FIRST YOU MUST OVERCOME THE INNER SCHWEINEHUND

En söndagsreflektion

Jag tror det var den Röda Baronen som har sagt detta. Bra när man kommit dithän att det går att tänka fri väg och inga hinder. Kan gälla fotografering precis som Röda Baronens flygeskapader under första världskriget eller varför inte livet. 

Med tanke på bilden ovan så är tolkningen fri utan restriktioner men som Eliot Erwitt påstår: "Unfortinately, most people are insecure about judging or reacting to pictures. They gravitate toward what is familiar, established and safe.

ÄR DETTA DEN NYA BILDSYNEN?

Att slå en blixt rakt in i kameran mellan två huvuden.

Göran Segeholm har vid något tillfälle sagt att en tidningsbild skall vara uttrycksfull för att skapa ett bra blickfång. I uttrycksfullheten ligger att bilden skall ha få detaljer, vara tydlig, ha känsla, innehålla ett intressant motiv och ta ett nytt oväntat stilgrepp. Jag tror att det är stilgreppet vi ser här på bilden. Utmanar detta den rådande bildsynen?

Bilden kommer från Svenska Dagbladets näringslivsbilaga idag. Blänket ligger i bilden, inte i min Ipad.

REFRACTIONS AND REFLEXIONS

Fransmännen har en term för det livslånga lärandet - formation permanente. Uttrycket fann jag hos Ralph Gibson när han nämner att hans kreativa process fortfarande är igång. Både uttryck och Gibsons konstaterande är hoppfullt för en själv. Gibson som varit assistent till både Dorothea Lange och Robert Frank har passerat de 75 och har många intressanta ingångar i professionen fotografi. Han säger bland annat att först studerar man fotografi sedan tjänar man fotografin och först därefter  blir man eventuellt ett med fotografin.

Förhållningssättet till sitt arbetsredskap är också lite intressant, han säger tex : I have used the 35 mm rangefinder Leica M for over 40 years. The combination of balance, silence and tactility are all very important. Even more significant is the fact that one can see outside of the frame as well as within the frame at the moment of exposure. This informs my decisions and gives tempo and rhythm to shapes as they evolve within and outside the picture area. I can see something, raise the camera to my eye and expose the film and remove the camera away from my eye while continuing to see and relate to the subject.

Han säger också: I belive that the best way to learn framing is to work with rangefinder camera and 50 mm lens exclusively for a period of years. You must get to the point where you can unhesitatingly place yourself at the correct distance from an object so that it will be framed corrctly when you bring the camera to your eye. It is only by performing this exercise over and over again, as a pianist would practice scales, that the camera becomes an instantaneous ectension of the eye. Once having mastered this exercise for the 50mm lens, you can quickly apply it to other focal lengths.

Så sammanfattningsvis gäller alltså formation permanente.

FÄRG ELLER MONOKROMT?

När det gäller dokumentär fotografering så verkar det nästan vara en oskriven lag att det skall fotas monokromt. Detta har jag funderat en hel del över. Att de "gamla" mästarna körde svartvitt berodde väl en hel del på att det i begynnelsen inte fanns någon hanterbar färgfilm och att publiceringen i tidningar och magasin till stor del trycktes i just svart. Kompositionen i en monokrom bild blir naturligtvis också lite enklare när man inte behöver hantera störande färgelement i bildutsnittet, liksom att de som vill ha mer "svärta" i sitt bildskapande får det naturligt i den monokroma världen.

Jag har botaniserat runt för att hitta dokumentärfotografer som jobbar med färg och som bland annat skildrar utanförskap och sociala olikheter - en gener som brukar få mycket svärta . En fotograf som arbetar i färg är Mikhael Subotzky från Sydafrika och en annan är den amerikanska fotografen Susan Meiselas. Personligen tycker jag att deras arbeten i färg ger en tyngd och ibland blir där också ett kännbart påtagligt obehag.

I mitt eget fotograferande så experimenterar  jag för tillfället mycket. En del bilder tycker jag blir bättre som monokroma andra inte. Med dagens fina programvaror för att konvertera färg till svart/vitt går det att prova sig fram nästan utan begränsningar. Men min riktigt stora utmaning är att kunna komponera och fånga färg som en Saul Leiter eller en Alex Webb. Drömmar skall vi alla ha tycker jag.

Bilden ovan är något helt annat! Vårtecken från norra Skåne. Fångat idag.

BOKSLUT EFTER 20 PUBLICERADE BLOGGAR OCH 4426 BESÖK.

För 35 dagar sedan skrev jag min första blogg här på sidan och har sedan testat mig fram för att se vad och vilka reaktioner som eventuellt kan uppstå. Mitt bildurval  har varit av mycket varierande slag och kvalitet. Ni som kikat in vet dessutom att jag undvikit att lägga ut texten. De 54 kommentarer jag fått glädjer mig. Mest av allt en från Erik Madsen som uttryckt en mer ingående synpunkt och fundering. Jag är ingen facebook eller twitter människa och har därför inga "gillare" men trots detta upptäcker jag att om någon bemödat sig att kommentera så känns det lite extra.

Mitt bokslut nu gäller främst frågan om detta bloggande gör att jag utvecklas i mitt fotograferande eller inte. Och då menar jag innehållsmässigt. All vet ju att de fototekniska bloggarna får massor med besökare och blir mycket kommenterande. Speciellt om man skriver om vissa kameramärke och hur dessa kan bestyckas. Det är svårare att hitta eller få lika initierade reaktioner på det fotografiska uttrycket. För min egen del så har jag följt några bloggare här på sidan som under lång tid väckt min nyfikenhet rent bildmässigt. Dessa bloggare är mer sparsmakade både med bildmaterial, innehåll och frekvens.

Att ta rygg på det man själv tycker är bäst är kanske inte alltid är maximalt utvecklande men blandar man detta med några "Crackpots" så kan man alltid hoppas. Nu har jag i vart fall bestämt mig för att dra ner på bloggtakten och enbart publicera sådant som jag själv tycker är riktigt värdefullt, oavsett antal besök och kommentarer.