppsdelar syntes.

Rester av flygplan och någonstans rester av människor. Det kunde varit du eller jag....

Helikopter spanar efter eventuella passagerare som kastats ut vid kraschen

Speciellt berörs man av kläder och andra personliga attiraljer

Polis och räddningstjänst gör verklig nytta. Som fotograf känns det som man begår helgerån

Nu är olycksplatsen snart avspärrad. Och fotografen drar vidare för att fotografera glada och firande människor- allt enligt uppdragslistan. Kontraster visst! De kanske behövs, men inte så snart inpå varandra. Livet är så skört och oförutsägbart. Vid tidpunkten dessa bilder togs ansågs pressfotograf vara lite av glamouryrke. Det är det inte. Det kan vara trevligt- men absolut inte dagar som dessa. Syftet med detta blogginlägg är att vara dokumentär och framföra egna känslor. Kanske som en bearbetning av dessa känslor. Personligen anser jag att man i denna yrkesroll borde ha en professionell medmänniska att prata med istället för att trycka ned det hela under många års yrkesutövande. Hade jag framfört de tankarna på redaktionen för nattchefen innan deadline hade jag förmodligen blivit betraktad som en "mjukis". Jag borde ha gjort det.

2015-08-13 13:10   Bob Bovin

Hej,
Tankeväckande väl värda ord om ett hårt jobb. Fullt med stress.
Klart att det borde finnas stöd efter långa tunga jobb. Men förr var det väl inte tufft.
Ha det bra
Bob

Svar från Photocon 2015-08-14 01:58

Hej Bob!

Nej, det ansågs inte tufft. T o m poliser, brandmän och andra som ständigt konfronteras med hemskheter har ofta en s k debriefing där man får lufta sina känslor. Den emotionella stressen man bär på måste luftas på det ena eller andra sättet.
Nu har man nog insett det på helt annat sätt. Dessutom är inte tidningarna så fulla av olycksbilder längre och om sådana ändå publiceras är de ofta tagna av Räddningstjänsten.
Men det behöver inte handla om bränder, naturkatastrofer, bilkrascher o dyl. I allmänreportage har jag ofta fotograferat människor som berättat om sina liv i gräslig misär. Det är också sådant som fastnar i en. Men de gör det av egen fri vilja. Döda olycksoffer kan ju inte säga "nej, fotografera inte detta, snälla".
Men pressfotografyrket är också ett jobb som innehåller många glädjeämnen. Det är viktigt att komma ihåg. Men lika viktigt är nog att se till att nalkas alla man avporträtterar med respekt. Sedan må det handla om tanten som tvingas lägga ned lanthandeln som inte bär sig, mannen som vunnit en miljon eller olycksoffer. Och kanske framförallt inte förlora sig själv genom att stoppa undan sina egna känslor och gå på autopilot. Tack för din kommentar.
Mvh//Lennart